onsdag 20 februari 2013

Assia Djebar, Ingenstans i min fars hus


Liksom Ett fängelse så stort (som jag skrev om här) är Ingenstans i min fars hus en roman med självbiografisk botten, men medan vi i Ett fängelse främst fick möta den vuxna kvinnan får vi i Ingenstans möta flickan, från småbarnets första vaga minnen, via den nyblivna skolflickans upptäckt av litteraturen och åren på internatskolan, till de första fläktarna av förälskelse.

Fatima är sin fars dotter, skollärarens dotter, för vilken utbildning öppnar dörrar som tidigare generationers algeriska kvinnor inte kunnat drömma om. Fadern ser till att Fatima får gå i skola tillsammans med både algeriska och franska barn och vägarna ut till ett självständigt liv öppnas för henne, men samtidigt finns fortfarande kraven på att uppföra sig som en "anständig muslimsk flicka" kvar, som ett outtalat men tvingande påbud från faderns sida.

Känslan av att vara övervakad och rädslan för faderns dom efter verkliga eller inbillade felsteg följer Fatima genom uppväxten och formas så småningom till ett mantra: "Om far får veta, tar jag livet av mig!" Till slut blir trycket inom Fatima så stort att hon kastar sig framför en spårvagn. Föraren hinner stanna vagnen och Fatima överlever, men händelsen blir en brytpunkt i hennes liv, eller kanske snarare en urladdning vars påföljande själsliga förlamning tar henne ett par decennier att komma ur.

Det mesta av stoffet i Ingenstans i min fars hus känns igen från Djebars andra romaner där det dykt upp i små fragment invävda i andra historier, eller om det nu är samma historia berättad med olika vinklingar, olika utvikningar, men ändå alltid kretsande kring en kärna av hur det är att växa upp och leva som kvinna i ett samhälle präglat av så väl patriarkal religiositet som kolonialt förtryck och segregering.

Assia Djebars namn förekommer ofta i spekulationerna för Nobelpriset och efter att nu ha läst de fyra romaner av henne som finns utgivna på svenska är jag inte förvånad. Hennes uttrycksfulla stil och förmåga att beröra läsaren bär långt, rktigt långt.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Det där känns som någon jag borde läsa - för utblicken åt det hållet har inte varit så påtaglig.

Hur gammal är hon, var bor hon nu, och hur skulle du motivera ett nobelpris? blir mina följdtankar.

Petra Rhodin sa...

Assia Djebar är en pseudonym för Fatima-Zohra Imalayens. Hon föddes 1936 i Algeriet och bor nu omväxlande i Paris och Alger. Hon sitter på stol 5 i Franska akademien.

Motivera ett nobelpris, hm, inte lätt men det skulle, som jag varit inne på förut, ha med hennes förmåga att gestalta hur det är att leva i ett samhälle präglat av patriarkal religiositet och kolonialt förtryck.