lördag 16 februari 2013

Assia Djebar, Sultanbrudens skugga

Isma har lämnat sin man och av oklara anledningar har hon sett till att skaffa honom en ny hustru, Hajila. Det är Isma som för ordet, som självklart får vara berättelsens "jag", medan Hajila omtalas i andra person, ett utsatt "du". Utsatt för andra människors blickar och berättelser, traditioner och religösa pålagor.


Isma för ordet men lämnar inte ut sig själv på samma sätt som Hajila och det är Hajila som dröjer sig kvar i tankarna när boken är utläst. Hajila som skuffas hit och dit av människor som vill styra över henne, Hajila vars uppror är att bli "en som går ut". När mannen är på arbetet lämnar hon lägenheten, väl dold av slöjor:

Lugnare går du vidare - än i skuggan, än i solen. Tänk om strålarna kunde svepa in dina armar, tränga in i dina armhålor, om ... Din klänning under haikens slitna ylle är urringad långt ner på bröstet, med ärmar som nätt och jämnt täcker axlarna. Du har valt ut den för dess fallande veck ned över vaderna, som låter dig gå med lediga steg.
   Du fingrar på tyget.
[...]
Du går in i en gränd mellan rader av hus med trädgårar som skyms av höga murar. "Snart!"
   Där bestämmer du dig för att ta av dig slöjan! Det är som om du ville försvinna - eller explodera.
[...]
När du går långsammare glider ylleslöjan bakåt över ditt hår. Du försöker föreställa dig hur du ser ut med obetäckt huvud och svart, tillbakastruket hår. Nu sticker också flätan fram som buktat ut under tyget. Din överkropp skakar till. Dina händer söker sig darrande mot kragen:
   "Utomhus ... Å. Gud! Å. Guds milde budbärare!"
Så småningom tar Hajila av sig slöjan helt, viker ihop den, stoppar den under armen och går vidare. "Förvånad över att plötsligt kunna gå med så frigjorda steg på världens stora scen." Hon går runt i staden och ser allt med nya ögon, mer känslig för alla intryck än tidigare.

Den algeriska kvinnans begränsade tillvaro är ett tema som Djebar ständigt återkommer till och i Sultanbrudens skugga kretsar hela berättelsen kring det. Djebar skriver flytande och poetiskt men blir här stundom så vag att jag som läsare tappar intresset - när dunkelheten känns som ett manér för att dölja att där inte finns något att se.

Sultanbrudens skugga var lite av en besvikelse efter Ett fängelse så stort och Kärleken, kriget - men det säger nog mest om de sistnämndas höga klass - och jag plockar förväntansfullt fram I min faders hus.

Inga kommentarer: