måndag 4 mars 2013

En kvinnas ansikte


I En kvinnas ansikte spelar Ingrid Bergman Anna Holm, en kvinna som fått sitt ansikte vanställt i en brand. Hennes utseende har gjort henne förgrämd och hon livnär sig som hårdför ledare för ett gäng utpressare. När ligan får sina krokar i fru Wegert (Karin Kavli) är det Anna som driver på för att de skall krama ur offret så mycket som möjligt:
Har hon inte allt hon kan önska sig? Är hon inte älskad, beundrad och avguda? Är hon inte vacker? Då så! Visst måste hon betala för det!
Under förhandlingarna mellan Anna och fru Wegert i den senares hem dyker maken doktor Wegert (Anders Henrikson) oväntat upp. Anna försöker fly genom fönstret men skadar foten. Doktor Wegert tar hand om foten och föreslår Anna att låta honom operera hennes ansikte. Doktor Wegert har ägnat stor del av sin läkargärning åt att plastikoperera krigsoffer. Han lovar hjälpa Anna med hennes yttre om hon själv lovar arbeta med sitt inre och försöka bli en bättre människa.

Strax innan incidenten hos läkarparet har adelsmannen Torsten Barring (George Rydeberg) kontaktat utpressargänget. Bara en liten brorson står mellan honom och ett stort arv. Barnet bor hos sin farfar och behöver en ny guvernant. Torsten vill få hjälp att hitta någon som kan ställa sig in hos familjen och "sedan får de se vad som kan hända".

När Annas ansikte blivit ordnat tar hon själv på sig rollen som guvernant åt pojken. På gården möts Anna av idel vänlighet, från lille Lars-Erik, från farfar konsuln och hushållerskan Emma, och inte minst från brukets stilige ingenjör. När Torsten dyker upp och säger att det är dags att ordna en "olycka" för Lars-Erik inser Anna att hon inte kan göra det. Hon har blivit en annan och måste agera efter det. Torsten tar då saken i egna händer och Anna ingriper för att rädda barnet.

I En kvinnas ansikte visar Ingrid Bergman sin skicklighet som skådespelare. Till en början är Anna hårdheten själv, spottar fram replikerna och får allt att låta bittert och hånfullt. Sedan krackelerar hårdheten och hänsynslösheten och Bergman lyckas gestalta denna Annas förvandling på ett trovärdigt vis.

För att få till Annas vanställda ansikte användes tejp för att dra ned ena ögat och mycket smink. Dessutom bidrog Ingrids man tandläkaren Petter Lindström med en tandställning som tryckte ut Ingrids kind. "Den var så bra att den fick mig att känna mig ful", som Ingrid sa i en intervju. En dag fick hon också en riktig tankeställare då hon i en paus i filmarbetet gick ut på stan för att få sig något att äta. Hon gick in i en butik och märkte snart att folk betedde sig konstigt och såg generat förskräckta på henne.
"Den dagen lärde jag mig en nyttig läxa", sa hon [Ingrid]. "Vi lever alla i olika världar och själv är jag en av de lyckligaste människorna någonsin. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag bara mött leenden och komplimanger. Men somliga människor har livet gått hemskt hårt fram med.
För att få sammanhang när jag tittar på Ingrid Bergman-filmerna har jag två biografier till hjälp: en av Donald Spoto och en av Charlotte Chandler. De skriver självfallet om alla filmer Bergman medverkat i men ibland undrar jag allt om de verkligen har sett dem. Som när Chandler skall redogöra för handlingen i En kvinnas ansikte och skriver att Anna "blir anklagad för mord efter att ha skjutit Torsten då han försöker döda pojken. Hon ställs inför rätta för mord - och där slutar filmen. Det lämnas åt åskådaren att avgöra vilken dom hon ska få." Men så slutar inte filmen alls: Anna varken dödar Torsten eller ställs inför rätta.

En kvinnas ansikte regisserades av Gustaf Molander och manuset skrevs av Gösta Stevens efter en pjäs av François Wiener, Il était une fois.

Inga kommentarer: