tisdag 5 mars 2013

Jag plockar bitar från olika pussel och fogar dem samman

Året är 2008, Barack Obama blir president i USA, Kalmar FF vinner allsvenskan i fotboll, finanskrisen slår till och utanför fönstret växlar årstiderna. Världen och vädret noteras i Ola Klippviks Vikbodagbok, men störst avtryck ger ändå familjebestyren och litteraturen. Barnen snorar, leker och växer, Klippvik och hans sambo G[etrud Hellbrand] skriver, läser, citerar och försöker får vardagen att rulla.

Vikbodagbok är skriven i ett hårt hållet format: en vecka, en sida, ett stycke. Någonstans mellan Bodil Malmsten och Thomas Nydahl, tänker jag, inte alls Lars Norén, som kom med sin omtalade och omfångsrika En dramatikers dagbok i april 2008, just när Klippvik börjat arbeta med sin egen dagbok.

Men det är inte bara formen som tuktats, även tankarna är hårt hållna, ibland på gränsen till det ängsliga. Sjung ut nu då, vill jag säga och skakar om boken, inga mer antydningar och halvkvädna visor tack.

För det mesta är det ändå både trivsamt och tänkvärt att ta del av Klippviks fragmentariska iakttagelser av stort och smått, av vardagliga bestyr och brännande frågor, frågor som ofta rör sig kring skrivandet: Varför skriva? Hur skriva? Och inte minst det i småbarnsfamiljen påtagliga praktiska frågorna: När och Var skriva?

"Jag plockar bitar från olika pussel och fogar dem samman", skriver Klippvik och jag i min tur plockar förväntansfullt fram Vikbodagbok II för att få läsa mer av denna egenartade dagbokslogg.

Inga kommentarer: