fredag 1 mars 2013

Torsdagskonsert

I går ringde svärmor och undrade om jag ville följa med till Göteborg och konserthuset. Hon hade läst en recension i GP och menade att detta fick vi inte missa. Vilket var alldeles riktig: det var verkligen en sjusärdeles konsert!

Kvällen började med Ralph Vaughan Williams Fantasi över ett tema av Thomas Tallis för stråkar. Ett enastående vackert stycke med musik som går rakt in, dröjer sig kvar länge och går att lyssna på hur många gånger som helst.

Sedan var det dags för Benjamin Brittens Violinkonsert i d-moll. Britten skulle fyllt 100 år i år och hans musik uppmärksammas runt om i världen, så även i Göteborg. Den brittiske violinisten Daniel Hope stod för solospelet och det på ett imponerande vis. Brittens violinkonsert är tekniskt komplicerad men det märktes inte när Hope spelade. Dock var det nog det skickliga utförandet som imponerade snarare än musiken i sig.

Hope bjöd också på ett extranummer med klockspelstema av en tysk kompositör som Hope inte trodde att någon i salen hört talas om, vilket säkert var sant. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet men det var ett trevligt litet stycke och mycket roligt att få höra Hopes ensamma fiol.

Daniel Hope
Efter paus var det dags för Luciano Berios version av Franz Schuberts tionde symfoni. Schubert hann bara göra skisser för verket innan han dog och Berios har tagit sig an dessa skisser på ett mycket intressant och finurligt vis. Istället för att försöka fullborda symfonin som man skulle kunna tänka sig att Schubert ville ha den har Berios tagit skisserna, orkestrerat dem och sedan länkat samman dem med egna musikaliska associationer.
I de tomma luckorna mellan skisserna har jag komponerat ett slags bindväv som ständigt förändras, alltid pianissimo och "avlägset", blandat med minnen från en serie Schubert (pianosonaten i B-dur, pianotrion i B-dur) och med flerstämmiga partier från skissfragmenten. Denna känsliga, musikaliska bindväv som kommenterar avbrotten och luckorna från en skiss till en annan tillkännages alltid av celestans klang.
som Berio skriver i konsertprogrammet. Resultatet är en fröjd att lyssna till. Tydliga avsnitt av Schubert glider över i romantiska utvikningar och tillbaka igen. Ett egenartat verk som inte liknar något annat och får fyrtiofem minuter att kännas som fem.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Härligt, härligt. Önskar att jag suttit där.
Dags att leta upp något lika värdefullt, Troligen blir det Bachs Matteuspassion.

Hej!

Petra Rhodin sa...

För mig som har en tendens att läsa om konserter först i efterhand och tänka att det där hade jag velat gå på var det extra roligt att faktiskt vara på plats för en gångs skull.

Bach Mattuespassion väger dock upp det mesta :).