onsdag 29 maj 2013

Människan och skogen

Skogen förändras ständigt genom hur vi människor brukar den och i snabbare förändring än nu har skogen nog aldrig varit. När skogen främst ses som en källa till träråvara får andra värden stryka på foten och de människor som lever nära skogen, vandrar i den, plockar svamp, jagar, njuter av dofterna, lyssnar på fåglarna, kikar på ekorrarna och bara mår bra, räknas inte. Mänskligt välbefinnande är svårt att mäta, i alla fall jämfört med kubikmeter ved och antalet rödlistade arter, och i maktkampen om skogsskötseln står de som lever nära skogen sig allt för ofta slätt.

Om en skogsägare bestämmer sig för att jämna skogen med marken, i enlighet med den av Skogsstyrelsen och skogsindustrin förordade kalhyggesprincipen, har andra intressen, som människor och miljö, inte mycket att sätta emot. Näst intill ingenting alls, visar Marciel Zaremba i Skogen vi ärvde. Och ju längre in i skogslänen man kommer desto värre blir det.

Stockholmarna kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla  i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Det är både skrämmande och upplyftande att läsa Zarembas reportagebok om skogen: skrämmande är maktfullkomligheten och arrogansen hos skogsbolagen, Skogsstyrelsen och landsbygdsministern, upplyftande är att desamma kläs av in på bara benen och att det finns så många kloka människor där ute som arbetar för att åstadkomma ett skogsbruk som gynnar fler än bara de stora skogsbolagen.

2 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

aha, inga troll då

Petra Rhodin sa...

Inga troll i granplantagen. Och definitivt inget skogsrå.