måndag 24 juni 2013

En luffare i anden

Gunnar Ekelöf är mest känd för sin poesi, men han gav även ut tre böcker med "småprosa". Utflykter från 1941 är den andra av dem och är en samling texter av blandat slag: korta essäer och minnesbilder, noveller och betraktelser över det egna skrivandet, dikter och grubblerier. Ekelöf skriver fritt och avspänt och Utflykter visade sig vara både trivsam och tänkvärd sommarläsning.

Kriget finns ständigt närvarande i texterna och i det första prosastycket, "Från västkusten", beskriver Ekelöf begravningen av en okänd engelsk soldat som hittats i vattnet utanför det fiskeläge där Ekelöf tillbringar sommaren. Fiskeläget, som inte Ekelöf namnger men som helt uppenbart är Mollösund, samlar ihop vad de har för att åstadkomma en hedervärd ceremoni. Processionen leds av en liten fjordhäst som drar likvagnen och med
spärrfartygs- och tullmän som hedersvakt på vardera sidan om vagnen, konsuln närmast sörjande, präst, klockare och kommunalordförande, kustartillerister med löjtnant, lottor med blommor, hemvärn, fruntimmer med armbågar och vanligt folk.
Ekelöf dras själv med i processionen och det hela gör ett starkt intryck på honom. På några få sidor fångar han både kärvheten och gemenskapen i fiskeläget, hur kriget gör sig påmint i sin utkant och avslutar med en känga till den inför tyskarna krypande huvudstadspressen.

I stycket "En outsiders väg " reflekterar Ekelöf kring sin egen diktning och den känsla av brist som han menar är "jordmånen på vilken konstnärligt arbete kan växa". Ekelöf växte upp med goda materiella villkor, men miljön var "så långt bortom det normala och så livsfrämmande att där fanns gott om utrymme för ett eget slags brist". Vari det livsfrämmande låg går han inte in på, men faderns psykiska sjukdom påverkade säkerligen hela familjen under Ekelöfs barndom.

Känslan av brist gör i alla fall att han känner samhörighet med andra författare som också växt upp i brist, även om denna brist då vanligen varit av det materiella slaget.
Jag förstår de till enformighet upprepade klagomålen över brist på böcker, brist på tid och ensamhet att läsa och smälta dem, på förståelse för alla yttringar av bildningshunger. Jag hade böcker, musik, tavlor, vackra möbler omkring mig, men de tvingade mig istället att gå långa omvägar innan jag åter kunde känna mig ha rätt till dem.
   Det blev en ganska lång och äventyrlig odyssé innan jag hade lyckats undvika de möjligheter som stod mig till buds. Med den som bakgrund kan jag också sätta mig in i en del kamraters föregåenden. Jag har varit ett slags luffare i anden. Vad beträffar verkliga äventyr är givetvis överflödet deras, bristen min. Jag sörjde det dunkelt långt innan jag visste att det var och måste bli så. Sålunda har jag tre gånger lämnat Sverige för alltid, i högtidligaste och bästa mening att inte återkomma. Det är inte utan att känna mig en smula road som jag tänker tillbaka på det nu. Jag är nog inte någon vidare praktisk äventyrare.
Utflykter gav verkligen mersmak och jag väntar redan på att posten skall komma med ytterligare småprosa av Ekelöf.

2 kommentarer:

Lennart Erling sa...

Jag läser gärna Ekelöfs prosa. Det är som att göra en tidsresa.

Petra Rhodin sa...

Nu har jag fått hem de två andra prosaböckerna Ekelöf gav ut och ser verkligen fram emot att läsa vidare.