tisdag 9 juli 2013

Bonusmaterial

Jag fortsätter läsa Gunnar Ekelöfs småprosa, nu Promenader från 1941. När jag fick boken från antikvariatet fann jag en trevlig överraskning i form av en liten samling tidningsurklipp instucken i pärmen. Urklippen rör Ekelöf och hans författarskap och sträcker sig från mitten av 1940-talet till 2007, det år Ekelöf skulle ha fyllt 100 om han fått leva.


Att prosaböckerna är en bra ingång till Ekelöfs författarskap framhåller flera skribenter, exempelvis Örjan Lindberg, som 1949 skrev en presentation av Ekelöf i samband med att denne tilldelats Tidningen Vi:s litteraturpris:
Utan tvivel är det bäst att börja med hans prosaböcker. Han har givit ut två stycken, Promenader och Utflykter. Titlarna är mycket betecknande. Ekelöf tycker om att promenera och att göra utflykter, både i bokstavlig och i överförd betydelse. Man gör honom sällskap genom de här böckerna och finna, att det är intressant att promenera tillsammans med honom. Han ser mycket omkring sig, han hör mycket, och han kan tala om vad ha sett och hört, så att sällskapet också ser och hör. Han är klok. Han är i vissa avseenden överkänslig, men han vet om det, och han tar visst inte sig själv genomgående på dödligt allvar. Man trivs med promenerandet över de tryckta sidorna över tid och rum, och man upptäcker att det finns ett sammanhang i Ekelöfs föreställningsvärld, som vävt av många spindelvävsfina trådar.
 Ekelöf gav senare ut ännu en prosabok, Blandade kort, 1957.

3 kommentarer:

mimmimarie sa...

Åh, vad det är roligt med en överraskning i form av bonusgrejor i en begagnad bok. Trevlig läsning.

Lennart Erling sa...

Ja, antikvariatsfynd med gulnande klipp är alltid roligt. Eller med namnteckningar, eller "Till Bengt på studentexamen 1947 från faster Greta" eller så... eller (autentiskt, i mitt ex av Sten Selander: "Det levande landskapet i Sverige"): "Överskogvaktare Nils [Oläsligt] från Greve C. Beck Friis, Börringekloster, såsom ett tack och en erkänsla för allt besvär och extra arbete med anledning av nedblåsning av skog i januari 1956"

Petra Rhodin sa...

Personliga hälsningar är trevligt, men tyvärr ser man dem inte så ofta. En sådan som Beck Friis är ju ett riktigt fynd.