lördag 27 juli 2013

och författaren, det skulle vara jag

Glaskupan är Sylvia Plaths enda roman och kom ut 1963, under pseudonymen Victoria Lucas. Jag hittade ett exemplar i en loppislåda här om dagen och kunde inte låta bli att genast läsa den. Snart fick jag en stark känsla av att ha läst boken förut, men jag kan inte påminna mig när det skulle kunna varit. Hur som helst, fin läsning blev det.

Året är 1953 och 19-åriga Esther Greeenwood har, tillsammans med elva andra flickor, vunnit en skrivtävling där priset är en månads vistelse i New York organiserad av en stor damtidning. Flickorna besöker olika modäna tillställningar och praktiserar däremellan på tidningen. Redaktören Jay Cee har ett gott öga till Esther och låter henne hjälpa till att läsa och rekommendera noveller som allehanda skribenter skickat in i hopp om att bli publicerade.
Jag log, när jag för mitt inre öga såg ett oberört fantasimanuskript komma svävande i luften, med Esther Greenwood maskinskrivet i övre högra hörnet. Efter min månad på tidskriften hade jag sökt till en sommarskolekurs som en berömd författare ledde. Man sände in en novell som han läste och sedan avgjorde han om man var tillräckligt bra för att bli antagen till kursen.
   Naturligtvis var det ett väldigt litet antal som kom med, och jag hade sänt in min novell för länge sedan och hade inte hört något från författaren ännu, men jag var säker på att finna ett brev om att jag var antagen i posten när jag kom hem.
   Jag bestämde mig för att jag skulle överraska Jay Cee och sända in några av de noveller jag skrev på den här kursen, under pseudonym. Sedan skulle fictionsredaktören personligen komma in till Jay Cee en dag och placera novellerna på hennes skrivbord och säga: "Här är någonting som ligger över genomsnittet", och Jay Cee skulle hålla med om det och köpa dem och bjuda författaren på lunch och författaren, det skulle vara jag.
Vistelsen i det både gåtfulla och storslagna New York fyller Esther med nya intryck och nya drömmar och hemkomsten till Boston blir en chockartad besvikelse. Hon blir inte antagen till skrivkursen och det är som om en glaskupa sänker sig över henne, gör luften fadd att andas och förvrider hennes syn på omvärlden. Esthers tilltagande psykiska instabilitet skildras med blixtrande skärpa och inlevelse och Glaskupan beskrivs ofta som delvis självbiografisk. Hur mycket det ligger i det vet jag inte, men en månad efter att Glaskupan kommit ut i Storbritannien begick Plath självmord.

2 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Varför skriver du inte längre?
Jag tyckte om din blogg - fortsätt!

Men jag har inte läst Sylvia Plath på hundra år och hon har aldrig betytt nåt särskilt för mig, så den texten kan jag inte replikera på.

Petra Rhodin sa...

Tack Gabrielle för vänliga ord!

Det har varit stora förändringar i min vardag på senare tid. Kanske återkommer jag här igen när saker och ting har satt sig. Saknar allt bloggen lite grann...