söndag 27 januari 2013

Bofinkhona med klumpfot

Bofinkar brukar dra sig söderut över vintern men i år har vi så gott som dagligen haft besök av en bofinkhona. Hennes fötter är klumpiga och hon skuttar inte fram som de andra småfåglarna utan går med stora kliv. När hon står stilla lyfter hon hela tiden på fötterna som om hon fryser eller har ont. Hon kan sitta på grenar om de är något så när kraftiga - tunna grenar får hon inte grepp om.

Foto: Johan Rhodin
Vi hade aldrig vare sig sett eller hört talas om något liknade förut så för att få veta mer om vad som kunde hänt med bofinkhonan vände vi oss till Göteborgs naturhistoriska museum och fick följande intressanta svar från naturvårdsintendent Leif Lithander:
Bofinkhonan har tyvärr med all sannolikhet drabbats av tumörer orsakade av ett papillomvirus. Anledningen till att hon är kvar på vintern är att hennes kondition är nedsatt av sjukdomen. Hon har helt enkelt inte orkat flytta. Viruset överförs vid direktkontakt mellan fåglar så det finns viss risk för smittspridning vid fågelbord. Sjukdomen är dessutom obotlig så det finns inget att göra.
Tråkigt med sådana besked men man får inte glömma att det rör sig om naturliga processer. Nästa steg i skeendet är att sparvhöken ändar hennes lidande och på köpet hindrar vidare smittspridning. Rovfågeln får ett välbehövligt skrovmål i vinterkylan och drabbas själv inte av sjukdomen.
Vi får se hur länge bofinken blir kvar här innan höken eller grannkatten tar den. Man lär sig nya saker hela tiden, vissa dock sorgligare än andra.

Vinterfåglar inpå knuten 2013

I helgen var det dags för årets omgång av Vinterfåglar inpå knuten. Sveriges ornitologiska förening bjuder varje år in alla intresserade att räkna de fåglar som kommer till fågelmatningen. Förra året var det som om fåglarna visste att det var dags för räkning och slöt upp mangrant, i år var det lite tvärt om: hackspettarna, nötväckorna och steglitserna som kommit titt som tätt tidigare i vinter höll sig borta, men istället kom det desto fler gråsparvar och pilfinkar. I år har vi också gott om koltrastar, men tyvärr är en av dem är en riktig elaking som ägnar mer tid åt att jaga undan andra fåglar än åt att äta.

I år räknade vi i in tjugo (!) gråsparvar, fjorton pilfinkar, tio duvor, fem koltrastar, fyra kajor och lika många blåmesar, tre talgoxar, två grönfinkar, en rödhake, en bergfink och en bofink.

Valborgsmässoafton

I går blev det ännu en film med Ingrid Bergman: Valborgsmässoafton från 1935 i regi av Gustaf Edgren. Filmen tar sin utgångspunkt i den brännande nativitetsfrågan och var en för sin tid djärv historia - i filmen skildras otrohet med viss förståelse - och den släpptes inte i USA förrän 1941 då censuren klippt om den ordentligt.

Ingrid Bergman och Lars Hanson i Valborgsmässoafton, 1935
Tidningsmannen Fredrik Bergström (Victor Sjöström) engagerar sig djupt i frågorna kring de minskande födelsetalen och det tilltagande ointresset för att bilda familj. Själv är han far till sju barn varav den yngsta, Lena (Ingrid Bergman) går och blir förälskad i sin chef Johan Borg (Lars Hanson). Direktör Borg lever i ett kärlekslöst äktenskap och är starkt dragen till sin sekreterare.

När Borgs hustru Clary (Karin Kavli) blir gravid vänder hon sig till en kvacksalvare och gör abort utan att berätta det för sin man. En utpressare dyker upp och hotar att avslöja hennes hemlighet om hon inte betalar honom. Clary berättar då för Johan som blir mycket upprörd, både över aborten och över att hon gått bakom hans rygg. Under ett handgemäng med utpressaren skjuter Clary denne. Johan flyr utomlands för att komma bort från hustrun och skandalen, men Lena väntar troget där hemma.

Det är ett imponerande spel från flera håll och Ingrid Bergman gör riktigt bra ifrån sig i en roll som lätt skulle kunna bli banal men som hon gör äkta och engagerande. Valborgsmässoafton är berättad i korta, kärnfulla scener och med fint foto av Martin Bodin.

torsdag 24 januari 2013

Jeanette Winterson, Varför vara lycklig när du kan vara normal?

Jeanette Winterson debuterade 1985 med den delvis självbiografiska romanen Det finns annan frukt än apelsiner. En roman som kom att innebära den definitiva brytningen med hennes adoptivmor Mrs Winterson. I Apelsiner flätade Winterson samman erfarenhet och experiment, egna observationer med fantasi. Tjugofem år senare kom så hennes självbiografi Varför vara lycklig när du kan vara normal? vilken delvis är en kommentar till Apelsiner, till alla de frågor hon fått genom åren om vad som egentligen var sant och vad som var påhittat. Detaljerade frågor om kolkällare och radioapparater, glassbilar och evangelietält:
Jag kan inte besvara dessa frågor. Jag kan säga att det finns en person i Apelsiner som kallas Vittnet Elsie och som ser efter lilla Jeanette och fungerar som en mjuk dämpande mur mot Mors ras(er)ande kraft.
   Jag skrev in henne därför att jag inte klarade av att utelämna henne. Jag skrev in henne därför att jag verkligen önskade att det hade varit så. När man är ett ensamt barn söker man sig en låtsasvän.
   Det fanns ingen Elsie. Det fanns ingen som liknade Elsie. Allt var mycket ensammare än så.
I Varför vara lycklig är fantasins dämpande mur riven och fram träder flickan Jeanette i en utsatt så stor att det skär i hjärtat.
Det fanns ändå en livlina i allt det hemska och det var böckerna. Böcker sågs inte med blida ögon av Mrs Winterson men flickan finner sina vägar att läsa i smyg och stadens bibliotek och dess hylla med Engelsk litteratur på prosa A-Z blir hennes räddning. Bokstavligen. När Winterson som sextonåring blir tvungen att lämna adoptivhemmet och försöka skapa sig ett liv på egen hand upptäcker hon också poesin:

Detta är endast ett ögonblick / men vet att ett annat / skall genomborra dig med en plötslig smärtfylld glädje.
Jag hade ingen som kunde hjälpa mig, men T.S. Eliot hjälpte mig.
   Så när folk säger att poesi är lyx, eller ett val, eller något för den bildade medelklassen, eller att den inte borde läsas i skolan eftersom den är irrelevant, eller någon annan av de konstiga och idiotiska saker som sägs om poesin och dess plats i våra liv, misstänker jag att människor som framför dessa åsikter har haft det ganska lätt i livet. Ett svårt liv kräver ett svårt språk - och det är det som poesin ger oss. Det är det som litteraturen ger oss - ett språk som är kraftfullt nog för att säga som det är.
Winterson lämnade adpotivhemmet och skapade sig ett liv med hjälp av litteraturen. Kanske kommer hon att skriva om de åren någon gång men i Varför vara lycklig? blir de en 25 år lång mellanakt tills barndomens trauman återkommer och nästan nockar henne med sin kraft.

Mitt i livet kommer det faktum att hon har en biologisk mor som lämnade bort henne när hon var sex veckor gammal över henne och tanken på denna första mor lämnar henne ingen ro. De obesvarade frågorna gör henne sjuk, nästan galen, och till slut börjar hon söka efter sitt ursprung.

Varför vara lycklig när du kan vara normal? är en riktigt stark bok om ett barns utsatthet och ett livslångt sökande efter tillhörighet och kärlek. Och Winterson har verkligen funnit det språk som är kraftfullt nog att säga som det är.

tisdag 22 januari 2013

En dikt på kvällskvisten

Farliga drömmar

Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en rök och de kunna förskingras -
de äro farliga och kunna bestå.

Har du skådat dina drömmar i ögonen:
de äro sjuka och förstå ingenting -
de hava endast sina egna tankar.

Gå icke alltför nära dina drömmar:
de äro en osanning, de borde gå -
de äro ett vansinne, de vilja stanna.

Edith Södergran, ur Landet som icke är, 1925

måndag 21 januari 2013

Ellen Mattson, Splendorville

Årets läsning började bra med Lotass och Németh (som jag skrev om här och här). Sedan gick det snett: först en roman som sitt korta format till trots var bland det mest långtråkiga jag råkat på och sedan en annan roman så illa skriven att det var rent genant att läsa. Men som Bodil Malmsten skriver i sin Konsten att skriva:
Förlöjliga aldrig det som är dåligt.
Låt bli det.
Vänd ryggen åt.
Det ögat inte ser finns inte.
Det enda du lär dig av det dåliga är hur svårt det är att göra något bra.
Av det bra lär vi oss att det är möjligt.
I de här fallen håller jag med, så jag vänder ryggen till och vad finner jag då om inte en riktig lisa för mina vid det här laget spända läsnerver i form av Ellen Mattsons enastående fina Splendorville!


Doktor Esparto tillbringade sin uppväxt ömsom hos en nomadfamilj, ömsom med sin far, arkeologen, på olika utgrävningsplatser i öknen. En dag försvann fadern under en expedition och doktor Esparto blev kvar i den lilla staden i kanten av sandhavet där hon nu driver en läkarpraktik. Hennes umgänge begränsar sig till stadens polischef Fred och sällsynta besök hos sin fosterfamilj. Åren går, det ena likt det andra.
Jag hade sett jakten så många gånger att jag inte behövde se den mer, och jag hade sett kharlägret så många gånger att jag inte behövde se det heller, eller fotografierna som Fred tagit första gången jag lät honom följa med. Det var tio år sedan, eller femton, jag mindes inte. Allt hade varit sig likt så länge att jag sluppit hålla reda på tiden, och på så sätt hade jag befunnit mig utanför den, i en oföränderlighet där hundra år eller femhundra år var samma sak. Jag hade tyckt om att vara där tillsammans med Fred, på en plats där tiden inte kom åt oss. Jag hade sluppit förändras. 
En dag kommer en amerikansk stumfilmstrupp och installerar sig i prinsens palats. Detta palats som stått tomt i femtio år men som filmtruppen av någon egendomlig anledning fått lov att hyra. Filmfolket lever ett för doktor Esparto främmande liv, med filminspelning på dagarna och fester på kvällarna, upptagna av ständiga intriger och känsloutbrott. Motvilligt dras hon till dessa för henne exotiska människor och ägnar allt mer av sin tid tillsammans med dem.

Under tiden doktor Esparto låter sig bländas av filmfolkets flytande tillvaro, där lek och allvar helt obekymrat går i vart annat, blåser förändringens vindar genom staden. Trycket byggs upp och en dag briserar det, på ett oväntat men helt följdriktigt vis.

I Splendorville låter Mattson orden flöda i vindlande meningar, hela tiden med stor omsorg om både språket och romanpersonerna. Med tålamod och konsekvens drivs berättelsen framåt och det går inte att sluta läsa, för hur skall det gå för känsliga, kluvna doktor Esparto, ruffiga, skarpsynta konstapel Fred och den lilla förtorkade prinsessan och hennes pärlor? För att inte tala om alla dessa nyckfulla, ytliga och känslosamma filmmänniskor.

torsdag 17 januari 2013

Swedenhielms

I november 1934 spelade Ingrid Bergman med i Swedenhielms, hennes tredje film inom loppet av ett halvår. Bergmans debutfilm Munkbrogreven hade ännu inte haft premiär men hon hade ändå redan gjort sig känd i Stockholms filmbransch som en glad och vänlig nykomling. En skådespelerska som utan bekymmer lärde sig sina repliker utantill och aldrig klagade över omtagningar och strapatser. Bergman tyckte att allt inom filmen var intressant och när hon i Swedenhielms fick spela mot sin idol Gösta Ekman var lyckan stor.

Gösta Ekman och Ingrid Bergman i Swedenhielms
Swedenhielms regisserades av Gustaf Molander och bygger på en pjäs av Hjalmar Bergman. Temat var populärt inom europeisk dramatik: en rik familj med aristokratiska pretentioner förlorar sina pengar men inte sin smak för lyx och flärd. I familjen Swedenhielm har fadern dessutom yrkesmässiga ambitioner. Fadern, spelad av Gösta Ekman, är vetenskapsman och drömmer om att få Nobelpriset vilket skulle ge både ära och nödvändigt ekonomiskt tillskott till familjens kassa. Hans tre vuxna barn, spelade av Tutta Rolf, Björn Berglund och Håkan Westberg, är bortskämda, nyckfulla och fåfänga. Familjen hålls ihop av hushållerskan Märta Boberg, underbart spelad av Karin Swanström i storform. Ingrid Bergman spelar en liten roll som fästmö till en av sönerna Swedenhielm och som procentare ser vi Sigurd Wallén. En imponerande uppställning skådespelare med andra ord och Swedenhielms visade sig vara en riktigt trevlig salongskomedi.

Hjalmar Bergman skrev sin pjäs 1923 men temat är fortfarande aktuellt: även idag går smaken för flärd inte alltid hand i hand med de ekonomiska förutsättningarna och det goda livet levs gärna på kredit, även om papperslapparna hos procentarna har bytts ut mot kreditkortsföretagens fakturor.

tisdag 15 januari 2013

måndag 14 januari 2013

Munkbrogreven

Sommaren 1934 följde inte Ingrid Bergman med sina studiekamrater på Dramatens elevskola på deras teaterresa till Ryssland. Hon hade träffat sin blivande man Petter Lindström och föredrog att stanna i Stockholm för att kunna umgås med honom. Fortfarande hade hon även en flört med den populäre skådespelaren Edvin Adolphson. När Adolphson fick möjlighet att regissera en filmkomedi såg han till att erbjuda Bergman den enda ungdomliga kvinnliga rollen, och sig själv den manliga huvudrollen. Tillsammans med författaren Gösta Stevens såg han också till att Bergmans roll blev betydligt mer framträdande än det ursprungligen var tänkt. Bergman var vid det här laget säker på att det var Lindström hon var intresserad av men tackade glatt ja till rollen som Elsa i Munkbrogreven.

Munkbrogreven bygger på teaterpjäsen Greven av Gamla stan av Siegfried och Arthur Fischer. Bergman spelar flickan Elsa som arbetar på sin mosters ungkarlshotell i Gamla stan. Ett gäng godmodiga och mer eller mindre vinddrivna herrar, ledda av Greven, kommer ofta på besök. Då de ej av samhället är betrodda med motbok är jakten på smuggelsprit en stor del av deras vardag och de har ständigt trubbel med polisen. Allt går sin gilla gång men så en dag börjar den ökände Diamant-Lasse härja i Gamla stan, den välbeställda fiskhandlerskan Amalia Blomkvist annonserar i tidningen efter en karl, den stilige men mystiske Åke tar in på ungkarlshotellet och förvecklingarna tar fart

Ingrid Bergman och Edvin Adolphson i Munkbrogreven, 1935
Munkbrogreven är en lättsam karaktärskomedi som drar åt pilsnerbuskishållet och hade det inte varit för att Ingrid Bergman här gjorde sin debut hade filmen säkert varit bortglömd vid det här laget. Bergman förvaltar dock sin roll som ung och glad husa på hotellet riktigt väl. Och hon fick mersmak. När sommaren var slut anmälde Bergman till teaterchefen Olof Molander att hon inte tänkte fortsätta sina studier på Dramaten. Hon hade redan påbörjat arbetet med en ny film och skrivit kontrakt på en tredje. Molander lär ha blivit rasande över vad han uppfattade som en otrolig fräckhet: att välja filmen före teatern!

söndag 13 januari 2013

Äggost


En favorit här i huset till jul, påsk och midsommar, och resten av året med för den delen, är bohuslänsk äggost. Äggosten har gamla anor och det första kända receptet finns i en dansk kokbok från 1600-talet.

Grundreceptet är enkelt: 3 liter "gammaldags" mjölk, 1/2 liter filmjölk och 7 ägg. Om man inte får fatt i mjölk med naturlig fetthalt går det bra att ta 2,8 liter standardmjölk och 2 dl grädde istället. Alla ingredienser vispas samman i en stor tjockbottnad kastrull och sedan är det bara att värma och röra och vänta på att det skall skära sig. I recepten brukar det stå att man skall ha låg värme men jag har hellre högsta värmen på och röra hela tiden. Så snart det skär sig drar man kastrullen av värmen och väntar ett par minuter så att ostmassan får stabilisera sig. Med hjälp av en hålslev öser man upp ostmassan i en äggostform som står över en bunke i vilken vasslen kan rinna av. Gillar man sött kan man varva ostmassan med socker, exempelvis 1 tesked vanlijsocker och 2 matskedar socker. Sedan täcker man med platsfolie och låter äggosten rinna av i kylen över natten. Stjälp upp, strö över lite kanel och äggosten är färdig att servera.

Äggost serveras med fördel tillsammans med inlagd sill, med klar lag. Eller så äter man äggosten som dessert med varma björnbär. Riktigt, riktigt gott!

Vasslen går för övrigt utmärkt att baka bröd på

Äggostformar
Förr gjordes äggostformarna av trä, ofta med fina mönster. Vi har en hängande på väggen i köket men den är bara till prydnad. För att formen inte skall spricka är den väl indränkt i linolja vilket skull sätta smak på åtminstone de första tjugo äggostarna man gjorde i den. Att formen spricker är just problemet med träformarna. Istället använder vi en äggostform i plast, mycket praktisk. I gömmorna finns också en form i metall som min farmor gjort hål i själv med en spik. Har man ingen äggostform går det bra med ett durkslag.

PS: Grundreceptet är det vi använder i vår familj, det går att finna många varianter och tvisten om bästa proportioner mellan mjölk, ägg och fil lär aldrig kunna lösas då det är en fråga om tycke och smak.

onsdag 9 januari 2013

Lázsló Németh, Den ensamma

László Németh, (1901-1975)
När jag strax före jul röjde i bokhyllorna fann jag en oansenlig liten vit bok som jag inte lagt märke till förut. Det visade sig vara en roman av den ungerske läkaren och författaren Lázsló Németh, (1901-1975): Den ensamma (Gyász) i översättning av Maria Ortman. Németh skrev främst dramatik, men alltså även romaner och essäer samt medverkade i olika tidskrifter. På 1950-talet blev han dock belagd med publiceringsförbud för sina teorier om en socialism anpassad till respektive lands förutsättningar. Den ensamma kom ut i Ungern 1936 och är ingen politisk roman utan en psykologisk djupdykning i en sörjande kvinnans liv.

Romanen utspelar sig i en by på den ungerska landsbygden. Livet i byn är styrt av oskrivna men strikta regler där det gäller att veta sin plats. Alla i byn bevakar varandra och det krävs inte mycket för att skvallret skall komma igång.

Zsofi Kurator blir änka redan som 22-åring och står ensam med en helt liten son. Zsofi har mycket stränga idéer om hur en änka skall känna och uppträda och hon blir snart närmast besatt av att leva upp till dessa ideal. Hon kommer snart ihop sig med svärmodern då denna försöker få henne att gifta sig med svågern. Hem till sina föräldrar vill Zsofi inte flytta och hon förmår sin far att köpa henne ett eget litet hus i byn. Mycket av hennes energi går åt till att fundera över vad folk kan tänkas säga om henne och mest rädd är hon för att på något vis bli betraktad som lösaktig. För att undgå skvaller om vem hon umgås med tar hon sig en inackordering, gamla fru Kiszela, som får verka som väktare av dygden i huset.

Zsofi har svårt att finna sig tillrätta med sitt liv som änka, sorgen gör henne misstänksam och lättstött. Sonen är allt hon har men hon orkar inte riktig med att ta hand om honom.

I stora stycken är Den ensamma en studie i bitterhet. Zsofi är mycket känslig för vad som sägs om henne, eller vad hon tror att folk säger om henne. Hon har en tendens att vända allt till något sårande, tror att alla är ute efter henne och inte har något annat för sig än att tala illa om henne, vilket de kanske inte heller har. Hennes bittra stolthet är ingen hjälp i sorgen utan drar henne bara djupare ned i mörkret. Och inte blir det bättre när sonen efter bara något år insjuknar och dör även han

Németh släpper inte Zsofi ur sikte utan riktigt borrar sig in i detta av sorg och högmod förvirrade psyke. Det finns något både energiskt och obevekligt i Némeths skärskådande av Zsofis sorg, i hans sätt att vrida och vända på Zsofis tankar och handlingar, som fångar läsaren. Németh har inte mycket gott att säga om vare sig Zsofi eller de andra byborna, stundtals riktigt gottar han sig i deras småaktighet, men för det mesta präglas berättelsen av en osentimental klarsynthet och Den ensamma visade sig vara en roman som väcker många tankar kring sorg och medkänsla, egoism och genorositet, lidande och glädje.

söndag 6 januari 2013

Ett slags vanligt bihang, liksom sparfar och möss

Talgoxen, Parus major, brukar vara en vanlig gäst vid fågelmatningen utanför vårt köksfönster och det har den varit även i år - ända fram till jul. Nu är det flera dagar sedan jag såg till en senast, börjar rent av bli orolig och kan inte låta bli att kasta onda blickar på grannens katt. Men förhoppningsvis är det väl bara det milda vädret som fått dem att söka föda någon annanstans, lite omväxling kan säkert även en talgoxe önska ibland.

Foto: Göran Haglund, P2-fågeln

Talgoxen är färggrann och oskygg och tycks alldeles fredlig, trots sitt (utdöende?) rykte som rovgirig:
Såsom både den störste arten i slägtet och ganska allmän samt den vackrast färgade, är Talgoxen den, som mest synes. Men det som isynnerhet gör honom väl känd, är hans begär efter djurisk föda; ty det är för att söka efter kött och talgbitar, ben och afskräden, som han under hela den kallare årstiden vistas omkring husen, där han, äfven på slättbygden, är ett slags vanligt bihang, liksom sparfvar och möss. Hans rofgirighet gör, att han, åtminstone i fångenskapen, anfaller och dödar andra småfoglar, ofta större än han sjelf, då han alltid säges hacka hål på deras hufud för att åtkomma hjernan.
Skrev Carl A. Sundevall i sin fina bok Svenska foglarna från 1856. Tyvärr har nästan alla planscher i vårt exemplar förskingrats under årens lopp men texten är ännu ett nöje att läsa. Fast man skall nog ta en del av det han skriver med en nypa salt. Sundevalls beskrivning av talgoxens utbredning stämmer dock väl med den i Fågelguiden, vår stora hjälp när det gäller att artbestämma och lära oss mer om de fåglar som dyker upp både utanför köksfönstret och i naturen: vältummad står den alltid nära till hands bredvid espressomaskinen.

Även inom poesin har talgoxen satt sina avtryck, som i denna "franska lärodikt":
[Fågellära]

Talgoxen, som på norska heter kjøttmeis och på franska
charbonnière, är en flink lite företrädare för än det ena,
än det andra. Obegripligt närvarande i stunder som tycks
överflödiga och i nästa så idogt strävsam som en lutheran.
Nej, talgoxen kastar sällan yxan i sjön, siktar ofta över
målet och ler lika ofta mot dem som inte märker. Han
uppträder alldeles obeväpnad men bär ändå (på grund av
skuldkänslor) alltid vit rånarluva.
Är saklig i sina relationer, kan de flesta språk.
Bengt Berg, ur Kanske finns det fina dagar, 2008

Sparvar och möss har vi allt jämt runt huset, hoppas nu bara att talgoxarna snart är tillbaka.

fredag 4 januari 2013

Läskigt gulligt

Idag var dottern och jag på Göteborgs konstmuseum och såg en utställning med skulpturer av Klara Kristalova. De flesta i glaserad keramik, ett material som i sig ger ett gulligt intryck med sin glansighet och skörhet, vilket inte hindrar att många av skulpturerna var "läskiga" som dottern sa. Och nog fanns där mycket mörkt och ledset, tomma ögon och allmän upplösning, men även humor, eftertanke och rent och skärt sköna ting.

Djur, sagomotiv och unga flickor dominerar och särskilt fastnade jag för Kristalovas parafras på ett av Goyas grafiska blad: "När förnuftet sover".

Francisco José de Goya, När förnuftet sover, grafiskt blad

Klara Kristalova, När förnuftet sover (efter Goya), glaserad keramik
I en video säger Kristalova att hon ville uppnå en balans mellan det otäcka och det gulliga, ville ta udden av det mörka, och speciellt mörk uppfattar jag inte hennes skulptur, snarare fridfull. Flickan har nog inte ont av sina drömmar om djur och det söta rådjurskidet som ligger vid hennes fötter - utanför bilden - känns inte som något direkt hot. Möjligen att mängden och tyngden av alla dessa fantasidjur skulle störa, men någon mara är det knappast frågan om. Kanske kunde man snarare önska lite mer svärta, om det nu är balans man vill ha.

Ett par skulpturer i brons finns också med på utställningen, bland annat "Koltrast" som Kristalova gjorde efter att ha läst Martina Lowdens bok Allt och funderat kring vad det innebär att vara ung.

Klara Kristalova, Koltrast, brons
Utställningen pågår till 3 februari och för den intresserade finns mer att läsa på museets hemsida.

torsdag 3 januari 2013

Jag kommer inte ner igen besegrad

Inledde årets läsning med Lotta Lotass drama Everest och det var ett gott val som ökade min (redan stora) läslust ytterligare. Lotass högtidliga och allvarsamma stil, fast förankrad i litteraturhistorien och samtidigt så lätt och lekfull, svingar sig uppåt och riktigt lyfter läsaren med sig.

Everest utgår från den tredje brittiska Mount Everest-expeditionen. År 1924 tillbringade expeditionens medlemmar en och en halv månad vid sitt baslägret och gjorde flera ofruktsamma försök att bestiga berget. Den 4 juni gav sig så två av expeditionens medlemmar - George Leigh Mallory och Andrew Irvine - iväg på ett sista försök att nå toppen innan expeditionen måste påbörja återfärden. Fyra dagar senare fick expeditionens geolog Noel Odell, genom en plötslig glipa i molntäcket, syn på två personer uppe på berget. Men molnen slöt sig igen och Mallory och Irvine återvände aldrig till baslägret

Hade Mallory och Irvine nått toppen? Var de på väg ned igen efter att ha lyckats ta sig ända upp när Odell såg dem? Äran av att ha varit först står på spel och svaren låter vänta på sig.

I första akten anländer expeditionen på sex man till baslägret. Som i ett antikt drama där hären förbereder sig för strid samlar sig bergsbestigarna för att ta sig an Berget. Att nå världens högsta topp är en kamp där bergets branter skall övervinnas och för att segra måste man inte bara finna sin väg bland snö och is, man har även att kämpa mot bergets allierade: vinden, kylan och mörkret. Stämningen i lägret är ödesmättad, tyngden av tidigare misslyckanden är kännbar, men också känslan av utvaldhet:
Att vi är kallade till detta värv,
till denna sällsamma, lysande gärning,
vi här, och inga andra; våra namn
skall ljuda strax med en förnyad klang,
så märkvärdigt och så förunderligt.
att vi, och inga andra följt det bud
som berget namnfäst i sin kärva skrud.
Två och två ger sig männen upp för berget men måste ständigt återvända utan att ha nått målet. Tiden håller på att rinna ut för dem och i expeditionens elfte timma ger sig Mallory och Irvine ut på ett sista försök att bestiga världens topp. De manas av de andra att vakta på bergets faror men Mallory är fast besluten att denna gång satsa allt: "Jag kommer inte ner igen besegrad."

I andra akten befinner sig Mallory och Irvine ensamma på berget, fast i ett limboliknande tillstånd. De har kommit förbi smärtan, tröttheten, kylan, ja själva syftet med sina ansträngningar. Tiden går, dagar och nätter avlöser varandra, men var de är och varför är oklart, endast rösterna finns kvar. Rösterna som fragmentariskt berättar om saker de inte längre förstår. Alla storartade drömmar om seger och ära är borta, beslutsamheten och de högtidliga deklarationerna i baslägrets gemenskap har ersatts av uppgiven ensamhet.

Omslagsbilden visar Mallory på berget Aiguille Verte i Frankrike år 1909.