söndag 24 februari 2013

Ulla Ekh, Snöängel

Ulla Ekh föddes 1946 i Överstby i Norrbotten. Hon har skrivit noveller, poesi och en rapportbok om Råne älv. Ekh är mest känd för novellen Potatishandlaren från 1985 vilken har filmatiserats av Lars Molin.
Diktsamlingen Snöängel kom 1989 och är det första jag läser av Ekh.


Dikterna i Snöängel är vardagsnära och det finns något konkret och handfast över dem som jag fastnade för. I samlingens första del får vi glimtar från en flickas uppväxt i ett hem där man ständigt måste vända på slantarna. Skolans kamin brinner och elden släcks med flickans nya jacka, på rasterna byter hon samlarbilder med kamraterna och livets hårda villkor står sida vid sida med de hoppfulla möjligheterna.

I andra delen är det korta dikter med ett tydligt glesbygdsperspektiv, pyrande ilska och bitande torra konstateranden:
Sommaren
vill dom ha
och en flik av barndomen

dom samlas i sommarstugorna
kommer långt ifrån

sågar ved
fiskar gädda
sjunger i natten

vi får bidrag till vägen
ska väl inte klaga

vi fortsätter att bjuda
och värjer oss i snön

vi har ju april
för oss själva
I tredje delen är det kärlek och parrelationer som står i fokus. Jordnära kärlek i vardagen bland fjäll och snö, osnutna ungar och hårda kökssoffor.

I ett försök att bredda min lyrikläsning försöker jag plocka med mig något från lyrikhyllan på biblioteket varje gång jag är där. Lite så där på måfå och gärna någon jag inte hört talas om tidigare. Metoden har väl inte alltid varit lyckosam men ibland blir det bra, som med denna Snöängel.

fredag 22 februari 2013

Karin Ström, Stamtavla

Nu har jag läst de fyra novellerna från Novellix som kom i veckan och jag fastnade framförallt för Stamtavla av Karin Ström.


Maria och Daria: två systrar, två konstnärskap och ett tvångsmässigt jämförande. Maria har gått de förväntade konstskolorna och målar "fåglar, frön, växter, stenar. Aldrig människor." Eftertänksam och pedantisk tragglar hon sig fram allt medan Daria svingar sig upp som konstvärldens nya och krampaktigt hyllade underbarn. Daria, "arg och gränslös, utlevad och provokativ, vulgär och befriande", vet att leverera det konstmarknaden vill ha och tvekar inte att ta för sig på vems bekostnad det än månde vara. Det snabba och hämningslösa kör över det eftertänksamma, bokstavligen, i samhället så väl som i familjen. Ström skriver med nerv och skärpa och resultatet är vasst, roligt och tankeväckande.

onsdag 20 februari 2013

Assia Djebar, Ingenstans i min fars hus


Liksom Ett fängelse så stort (som jag skrev om här) är Ingenstans i min fars hus en roman med självbiografisk botten, men medan vi i Ett fängelse främst fick möta den vuxna kvinnan får vi i Ingenstans möta flickan, från småbarnets första vaga minnen, via den nyblivna skolflickans upptäckt av litteraturen och åren på internatskolan, till de första fläktarna av förälskelse.

Fatima är sin fars dotter, skollärarens dotter, för vilken utbildning öppnar dörrar som tidigare generationers algeriska kvinnor inte kunnat drömma om. Fadern ser till att Fatima får gå i skola tillsammans med både algeriska och franska barn och vägarna ut till ett självständigt liv öppnas för henne, men samtidigt finns fortfarande kraven på att uppföra sig som en "anständig muslimsk flicka" kvar, som ett outtalat men tvingande påbud från faderns sida.

Känslan av att vara övervakad och rädslan för faderns dom efter verkliga eller inbillade felsteg följer Fatima genom uppväxten och formas så småningom till ett mantra: "Om far får veta, tar jag livet av mig!" Till slut blir trycket inom Fatima så stort att hon kastar sig framför en spårvagn. Föraren hinner stanna vagnen och Fatima överlever, men händelsen blir en brytpunkt i hennes liv, eller kanske snarare en urladdning vars påföljande själsliga förlamning tar henne ett par decennier att komma ur.

Det mesta av stoffet i Ingenstans i min fars hus känns igen från Djebars andra romaner där det dykt upp i små fragment invävda i andra historier, eller om det nu är samma historia berättad med olika vinklingar, olika utvikningar, men ändå alltid kretsande kring en kärna av hur det är att växa upp och leva som kvinna i ett samhälle präglat av så väl patriarkal religiositet som kolonialt förtryck och segregering.

Assia Djebars namn förekommer ofta i spekulationerna för Nobelpriset och efter att nu ha läst de fyra romaner av henne som finns utgivna på svenska är jag inte förvånad. Hennes uttrycksfulla stil och förmåga att beröra läsaren bär långt, rktigt långt.

måndag 18 februari 2013

Dollar

Efter ett friår från filmen, då Ingrid Bergman spelade teater och förlovade sig med tandläkaren Petter Lindström, var det så dags för Dollar 1938. Återigen var det Gustaf Molander som stod för regin och manuset byggde på en pjäs av Hjalmar Bergman.

Ingrid Bergman och Georg Rydeberg i Dollar
Skådespelerskan Julia Balzar (Ingrid Bergman) och hennes make, industrimannen Kurt Balzar (Georg Rydeberg) umgås med två andra välbärgade par och roar sig med att kärleksintrigera med varandra. Under en resa till fjällen där de möter den rika amerikanskan Mary Jonston (Elsa Burnett), vilken Kurt hoppas skall satsa pengar i hans företag, ställs de inblandades kärleksintriger på sin spets när Sussi Brenner (Tutta Rolf) blir övertygad om att hennes make Louis Brenner (Kotti Chave) älskar Julia. Sussi ger sig ensam ut på skidor och överraskas av en snöstorm. Hon hittas av några samer och förs svårt medtagen tillbaka till fjällhotellet. Efter några ytterligare förvecklingar och uppträdanden kommer alla på att de ju egentligen älskar sina respektive makar och allt slutar lyckligt.

En fånigare komedi får man leta efter och Dollar är bottennappet bland Ingrid Bergman-filmerna så här långt. Det är helt enkelt omöjligt att intressera sig för dessa tarvliga och uppblåsta människor. Bättre då att njuta av miljöer, kostymer och frisyrer och konstatera att folk var stiligare förr, åtminstone på film.

lördag 16 februari 2013

Assia Djebar, Sultanbrudens skugga

Isma har lämnat sin man och av oklara anledningar har hon sett till att skaffa honom en ny hustru, Hajila. Det är Isma som för ordet, som självklart får vara berättelsens "jag", medan Hajila omtalas i andra person, ett utsatt "du". Utsatt för andra människors blickar och berättelser, traditioner och religösa pålagor.


Isma för ordet men lämnar inte ut sig själv på samma sätt som Hajila och det är Hajila som dröjer sig kvar i tankarna när boken är utläst. Hajila som skuffas hit och dit av människor som vill styra över henne, Hajila vars uppror är att bli "en som går ut". När mannen är på arbetet lämnar hon lägenheten, väl dold av slöjor:

Lugnare går du vidare - än i skuggan, än i solen. Tänk om strålarna kunde svepa in dina armar, tränga in i dina armhålor, om ... Din klänning under haikens slitna ylle är urringad långt ner på bröstet, med ärmar som nätt och jämnt täcker axlarna. Du har valt ut den för dess fallande veck ned över vaderna, som låter dig gå med lediga steg.
   Du fingrar på tyget.
[...]
Du går in i en gränd mellan rader av hus med trädgårar som skyms av höga murar. "Snart!"
   Där bestämmer du dig för att ta av dig slöjan! Det är som om du ville försvinna - eller explodera.
[...]
När du går långsammare glider ylleslöjan bakåt över ditt hår. Du försöker föreställa dig hur du ser ut med obetäckt huvud och svart, tillbakastruket hår. Nu sticker också flätan fram som buktat ut under tyget. Din överkropp skakar till. Dina händer söker sig darrande mot kragen:
   "Utomhus ... Å. Gud! Å. Guds milde budbärare!"
Så småningom tar Hajila av sig slöjan helt, viker ihop den, stoppar den under armen och går vidare. "Förvånad över att plötsligt kunna gå med så frigjorda steg på världens stora scen." Hon går runt i staden och ser allt med nya ögon, mer känslig för alla intryck än tidigare.

Den algeriska kvinnans begränsade tillvaro är ett tema som Djebar ständigt återkommer till och i Sultanbrudens skugga kretsar hela berättelsen kring det. Djebar skriver flytande och poetiskt men blir här stundom så vag att jag som läsare tappar intresset - när dunkelheten känns som ett manér för att dölja att där inte finns något att se.

Sultanbrudens skugga var lite av en besvikelse efter Ett fängelse så stort och Kärleken, kriget - men det säger nog mest om de sistnämndas höga klass - och jag plockar förväntansfullt fram I min faders hus.

tisdag 12 februari 2013

Noveller i brevlådan

Idag fick jag ett trevligt paket med posten innehållande fyra noveller från förlaget Novellix: De blå skorna av Linda Olsson, Dummy av Bengt Ohlsson, Stamtavla av Karin Ström och Shuno av Dogge Doggelito. Jag har en tid sneglat på Novellix utgivning men inte kommit till skott med att läsa något. Nu skall det bli ändring på den saken. Tack vare Anna på och dagarna går... som lottade ut novellerna.



Apropå noveller vill jag även passa på att tipsa om radionovellen Dagen med cykeln av Linda Boström Knausgård som man kan lyssna på här.

söndag 10 februari 2013

Intermezzo

Jag fotsätter att se filmer med Ingrid Bergman och idag blev det Intermezzo från 1936. Filmen bygger på ett originalmanus av Gösta Stevens och Gustaf Molander, som också stod för regin. I Intermezzo spelar Bergman åter mot Gösta Ekman i vad som kom att bli hans sista film: han dog i januari 1938, endast 47 år gammal.

Gösta Ekman och Ingrid Bergman i Intermezzo.
Den världsberömda violinisten Holger Brandt (Gösta Ekman) kommer hem efter en av sina otaliga internationella turnéer. Hans ackompanjatör sedan många år, Thomas Stenborg (Hugo Björne), har bestämt sig för att sluta med turnerandet och Holger är på jakt efter en ny medarbetare. Stenborgs begåvade elev Anita Hoffman (Ingrid Bergman) är pianolärarinna åt Holgers lilla dotter Marie. På Maries sjuårskalas får Holger och Anita upp ögonen för varandra. Några dagar senare stöter de åter på varandra på stan efter en konsert och det blir inledningen till en romans. Holger bryter med sin hustru och reser på turné med Anita som ackompanjatör. De får några lyckliga månader tillsammans medan de far från land till land och gör succé på konsertscenerna. Men det är Holger som står i fokus på konserterna och det är smärtsamt tydligt för Anita att så länge hon nöjer sig med att ackompanjera kommer hon alltid att stå i skuggan.

Efter turnén tar paret semester i de schweiziska alperna och det blir allt tydligare att Holger saknar sin familj och då framförallt dottern Marie. Anita får besked om att hon fått ett stipendium som ger henne möjlighet att studera i Paris, något hon länge drömt om. Anita slits mellan sin karriär och sin relation till Holger och bestämmer sig till slut, med stöd av Holgers manager, att lämna Holger och ta chansen i Paris. Holger flackar ensam från land till land men kan till slut inte motstå längtan efter familjen och far hem till hustrun som utan omsvep tar honom tillbaka. Det abrupta slutet med den änglalika, förlåtande hustrun var lite snöpligt i en annars stark film, men det får man ta.

Heinz Provost skrev originalmusik till filmen och Ingrid Bergman spelade själv. Jag har tyvärr inte kunnat hitta något klipp på scenen när Holger och Anita spelar tillsammans för första gången i den svenska versionen, så vi får hålla till godo med den amerikanska för att få se Bergman spela:



Intermezzo blev startskottet för Ingrid Bergmans internationella karriär. Filmrättigheterna köptes upp av filmproducenten David Selznick som ville göra en amerikansk version med Bergman. Något som också blev av 1939 med Leslie Howard i rollen som Holger Brandt.

lördag 9 februari 2013

Assia Dejbar, Kärleken, kriget - en algerisk mosaik

"Åtta av hövdingarna i de tre viktigaste klanerna", skriver den franske majoren, när han kommer in på gisslan. "Fyrtioåtta fångar deporteras till ön Sainte-Marguerite: män, kvinnor och barn, bland dem en havande kvinna", tillägger viskningarna, som idag genljuder på den plats där helgongraven ödelades genom brand bland de allt glesare trädgårdarna. Där finns numera fler fikonträd än apelsin- och mandarinträd, som om vattnet först gav näring åt minnena, som om klipporna allt snabbare urholkades.

År 1830 intar fransmännen Alger, den "ointagliga staden", och kommer sedan att stanna i Algeriet i drygt 130 år - först 1962 blev landet självständigt. Krig och ockupation har många sidor och en så långvarig konflikt som den i Algeriet påverkar alla: algerier och fransmän, stridande och civila, män, kvinnor och barn. En algerisk mosaik är en talande underrubrik: Djebar växlar perspektiv och ton allt medan hon fogar bit för bit till det lapptäcke som var Algeriet under ockupationen. Hon följer franska fältherrar och algeriska prinsessor, partisaner och kvinnliga frihetskämpar, konstnärer och matronor. Fruktansvärda massakrer på civila varvas med individers kurage, ryttarna spränger fram i öknen medan kvinnorna hukar i haremet.

Vad kan vi veta om detta krig, om ockupationstiden? Algerierna själva har inte mycket dokumenterat men fransmännen skrev brev och rapporter hem. Exempelvis stabsöverste Pélisser som våren 1845 ålades att en gång för alla sätta stopp för inlandets upproriska stammar och som med hetta och rök dödade en hel stam på femtonhundra personer vilka tagit sin tillflykt till några grottor i bergen. I sina rapporter beskrev Pélisser operationen i så realistiska ordalag att han fick bannor från Paris - hans skildringar gav ju upphov till medlidande med araberna! Men även om det inte var mycket som sattes på pränt av algerierna själva så levde ordet i byar och städer: i viskande ordalag berättades det om mod och feghet, glädje och sorg. Så mycket sorg.

De algeriska kvinnorna pressades från flera håll, av ockupationen så väl som av uråldriga patriarkala strukturer. Många av dem framlevde sina liv beslöjade och viskande i haremets påtvingad och krampaktig kvinnogemenskap. Vägarna ut ur detta fängelse är få men kan ändå anas. En väg är skriften: en flicka som lär sig läsa och skriva får en möjlighet att kommunicera med andra utanför den stängda gården, en möjlighet som många finner hotfull. Men för de allra flesta är skriftens väg stängd och deras berättelser får aldrig luft under vingarna
Då griper jag in med min brutna röst och mitt kringflackande minne. Jag har oförtröttligt strövat omkring i min födelsetrakts alla skrymslen och vrår. Denna sträcker sig mellan det intagna Alger och Cesareas ruiner, i skuggan av Mouzaias topp längs Chenoua-bergets fot, en drömmande slätt med ännu öppna sår. Jag gör det för att ännu hälsa på målaren, som har följt med mig under mina vandringar som en andra fadersgestalt. Eugène Fromentin räcker oväntat from handen till mig, en okänd kvinna, som han aldrig fick tillfälle att teckna.
Kärleken, kriget kallar Dejbar sin roman, men var är kärleken? Visst kan den anas mellan mödrar och barn, mellan systrar och bröder, men hur är det mellan man och kvinna? Längtan, möjligen åtrå skymtar förbi, men kärlek mellan man och kvinna ryms inte i denna mosaik. Att mötas som älskande i ett samhälle som gör vad den kan för att upprätthålla en avgrund mellan könen tycks oöverstigligt.

Jag är helt betagen av Djebars berättarkonst och fortsätter min läsning med Sultanbrudens skugga.  

PS

Målaren Eugène Fromentin som nämns i citatet ovan var en av de första franska konstnärerna som utnyttjade det franska styret i Algeriet till att fånga landskapet och människorna med sin pensel. Fromentins Algeriet är exotiskt och vackert, han var betagen av landskapets mättade färgskala och människornas färggranna dräkter. Av ockupationens elände syns inte ett spår.


Eugène Fromentin, Beduiner, cirka 1870


Eugène Fromentin, Ökenscen, 1868

Eugène Fromentin, På väg till jakten, cirka 1870

torsdag 7 februari 2013

Oh Laura och Saab

Den lilla diskussion som uppstod här på bloggen angående att Strövtåg i hembygden ackompanjerar en reklamfilm för Volvo fick mig att tänka på ett liknande fall för ett par år sedan. Då var det Oh Lauras låt Release me som hördes i reklam för Saab. Låten lever, Saab är borta, så kan det gå.



Annars fortsätter jag läsa Assia Djebar, Kärleken, Kriget - En algerisk mosaik, fascinerande läsning som får ett eget inlägg vilken dag som helst.

tisdag 5 februari 2013

Fröding sjungs igen

Gustaf Frödings klangfulla poesi har lockat många kompositörer genom åren och nu är det Mando Diaos som för traditionen vidare, här med Strövtåg i hembygden.



Och den som gillar söta sniglar kan med fördel titta in i Gabis Annex.

söndag 3 februari 2013

Assia Djebar, Ett fängelse så stort

Ett släkte av inspärrade, idag som igår. En symbolisk bild fungerar inte här som drivkraft bakom denna begynnande jakt efter mer: en av ett vit lakan helt täckt kvinnokropp, ett beslöjat ansikte så när som på ett hål som lämnats öppet för ögonen; en vålnad som förbuden gör än mer sexuellt eggande och sålunda får motsatt verkan; en skugga som under sekler vandrat omkring och skrikit ut denna levande begravning utan att vi ryckt av oss lakanet och vid behov också vår hud. Denna bild - en realitet jag i min barndom fann påtvingad min mor, mina mostrar och fastrar och ibland också mina jämnåriga kusiner, en skandal som jag redan då upplevde som enorm - dyker nu upp i början av detta sökande: en enslig kvinnogestalt, som i sin svepning inkarnerar den islamska världens 500 miljoner segregerade. Plötsligt är det hon som betraktar, om än bakom kameran, hon som genom en liten öppning i ett beslöjat ansikte glupskt slukar världen.


Assia Djebar, pseudonym för Fatima-Zohra Imalayens, är en fransk-algerisk författare och filmskapare och hennes bok Ett fängelse så stort en roman med självbiografisk botten, en roman med många trådar som flätas samman till en vemodig berättelse om en franskt uppfostrad kvinna, uppvuxen under Algeriet-kriget i en familj med djupa rötter i den algerisk-islamiska patriarkala traditionen.

Berättelsen tar sin början med en lång trånad efter den älskade, en passion som dock aldrig levs ut. Så småningom berättar hon ändå om denna passion för sin man - mycket dumt gjort som hon själv torrt konstaterar. Mannen misshandlar henne med en trasig whiskyflaska och det är nära att hon mister synen. Efter skilsmässan från maken försöker hon lappa ihop sin tillvaro och ser tillbaka på sitt eget liv, sin mors och sin mormors, alla så starkt präglade av en patriarkal maktstruktur, men även av en stark och varm kvinnogemenskap.

I berättarens liv ömsom samsas ömsom kolliderar det franska och det arabiska, det moderna och det traditionella. Djebar skriver både trevande och poetiskt när hon ringar in sina minnen och på snirklande vägar ger dem stadga och skärpa. Det är mycket smärta och mörker, men också innerligt skildrade ljuspunkter av kärlek och gemenskap. Djebars stil är varm och uttrycksfull, jag föll direkt och har sett till att låna allt som fanns av henne på biblioteket: nu står hennes Kärleken, kriget på tur att läsas.