torsdag 21 mars 2013

Helene Schjerfbeck på Göteborgs konstmuseum

Igår trotsade jag snålblåsten och for till Göteborg för att se Konstmuseets nyöppnade utställning med Helene Schjerfbeck. Nästan 100 verk finns med, mest oljemålningar men även någon teckning, och ger en fin bild av detta rika konstnärskap.

Helene Schjerfbeck, Självporträtt med svart fond, 1915
Schjerfbeck gjorde många självporträtt och på utställningen visas ett stort antal av dem. Det tidigaste är ett tecknat porträtt från när Schjerfbeck var sexton år. Teckningen ägs av Stiftelsen Åbo akademi som har ruvat på det i alla år och utställningen i Göteborg är första gången porträttet visas offentligt. Det sista porträttet i serien målade Schjerfbeck när hon var 84 år, strax innan han dog. Självporträtten hänger i kronologisk ordning och ger en gripande bild av livets skiften.

Helene Schjerfbeck, Gröna äpplen och champagneglas, 1934
Schjerfbeck hade ett långt verksamt liv där hon ständigt omprövade och utvecklade sitt måleri, vilket på ett slående vis illustreras av de målningar hon gjorde av samma motiv men med tjugo, trettio års mellanrum. Flera fina exempel finns med på utställningen där verken placerats intill varandra. Över huvud taget är hängningen välgjord med verkan placerade efter olika teman som på ett tydligt sätt lyfter fram Schjerfbecks bredd som konstnär.

Ibland använde Schjerbeck samma spännram till två dukar, varför vet man väl inte riktigt men en privatperson som lånade ut sin målning till en utställning på Ateneum i Helsingfors fick i alla fall en trevlig överraskning. När konservatorn på Ateneum undersökte väven som täckte målningens baksida visade det sig att det under den fanns en tidigare okänd målning av Schjerfbeck. Väven togs försiktigt bort och fram kom en oljemålning av en kvinna med ett spädbarn som kikar fram över hennes axel. Målningarna har nu fått vars en ram och båda visas på utställningen, med ryggarna mot varandra.

Helene Schjerfbeck, Dörren (gammal klostercell), 1884
Göteborgs konstmuseum har ett eget verk av Schjerfbeck vilket givetvis finns med på utställningen: Margareta Vind. Ett känsligt målat flickporträtt av en drömmande, lite sorgsen flicka, med sluttande axlar och blicken fäst i fjärran. Kanske den målning jag fastnade mest för.

Helene Schjerfbeck, Margareta Vind, 1934
Utställningen pågår till och med 18 augusti och jag skall verkligen försöka passa på att se den fler gånger, det lär dröja innan något liknande hittar hit igen och det är inte riktigt möjligt att ta in allt på en gång av en så omfattande utställning.

söndag 17 mars 2013

Eva-Marie Liffner, Imago

Så lägger sig tystnaden över historien. Det är ofta så, sökandet efter det förflutna är som att ge sig ut med båt över bottenlösa djup och gravar, ligga där och känna båtens slingrande rörelser i marvattnet, osynliga strömfåror, kasta ut nätet eller lodet och innerst inne hysa tillit till att något kommer upp till ytan - något som du fortfarande kan identifiera ...

Esmé städar på historiska institutionen vid Köpenhamns universitet. En dag finner hon dokument rörande ett likfynd i en mosse i gränstrakterna av Danmark och Tyskland. Esmé lånar hem dokumenten och det blir början på en resa tillbaka i tiden där flera människoöden vävs samman.

Slaget vid Dybbøln 1864 mellan danskar och preussare, likfyndet i mossen 1938, då flyktingströmmarna från det av nazisterna styrda Tyskland börjat märkas i Grænsebyen, Esmés egen uppväxt med somrarna i den gistna stugan vid havet: tillsammans blir de utgångspunkten för en historia med många gåtor att nysta upp.

Liffner skriver målande och omsorgsfullt, vilket för det mesta är ett stort nöje att läsa, men ibland blir miljö- och personteckningarna så utförliga att man riskerar att tappa tråden. Berättelsens olika spår slingrar sig fram i texten och de till synes disparata händelserna och människoödena visar sig ändå höra samman på ett sällsamt sätt.

Imago kom ut 2003 och är Liffners andra roman. Därefter har hon kommit med Drömmaren och sorgen och Lacrimosa som jag skrivit om här och här.

fredag 15 mars 2013

Juninatten

Efter En kvinnas ansikte for Ingrid Bergman i mars 1938 till Tyskland för att spela in en film, Die vier Gesellen (Kvartetten gifter sig). Hon fick en dotter hösten samma år och våren 1939 for hon till Amerika för att spela in en amerikansk version av Intermezzo. Men Ingrid hade kontrakt på ytterligare en svensk film, Juninatten, och den spelades in hösten 1939. För regin stod Per Lindberg och manuset var skrivet av Ragnar Hyltén-Cavallius efter en roman av Tora Nordström-Bonnier.


Den lyriska titeln Juninatten får nog tolkas ironiskt, för filmen är ett skarpt inlägg mot sexuella trakasserier och ansvarslös passion. Kerstin Norbäck (Ingrid Bergman) är en landsortsflicka med en mörk och ensam barndom. Hon möter sjömannen Nils Asklund (Gunnar Sjöberg) och tjusas av att någon bryr sig om henne. Snart inser hon dock att de har mycket lite gemensamt och vill avbryta relationen. Nils hotar då med självmord men i sin ilska riktar han istället pistolen mot Kerstin. Hon såras allvarligt men överlever. Under rättegången ber hon att Nils skall behandlas milt. Hon gör en öppenhjärtlig bekännelse: "Det enda jag ville var att ha ett kärleksförhållande." Men det är inget som finner nåd hos den sensationslystna pressen och allmänheten.

Ingrid Bergman i Juninatten
För att komma ifrån all uppståndelse flyttar Kerstin till Stockholm och byter namn till Sara Nordanå. Hon bor på ett pensionat och arbetar på ett apotek. Alla kvinnor hon möter låter sina liv kretsa kring män, antingen de har sällskap eller drömmer om det, och de som har sällskap är alla utsatta för någon form av sexuell press från sina pojkvänner.

Kerstin for till Stockholm för att få vara ifred men när Nils blir utsläppt från fängelset uppsöker han henne igen. Kerstin blir så rädd att hon får en hjärtattack. En sensationslysten reporter får nys om det hela och jagar efter henne igen. I sin förtvivlan går Kerstin med på att följa med läkaren Stefan von Bremen (Olof Widgren) på en lång utlandsresa, för att få slippa ifrån allt gammalt och solkigt och kanske, kanske få uppleva ett riktigt kärleksförhållande.

Ingrid Bergman i Juninatten
Juninatten har en mörk och bitter ton och är obarmhärtigt ärlig i sin kritik av hyckleri och sexuell egoism. Den är i det avseendet långt före sin tid och skulle, som Donald Spoto påpekar i sin Bergman-biografi, "aldrig kunnat göras 1939 i Amerika". Ingrid Bergman är rent lysande som den vackra, sköra och kärlekstörstande Kerstin. Kerstin som blir orättvist vanhedrad, plågas av skuldkänslor, jagas av sensationslystna journalister och patetiska män som vägrar lämna henne ifred.

Efter Juninatten skulle det dröja ända till 1967 innan Ingrid Bergman filmade i Sverige igen och då bara i ett kort avsnitt av episod-filmen Stimulantia. Sedan återkom hon även 1978 för filmen Höstsonaten av Ingemar Bergman.

Med Juninatten avslutas den här "genomtittningen" av Ingrid Bergman-filmer, men jag har fått blodad tand så kanske blir det en fortsättning så småningom.

fredag 8 mars 2013

En enda natt

När Ingrid Bergman läste manuskriptet till En enda natt tyckte hon att det var "rena smörjan" och när den var klar karaktäriserade hon den som "en underhållningsfilm som inte var särskilt underhållande". Men hon ville inte stöta sig med Gustaf Molander och Gösta Stevens vilka hon haft ett så givande samarbete med i flera filmer. Samtidigt som En enda natt diskuterades fick Bergman nys om En kvinnas ansikte (som jag skrivit om här) och den ville hon gärna vara med i. Hon kom därför överens med Molander om att hon skulle spela med i En enda natt om han övertygade de motvilliga filmdirektörerna på SF att låta henne spela i En kvinnas ansikte. Bergmans namn skulle också stå först i rollistan i de båda filmerna.

Ingrid Bergman och Edvin Adophson i En enda natt
I En enda natt kommer ett kringvandrande sällskap till överste Magnus von Bredes (Olof Sandborg) marker och slår upp sitt tivoli. Den glade och burduse Valdemar Moreaux (Edvin Adolphson) sköter karusellen och har ett förhållande med tivolits ägare Helga Mårtensson (Aino Taube). När Översten besöker tivolit för att se vad det är för ett sällskap som intagit hans marker lägger han märke till Valdemar och slås av dennes likhet med hans egen far. Det visar sig att Valdemar är Överstens son, resultatet av en natt med en cirkusaktris.

Valdemar lämnar tivolit och bosätter sig hos Översten för att lära sig aristokratins seder och bruk. På godset finns även Överstens skyddsling Eva (Ingrid Bergman). Överstens önskan är att Valdemar och Eva skall gifta sig och föra godset vidare i släkten. De unga tu är till en början inte särskilt intresserade men så småningom fattar de tycke för varandra. Valdemars burdusa och fysiska syn på kärleken krockar dock med Evas svala och distanserande syn på den samma. Valdemar finner sig snart som åsnan mellan hötapparna. Var passar han bäst, på godset med Eva eller på cirkus med Helga?

Ingrid Bergman och Edvin Adolphson i En enda natt
Bergman och Adolphson är ett stiligt par och både kläder och interiörer är påkostade. Det är också roligt att se Erik "Bullen" Berglund som Överstens strame hovmästare. En roll helt annorlunda än de mer skojaraktiga roller jag sett honom i tidigare. Annars är det svårt att se vad som är tanken med filmen. Eva är, till Överstens missnöje, intellektuellt intresserad, men hon ägnar sig också gärna åt hästar, hundar och jakt. Hennes syn på äktenskap och kärlek är grumliga och att en kvinna skulle bli frigid av att läsa nationalekonomi och filosofi känns inte trovärdigt, lindrigt sagt.

En enda natt spelades in före En kvinnas ansikte men hade premiär efter. Regissör var Gustaf Molander och manuset skrevs av Gösta Stevens efter romanen En eneste nat av Harald Tandrup.

tisdag 5 mars 2013

Jag plockar bitar från olika pussel och fogar dem samman

Året är 2008, Barack Obama blir president i USA, Kalmar FF vinner allsvenskan i fotboll, finanskrisen slår till och utanför fönstret växlar årstiderna. Världen och vädret noteras i Ola Klippviks Vikbodagbok, men störst avtryck ger ändå familjebestyren och litteraturen. Barnen snorar, leker och växer, Klippvik och hans sambo G[etrud Hellbrand] skriver, läser, citerar och försöker får vardagen att rulla.

Vikbodagbok är skriven i ett hårt hållet format: en vecka, en sida, ett stycke. Någonstans mellan Bodil Malmsten och Thomas Nydahl, tänker jag, inte alls Lars Norén, som kom med sin omtalade och omfångsrika En dramatikers dagbok i april 2008, just när Klippvik börjat arbeta med sin egen dagbok.

Men det är inte bara formen som tuktats, även tankarna är hårt hållna, ibland på gränsen till det ängsliga. Sjung ut nu då, vill jag säga och skakar om boken, inga mer antydningar och halvkvädna visor tack.

För det mesta är det ändå både trivsamt och tänkvärt att ta del av Klippviks fragmentariska iakttagelser av stort och smått, av vardagliga bestyr och brännande frågor, frågor som ofta rör sig kring skrivandet: Varför skriva? Hur skriva? Och inte minst det i småbarnsfamiljen påtagliga praktiska frågorna: När och Var skriva?

"Jag plockar bitar från olika pussel och fogar dem samman", skriver Klippvik och jag i min tur plockar förväntansfullt fram Vikbodagbok II för att få läsa mer av denna egenartade dagbokslogg.

måndag 4 mars 2013

En kvinnas ansikte


I En kvinnas ansikte spelar Ingrid Bergman Anna Holm, en kvinna som fått sitt ansikte vanställt i en brand. Hennes utseende har gjort henne förgrämd och hon livnär sig som hårdför ledare för ett gäng utpressare. När ligan får sina krokar i fru Wegert (Karin Kavli) är det Anna som driver på för att de skall krama ur offret så mycket som möjligt:
Har hon inte allt hon kan önska sig? Är hon inte älskad, beundrad och avguda? Är hon inte vacker? Då så! Visst måste hon betala för det!
Under förhandlingarna mellan Anna och fru Wegert i den senares hem dyker maken doktor Wegert (Anders Henrikson) oväntat upp. Anna försöker fly genom fönstret men skadar foten. Doktor Wegert tar hand om foten och föreslår Anna att låta honom operera hennes ansikte. Doktor Wegert har ägnat stor del av sin läkargärning åt att plastikoperera krigsoffer. Han lovar hjälpa Anna med hennes yttre om hon själv lovar arbeta med sitt inre och försöka bli en bättre människa.

Strax innan incidenten hos läkarparet har adelsmannen Torsten Barring (George Rydeberg) kontaktat utpressargänget. Bara en liten brorson står mellan honom och ett stort arv. Barnet bor hos sin farfar och behöver en ny guvernant. Torsten vill få hjälp att hitta någon som kan ställa sig in hos familjen och "sedan får de se vad som kan hända".

När Annas ansikte blivit ordnat tar hon själv på sig rollen som guvernant åt pojken. På gården möts Anna av idel vänlighet, från lille Lars-Erik, från farfar konsuln och hushållerskan Emma, och inte minst från brukets stilige ingenjör. När Torsten dyker upp och säger att det är dags att ordna en "olycka" för Lars-Erik inser Anna att hon inte kan göra det. Hon har blivit en annan och måste agera efter det. Torsten tar då saken i egna händer och Anna ingriper för att rädda barnet.

I En kvinnas ansikte visar Ingrid Bergman sin skicklighet som skådespelare. Till en början är Anna hårdheten själv, spottar fram replikerna och får allt att låta bittert och hånfullt. Sedan krackelerar hårdheten och hänsynslösheten och Bergman lyckas gestalta denna Annas förvandling på ett trovärdigt vis.

För att få till Annas vanställda ansikte användes tejp för att dra ned ena ögat och mycket smink. Dessutom bidrog Ingrids man tandläkaren Petter Lindström med en tandställning som tryckte ut Ingrids kind. "Den var så bra att den fick mig att känna mig ful", som Ingrid sa i en intervju. En dag fick hon också en riktig tankeställare då hon i en paus i filmarbetet gick ut på stan för att få sig något att äta. Hon gick in i en butik och märkte snart att folk betedde sig konstigt och såg generat förskräckta på henne.
"Den dagen lärde jag mig en nyttig läxa", sa hon [Ingrid]. "Vi lever alla i olika världar och själv är jag en av de lyckligaste människorna någonsin. Så långt tillbaka jag kan minnas har jag bara mött leenden och komplimanger. Men somliga människor har livet gått hemskt hårt fram med.
För att få sammanhang när jag tittar på Ingrid Bergman-filmerna har jag två biografier till hjälp: en av Donald Spoto och en av Charlotte Chandler. De skriver självfallet om alla filmer Bergman medverkat i men ibland undrar jag allt om de verkligen har sett dem. Som när Chandler skall redogöra för handlingen i En kvinnas ansikte och skriver att Anna "blir anklagad för mord efter att ha skjutit Torsten då han försöker döda pojken. Hon ställs inför rätta för mord - och där slutar filmen. Det lämnas åt åskådaren att avgöra vilken dom hon ska få." Men så slutar inte filmen alls: Anna varken dödar Torsten eller ställs inför rätta.

En kvinnas ansikte regisserades av Gustaf Molander och manuset skrevs av Gösta Stevens efter en pjäs av François Wiener, Il était une fois.

söndag 3 mars 2013

Vårkänning

Pelargonerna är ansade och nya skott satta.
Chilipeppar, basilika och kantlobelia spirar i sålådorna på fönsterbrädan.
Möss i komposten. Hm.
Springet i benen är tillbaka och musklerna kvider yrvaket av att vara ute i spåret igen.
Ridbanan har tinat. Hästar och ryttare njuter av solen och vinterstelheten ger sakta med sig.
Dricker te och läser Vikbodagbok i lä av verandan.
Fåglarna sjunger upp sig och tjattret i häcken når nya höjder.

Det är först när solen värmer igen om våren som jag riktigt förstår hur mycket jag saknat den.

Stina Forsell, Penséer, ca 1930

fredag 1 mars 2013

Torsdagskonsert

I går ringde svärmor och undrade om jag ville följa med till Göteborg och konserthuset. Hon hade läst en recension i GP och menade att detta fick vi inte missa. Vilket var alldeles riktig: det var verkligen en sjusärdeles konsert!

Kvällen började med Ralph Vaughan Williams Fantasi över ett tema av Thomas Tallis för stråkar. Ett enastående vackert stycke med musik som går rakt in, dröjer sig kvar länge och går att lyssna på hur många gånger som helst.

Sedan var det dags för Benjamin Brittens Violinkonsert i d-moll. Britten skulle fyllt 100 år i år och hans musik uppmärksammas runt om i världen, så även i Göteborg. Den brittiske violinisten Daniel Hope stod för solospelet och det på ett imponerande vis. Brittens violinkonsert är tekniskt komplicerad men det märktes inte när Hope spelade. Dock var det nog det skickliga utförandet som imponerade snarare än musiken i sig.

Hope bjöd också på ett extranummer med klockspelstema av en tysk kompositör som Hope inte trodde att någon i salen hört talas om, vilket säkert var sant. Tyvärr kommer jag inte ihåg namnet men det var ett trevligt litet stycke och mycket roligt att få höra Hopes ensamma fiol.

Daniel Hope
Efter paus var det dags för Luciano Berios version av Franz Schuberts tionde symfoni. Schubert hann bara göra skisser för verket innan han dog och Berios har tagit sig an dessa skisser på ett mycket intressant och finurligt vis. Istället för att försöka fullborda symfonin som man skulle kunna tänka sig att Schubert ville ha den har Berios tagit skisserna, orkestrerat dem och sedan länkat samman dem med egna musikaliska associationer.
I de tomma luckorna mellan skisserna har jag komponerat ett slags bindväv som ständigt förändras, alltid pianissimo och "avlägset", blandat med minnen från en serie Schubert (pianosonaten i B-dur, pianotrion i B-dur) och med flerstämmiga partier från skissfragmenten. Denna känsliga, musikaliska bindväv som kommenterar avbrotten och luckorna från en skiss till en annan tillkännages alltid av celestans klang.
som Berio skriver i konsertprogrammet. Resultatet är en fröjd att lyssna till. Tydliga avsnitt av Schubert glider över i romantiska utvikningar och tillbaka igen. Ett egenartat verk som inte liknar något annat och får fyrtiofem minuter att kännas som fem.