onsdag 29 maj 2013

Människan och skogen

Skogen förändras ständigt genom hur vi människor brukar den och i snabbare förändring än nu har skogen nog aldrig varit. När skogen främst ses som en källa till träråvara får andra värden stryka på foten och de människor som lever nära skogen, vandrar i den, plockar svamp, jagar, njuter av dofterna, lyssnar på fåglarna, kikar på ekorrarna och bara mår bra, räknas inte. Mänskligt välbefinnande är svårt att mäta, i alla fall jämfört med kubikmeter ved och antalet rödlistade arter, och i maktkampen om skogsskötseln står de som lever nära skogen sig allt för ofta slätt.

Om en skogsägare bestämmer sig för att jämna skogen med marken, i enlighet med den av Skogsstyrelsen och skogsindustrin förordade kalhyggesprincipen, har andra intressen, som människor och miljö, inte mycket att sätta emot. Näst intill ingenting alls, visar Marciel Zaremba i Skogen vi ärvde. Och ju längre in i skogslänen man kommer desto värre blir det.

Stockholmarna kan ta cykeln till en trollskog och vandra där i timmar utan att stöta på en väg. I det skogigaste bland landskapen kan Hans Åfeldt inte knalla  i en kvart bland virkesåkrarna utan att hamna på kalhyggen. I Stockholm är skyddszonen mot hänsynslösa hyggen tre mil från staden. I Storfors är det fem meter från husknuten. Kanske är det förklaringen till att stadsborna är de sista att uppfatta förvandlingen av landskapet.

Det är både skrämmande och upplyftande att läsa Zarembas reportagebok om skogen: skrämmande är maktfullkomligheten och arrogansen hos skogsbolagen, Skogsstyrelsen och landsbygdsministern, upplyftande är att desamma kläs av in på bara benen och att det finns så många kloka människor där ute som arbetar för att åstadkomma ett skogsbruk som gynnar fler än bara de stora skogsbolagen.

tisdag 28 maj 2013

Skogen i Fontin

Jag läser Maciej Zarembas intressanta bok Skogen vi ärvde och funderar över skogens situation här i Bohuslän, ett landskap där man inte varit direkt varsam med skogen genom historien och ett exempel har jag alldeles om knuten: skogen på Fontinberget.

Fontin är idag ett viktigt rekreationsområde här i Kungälv. Området är till stora delar täckt av skog genombruten av motionsspår. Området är välbesökt av såväl allmänheten, idrottsföreningar som skolor och alla vi kungälvsbor som regelbundet besöker skogen uppfattar den nog som "vår" skog.

Naturen i Fontin har förändrats mycket genom århundradena beroende på de behov människorna i trakten haft av berget. Under forntiden var området täckt av ädellövskog med ett stort inslag av ek, liksom övriga Bohuslän. Under tidig medeltid bedrevs svedjebruk i Fontin och skogen brändes för att skapa odlings- och betesmark. I mitten av 1300-talet kom digerdöden och befolkningen minskade kraftigt, liksom behovet av odlings- och betesmark, och skogen växte upp igen. I början av 1500-talet var Fontin åter helt täckt av skog.

Under det oroliga 1500- och 1600-talen hämtades ved och timmer i skogen, bland annat till Bohus fästning. Mycket torv behövdes också och torvbrytningen resulterade i att det bildades en sjö upp på berget som finns kvar än idag. Krutet slog igenom och för att kanonerna skulle få fritt skottfält från fästningen fälldes mycket skog. Sammantaget gjorde allt detta att skogen i Fontin snart var helt skövlad och ljungen bredde ut sig. Under 1600-, 1700- och stora delar av 1800-talet var Fontin en ljunghed som användes som betesmark.

I slutet av 1800-talet bestämde man sig för att plantera skog i områdets västra del. En 1400 meter lång stengärdsgård anlades för att skydda skogen från betande djur. Ett stort antal granplantor sattes, men även en del lärk och olika sorters lövträd. Granskogen bredde snabbt ut sig men vid en stor storm 1969 blåste mycket av granbeståndet ned och det mesta av den skog som finns på berget idag är planterad efter 69-stormen. I de senare planteringsomgångarna har granen fått maka lite på sig för större inslag av lärk, tall och olika slags lövträd.

Naturen i Fontin har som sagt förändrats mycket genom århundradena och makten över skogens öden har växlat. Makten över skogen och vem som har talerätt när skogen brukas är något Zaremba undersöker i sin bok, men det får bli ett eget inlägg.

PS. Fontinskogens växlande öden finns beskrivna på en informationstavla i området och är baserad på Kerstin och Harry Bergs bok Fontin- berget och skogen.

söndag 26 maj 2013

Vardagspoesi

Låt mina händer
få omsluta dig,
mina läppar smaka dig,
mina sinnen insupa dig.
Låt min kropp få ta del
av din värme.
Låt mig få njuta av dig
älskade tekopp.



Idag upptäckte dottern att det där mönstret på hushållspappret var text. Sex lättsamma dikter på svenska och danska om mat och kärlek. Vardagspoesi där man minst väntat det.

tisdag 21 maj 2013

Sparris morgon, middag och kväll


"Françoise, om du hade kommit fem minuter tidigare, skulle du fått se madame Imbert gå förbi med sparris dubbelt så stora som gumman Callots. Försök att ta reda på av hennes jungfru var hon har fått dem ifrån. Du som ger oss sparris morgon, middag och kväll i år kunde gott skaffa lika fina åt våra gäster!"
"Månntro hon inte har fått dem från prästgården", sade Françoise.
"Det kan du försöka inbilla mig", svarade tant Léonie med en axelryckning. "Från präsgården! Där växer ju bara små ynkliga stickor till sparris, det vet du väl. De här var armstjocka, säger jag dig. Ja, inte som dina armar, förstås, men som mina stackars armar som är magrare än någonsin i år..."
(Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt)

Det var mycket i trädgården som tog stryk av vintern men sparrisen klarade sig och har nu satt ordentlig fart. Inte för att vi har några sparrissängar à la monsieur Swann, men tillräckligt ändå för att kunna plocka en bunt varje dag. Varför vissa sparrisar blir tjocka och saftiga medan andra blir tunna som stickor, även från samma planta, är inte gott att veta. Att försöka hitta på olika sätt att anrätta all denna sparris är i alla fall för tillfället ett dagligt men mycket angenämt problem här i huset. 




fredag 17 maj 2013

Bloggnojan botad

Fick bloggnoja efter påsk och det slutade med att jag helt sonika stängde bloggen för alla utom mig själv. Det var onödigt drastiskt tänker jag nu och öppnar bloggen igen. Det blir kanske lite glest med de nya posterna en tid framöver - eller inte, vi får se - men allt det gamla kan ju få ligga ute i cyberrymden och skramla.

Gunnel Wåhlstrand, Den sista ön, 2013