torsdag 27 juni 2013

Lekfullt sagomåleri

När jag var på biblioteket här om dagen passade jag på att kika in i Mimers konsthall och blev kvar en lång stund bland Gunilla Wiks härligt lekfulla målningar. Wik målar i akryl och med hjälp av en collage-teknik där hon limmar in bitar av linoliumtryck i målningarna får dessa en egenartad struktur och tyngd.

Gunilla Wik, Luriga grisen
Målningarna är som tagna ur gamla sagor, med tydlig inspiration från Indien och Egypten och något mytiskt urtida. Det strålar en värme från dukarna och ibland blir det riktigt bländande, som i Landskapet gläder sig. Wiks målningar är finurliga och humoristiska och jag tyckte verkligen mycket om dem.

Gunilla Wik, Landskapet gläder sig
Utställningen pågår till 23 augusti.

På Gunilla Wiks hemsida kan man se mer av hennes måleri.

måndag 24 juni 2013

En luffare i anden

Gunnar Ekelöf är mest känd för sin poesi, men han gav även ut tre böcker med "småprosa". Utflykter från 1941 är den andra av dem och är en samling texter av blandat slag: korta essäer och minnesbilder, noveller och betraktelser över det egna skrivandet, dikter och grubblerier. Ekelöf skriver fritt och avspänt och Utflykter visade sig vara både trivsam och tänkvärd sommarläsning.

Kriget finns ständigt närvarande i texterna och i det första prosastycket, "Från västkusten", beskriver Ekelöf begravningen av en okänd engelsk soldat som hittats i vattnet utanför det fiskeläge där Ekelöf tillbringar sommaren. Fiskeläget, som inte Ekelöf namnger men som helt uppenbart är Mollösund, samlar ihop vad de har för att åstadkomma en hedervärd ceremoni. Processionen leds av en liten fjordhäst som drar likvagnen och med
spärrfartygs- och tullmän som hedersvakt på vardera sidan om vagnen, konsuln närmast sörjande, präst, klockare och kommunalordförande, kustartillerister med löjtnant, lottor med blommor, hemvärn, fruntimmer med armbågar och vanligt folk.
Ekelöf dras själv med i processionen och det hela gör ett starkt intryck på honom. På några få sidor fångar han både kärvheten och gemenskapen i fiskeläget, hur kriget gör sig påmint i sin utkant och avslutar med en känga till den inför tyskarna krypande huvudstadspressen.

I stycket "En outsiders väg " reflekterar Ekelöf kring sin egen diktning och den känsla av brist som han menar är "jordmånen på vilken konstnärligt arbete kan växa". Ekelöf växte upp med goda materiella villkor, men miljön var "så långt bortom det normala och så livsfrämmande att där fanns gott om utrymme för ett eget slags brist". Vari det livsfrämmande låg går han inte in på, men faderns psykiska sjukdom påverkade säkerligen hela familjen under Ekelöfs barndom.

Känslan av brist gör i alla fall att han känner samhörighet med andra författare som också växt upp i brist, även om denna brist då vanligen varit av det materiella slaget.
Jag förstår de till enformighet upprepade klagomålen över brist på böcker, brist på tid och ensamhet att läsa och smälta dem, på förståelse för alla yttringar av bildningshunger. Jag hade böcker, musik, tavlor, vackra möbler omkring mig, men de tvingade mig istället att gå långa omvägar innan jag åter kunde känna mig ha rätt till dem.
   Det blev en ganska lång och äventyrlig odyssé innan jag hade lyckats undvika de möjligheter som stod mig till buds. Med den som bakgrund kan jag också sätta mig in i en del kamraters föregåenden. Jag har varit ett slags luffare i anden. Vad beträffar verkliga äventyr är givetvis överflödet deras, bristen min. Jag sörjde det dunkelt långt innan jag visste att det var och måste bli så. Sålunda har jag tre gånger lämnat Sverige för alltid, i högtidligaste och bästa mening att inte återkomma. Det är inte utan att känna mig en smula road som jag tänker tillbaka på det nu. Jag är nog inte någon vidare praktisk äventyrare.
Utflykter gav verkligen mersmak och jag väntar redan på att posten skall komma med ytterligare småprosa av Ekelöf.

söndag 23 juni 2013

Sommarelegans

Foto: Per Gustaf Bergin

Fotot är tagit någon gång mellan 1900 och 1905 vid stranden nedanför Villa Klippan vid Gustafsberg, den vid tiden så berömda kurorten utanför Uddevalla. Fotograf är Per Gustaf Bergin (1841-1921), läroverksadjunkt i Vänersborg, som ägde villan.

Bryggan är smal och ser ranglig ut - tänk att hon vågat sig ut i sin långa klänning! Ute på Byfjorden passerar en ångbåt full av passagerare, men den tycks inte intressera paret på bryggan det minsta. Undrar just vad de talar om, äntligen ostörda. Eller poserar de bara, utkommenderade av fotografen för kompositionen skull?

Fotot finns i Bohusläns museums samlingar.

onsdag 19 juni 2013

Eva-Marie Liffner, Camera

Då och då har jag kikat på hyllan i biblioteket efter Eva-Marie Liffners debutroman Camera, men den tycktes aldrig finnas inne. Fast det gjorde den, visade det sig, den stod bara inte tillsammans med hennes andra romaner utan undanstoppad i hyllan för deckare-spänning.

Hur den nu har hamnat där. I och för sig är det en gåta som skall lösas och brott har begåtts och det kanske räcker, men jag tycker ändå att den hade passat bättre bland Liffners andra romaner, och säkert då lättare funnit sina läsare. Nå väl, jag hittade ju boken till slut, läste och njöt och konstaterade att Liffners säkra stil fanns redan i debuten.

Fotografen Johanna Hall har fått ärva efter sin farfars bror Jacob, även han fotograf, och bland hans tillhörigheter finner Johanna en portfölj med gryniga bilder tagna i London under Jacobs vistelse där i början av förra seklet. Efter några år i London försvann Jacob till Amerika och när han väl kom tillbaka till Sverige ville han aldrig tala om sin tid i England. Så vad var det egentligen som hände den där torra, heta sommaren 1905 då Jacob praktiserade i en fotoateljé och med sin kamera följde seanser hos den berömda teosofen Annie Besant?

Med de gamla bilderna i bagaget beger sig Johanna till London för att nästan ett sekel senare försöka reda ut vad det var Jacob varit med om. Liffner tvinnar samman Johannas sökande med Jacobs egen berättelse och för läsaren in i ett samhälle där skillnaden mellan fattig och rik är avgrundsdjup och den enes liv väger lätt i förhållande till den andres nyfikenhet och begär.

Både Johanna och Jacob ägnar sig alltså åt fotokonsten och stundtals blir det ganska tekniskt, med ingående beskrivningar av hur olika kameror och framkallningsmetoder fungerar. Samtidigt ger det en stark tidskänsla. Bokens nutid är 1998 och på de få år som gått sedan dess har den digitala tekniken slagit igenom på ett sätt som ingen kunde förutse för femton år sedan.

Nu har jag läst de fyra böcker Liffner givit ut och hoppas att vi snart får ta del av mer från hennes penna.

Om Imago, Drömmaren och sorgen och Lacrimosa har jag skrivit om här, här och här.

måndag 17 juni 2013

Får jag lov?


Att samlas för dans och lekar har folk gjort i långa tider. Det krävs inte mycket för att ordna en dans: ett någorlunda plant underlag, en musikspelare och det är bara att sätta igång.

På Bohusläns museum visar de i sommar en utställning om dans, dansplatser och dansmusik, från 1800-talet och fram till idag. Förr dansade man ofta ute, på backar och ängar, senare kanske inne på en loge, där golvet var jämt och det fanns skydd för väder och vind. I slutet av 1800-talet började man anlägga dansbanor och så kom Folkets park. Spelemännen avlöstes av dansband och discjockeys, och popartister började kom till dansplatserna för att uppträda.

Jag gick runt en bra stund bland utställningens kläder och skor, skivor och affischer, instrument och dansbesökares berättelser, blev nostalgisk och tänkte på sommaren då jag var sexton år och gick på Ellös folkets park varje lördag. Ljusa sommarnätter, hög musik, första förälskelsen...

Dansen som gemenskap, förväntan och glädje, men också oro och brustna hjärtan. Med enkla medel fångar utställningen så mycket och för alla som någon gång själva gått på dans är det inte inte svårt att fylla i själv, ackompanjerad av dansmusik från då och nu.

Utställningen pågår till 3 november.

onsdag 12 juni 2013

Sorkar och pioner

En liten rosenbuske och två fjärilsbuskar dog under vintern. De hade släppt från marken och var snustorra, inte minsta liv kvar i dem. Av de femtiotal lökar som fanns i samma land blev det två tulpaner. Vi utgick från att det var den långa vintern som knäckt dem, men så fick vi syn på runda hål i marken kring rabatten. Och när vi lyfte på den stora stenen som ligger mitt i rabatten fanns det en gång under den. Sorkar gräver sina gångar alldeles under markytan så det var enkelt att följa gångarna - bort till den stora klätterrosen i äppelträdet! Även den var helt förtorkad och bara att klippa ned.

Söta men ovälkomna i trädgården. Lånad bild.
Sorkar lever på rötter och lökar, men de äter också frön och risken finns väl att vårt idoga matande av småfåglarna även gynnat sorkarna. Efter att ha stoppat ned pellets som skall lukta illa för sorkar i alla hål vi kunde hitta så tycks sorkarna ha flyttat - vi har inte sett till några nya hål på ett par veckor och håller tummarna för att de stuckit för gott.

Än så länge vågar vi inte sätta något nytt i den drabbade rabatten så pionerna som sorkarna lät bli ser lite ensamma ut. Pionerna flyttade vi förresten för ett par år sedan. De stod på en undanskymd plats i trädgården och trots alla varningar om att pioner är svåra att flytta gjorde vi ett försök. Det blev riktigt lyckat: så präktigt som de blommade i år har de aldrig gjort förut.

Pioner

tisdag 11 juni 2013

Scott Fitzgerald, Den store Gatsby

I mina yngre och känsligare dagar fick jag ett råd av min far som allt sedan dess har funnits i mina tankar.
"När du får lust att kritisera någon", sa han, "så kom ihåg att alla människor i världen inte har fått samma goda förutsättningar som du."
Mer sa han inte, men vi har alltid varit sällsynt kommunikativa på vårt eget reserverade sätt, och jag förstod att dessa ord bar på en djupare innebörd. Därför har jag alltid varit mycket försiktig med att döma, en vana som har fått många besynnerliga själar att öppna sig för mig och även gjort mig till offer för en hel del gamla tråkmånsar.

Den store Gatsby är aktuell igen med en i raden av filmatiseringar och jag passar på att läsa romanen. Och tycker mycket om den.

Mia Farrow och Robert Redford som Daisy och Gatsby i en filmatisering från 1974.


Nick Carraway kommer till New York för att arbeta med obligationer och av en slump får han hyra ett hus på Long Island. Hans granne, Jay Gatsby ordnar storslagna fester till vilka folk kommer från när och fjärran för att dricka champagne, frottera sig med varandra och tala illa om värden. Gatsby själv håller sig dock i bakgrunden.

På andra sidan sundet bor det tjusiga paret Tom och Daisy Buchanan. Det visar sig att Jay Gatsby och Daisy haft en romans, innan kriget kom emellan. Gatsby lever på denna förflutna kärlek och alla hans ansträngningar med att skaffa sig en förmögenhet och hålla stora fester är ett led i att få tillbaka Daisy.

Nick Carraway har, som citatet ovan indikerar, en förmåga att få sina medmänniskors förtroende och snart är han bekant med både Gatsby och paret Buchanan. Nick får förmånen (?) att på nära håll studera de rikas glittriga och cyniska leverne och han både fascineras och äcklas. Gatsbys passionerade kärlek till Daisy, hur sentimental och världsfrånvänd den än är, framstår till slut som det enda sunda i en krass och kall värld.

fredag 7 juni 2013

Konstutflykt till Skärhamn

Alice Neel, Hartley och Ginny, 1970, akryl
Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn ställer i sommar ut teckningar och akvareller av den amerikanska konstnären Alice Neel. Neel är mest känd för sina färgstarka porträttmålningar och tre stora oljedukar finns med på utställningen: kraftfulla målningar med personlig karaktär som jag gärna skulle se fler av. Hennes teckningar var dock ingenting för mig: bitska på ett tröttsamt vis, som om det ärliga skulle ligga enbart i det fula. Men det fanns några riktigt fina akvareller. Speciellt fastnade jag för Barnbarnet, för dess murrigt mjuka färger och dess innerlighets skull.

Alice Neel, Barnbarnet, 1927, akvarell

Utställningen med Alice Neel pågår till och med 8 september.

Mitt emot akvarellmuseet ligger Galleri 31 och där föll jag pladask för Anna Gärbergs djurskulpturer. De små hästhuvudena i raku var fantastiskt fina! Skulle gärna tagit med mig alla hem; jag tror aldrig jag skulle kunna se mig mätt på dem. Gärberg tycks genuint intresserad av de djur hon porträtterar och fångar något av djurens väsen, om det så rör hästar, hundar eller harar.

Anna Gärberg, Hästhuvuden i haku
Och så är det ju den taktila sidan med skulpturer som jag är så svag för, även om jag försöker hålla fingrarna i styr när jag är på utställning, men det är svårt när man står framför en hare som denna...

Anna Gärberg, Hare
Utställningen pågår bara till 24 juni, så den som vill se får sno sig!

PS. Bilderna har jag lånat från Anna Gärbergs hemsida. Titta gärna in där för att se mer av hennes konst.

tisdag 4 juni 2013

Morgonritt

Auguste Renoir, Två ryttare, 1873
Madame Darras på morgonritt i Bois de Boulogne tillsammans med sin son.