lördag 27 juli 2013

och författaren, det skulle vara jag

Glaskupan är Sylvia Plaths enda roman och kom ut 1963, under pseudonymen Victoria Lucas. Jag hittade ett exemplar i en loppislåda här om dagen och kunde inte låta bli att genast läsa den. Snart fick jag en stark känsla av att ha läst boken förut, men jag kan inte påminna mig när det skulle kunna varit. Hur som helst, fin läsning blev det.

Året är 1953 och 19-åriga Esther Greeenwood har, tillsammans med elva andra flickor, vunnit en skrivtävling där priset är en månads vistelse i New York organiserad av en stor damtidning. Flickorna besöker olika modäna tillställningar och praktiserar däremellan på tidningen. Redaktören Jay Cee har ett gott öga till Esther och låter henne hjälpa till att läsa och rekommendera noveller som allehanda skribenter skickat in i hopp om att bli publicerade.
Jag log, när jag för mitt inre öga såg ett oberört fantasimanuskript komma svävande i luften, med Esther Greenwood maskinskrivet i övre högra hörnet. Efter min månad på tidskriften hade jag sökt till en sommarskolekurs som en berömd författare ledde. Man sände in en novell som han läste och sedan avgjorde han om man var tillräckligt bra för att bli antagen till kursen.
   Naturligtvis var det ett väldigt litet antal som kom med, och jag hade sänt in min novell för länge sedan och hade inte hört något från författaren ännu, men jag var säker på att finna ett brev om att jag var antagen i posten när jag kom hem.
   Jag bestämde mig för att jag skulle överraska Jay Cee och sända in några av de noveller jag skrev på den här kursen, under pseudonym. Sedan skulle fictionsredaktören personligen komma in till Jay Cee en dag och placera novellerna på hennes skrivbord och säga: "Här är någonting som ligger över genomsnittet", och Jay Cee skulle hålla med om det och köpa dem och bjuda författaren på lunch och författaren, det skulle vara jag.
Vistelsen i det både gåtfulla och storslagna New York fyller Esther med nya intryck och nya drömmar och hemkomsten till Boston blir en chockartad besvikelse. Hon blir inte antagen till skrivkursen och det är som om en glaskupa sänker sig över henne, gör luften fadd att andas och förvrider hennes syn på omvärlden. Esthers tilltagande psykiska instabilitet skildras med blixtrande skärpa och inlevelse och Glaskupan beskrivs ofta som delvis självbiografisk. Hur mycket det ligger i det vet jag inte, men en månad efter att Glaskupan kommit ut i Storbritannien begick Plath självmord.

söndag 21 juli 2013

Skulptur i Pilane 2013

Även i år visas skulpturer i fårhagen i Pilane, denna fina plats som jag åter känner mig kallad att påpeka är värd ett besök i egen rätt. Men skulpturerna gör ju sitt till förstås. I år går utställningen i lekfullhetens tecken och det första verket på rundan är en stor leksaksbil, formgiven av Jan Järlehed för Brio under tidigt 1960-tal. Röd, blank och gedigen.

Briobil
Claes Eriksson, mest känd från humorgruppen Galenskaparna, bidrar tillsammans med Rolf Allen med en legosoldat byggd av lego och, tillsammans med Johan Eyssen, tre telefonkiosker vilka ringer när man öppnar dörren. Lyfter man då på luren får man höra olika sketch-samtal av Eriksson. Årets höjdpunkt enligt dottern.

En himla många telefonsamtal

Uppe på en bergtopp med fantastisk utsikt över så väl skärgården utanför som kulturlandskapet innanför har Cleas Hake ställt en stol och en lampa gjorda av brons och skapat en Läsvrå med utsikt. En trevlig installation som dessutom för det goda med sig att den lockar besökarna att ta sig upp på berget.

Läsvrå med utsikt

Ett par rejäla verk av bohusgranit finns med även i år. Per Agelii har gjort en svampkulle med ett par sniglar till, de senare för tankarna till lekskulpturer och passar bra in på lektemat.

Svampkullen
Karl Chilcott bidrar med en port av bohusgranit som samspelar fint med det omgivande kulturlandskapet.

Porten

Mindre lekfullt, men kanske det som (tyvärr) gör starkast intryck, är förödelsen efter anläggningsmaskinerna som användes vid uppförandet av förra årets tempelskulptur av Zhang Huan. Av skulpturen finns bara fundamenten kvar, men de djupa såren i den känsliga naturen tycks inte ha läkt det minsta. Bedrövligt att man inte visar mer omsorg om det landskap som är så viktigt för att göra Skulptur i Pilane till det fina och speciella konstevenemang det faktiskt är.

Foton: De fyra översta har jag tagit själv och det nedersta av Porten är lånat från Skulptur i Pilanes hemsida.

tisdag 9 juli 2013

Bonusmaterial

Jag fortsätter läsa Gunnar Ekelöfs småprosa, nu Promenader från 1941. När jag fick boken från antikvariatet fann jag en trevlig överraskning i form av en liten samling tidningsurklipp instucken i pärmen. Urklippen rör Ekelöf och hans författarskap och sträcker sig från mitten av 1940-talet till 2007, det år Ekelöf skulle ha fyllt 100 om han fått leva.


Att prosaböckerna är en bra ingång till Ekelöfs författarskap framhåller flera skribenter, exempelvis Örjan Lindberg, som 1949 skrev en presentation av Ekelöf i samband med att denne tilldelats Tidningen Vi:s litteraturpris:
Utan tvivel är det bäst att börja med hans prosaböcker. Han har givit ut två stycken, Promenader och Utflykter. Titlarna är mycket betecknande. Ekelöf tycker om att promenera och att göra utflykter, både i bokstavlig och i överförd betydelse. Man gör honom sällskap genom de här böckerna och finna, att det är intressant att promenera tillsammans med honom. Han ser mycket omkring sig, han hör mycket, och han kan tala om vad ha sett och hört, så att sällskapet också ser och hör. Han är klok. Han är i vissa avseenden överkänslig, men han vet om det, och han tar visst inte sig själv genomgående på dödligt allvar. Man trivs med promenerandet över de tryckta sidorna över tid och rum, och man upptäcker att det finns ett sammanhang i Ekelöfs föreställningsvärld, som vävt av många spindelvävsfina trådar.
 Ekelöf gav senare ut ännu en prosabok, Blandade kort, 1957.

måndag 8 juli 2013

Flickan i Clèves



Anna Bjerger, Vadare, 2008
Omslaget till den svenska utgåvan av Marie Derrieussecqs roman Flickan i Clèves pryds av en målning av Anna Bjerger, Vadare. Jag blev verkligen förtjust i de härliga blågröna färgerna, den långa öde stranden och flickan som bestämt vadar ut i vattnet. Bjerger var ett nytt konstnärsnamn för mig och jag fastnade en lång stund på det här galleriets hemsida där man får ta del av många av Bjergers målningar.

Så var det då romanen. En sexfixerad flickunge bor i en lite lagom småtrång småstad med småvulgära invånare där hon gör vad hon kan för att få så mycket sex som möjligt. Darrieussecq skriver rappt och är stilmässigt påhittig, men det räcker inte långt när historien i sig är tradig, tradig, tradig.

tisdag 2 juli 2013

Valptid

Vi har fått ett nytillskott i familjen: Kleiner münsterländer-valpen Saga. Att ha valp i huset är tidskrävande och lite stökigt och alldeles, alldeles underbart.

Saga, 2 månader
Att sitta i favoritfåtöljen med en sovande valp i knäet och en god bok i handen går inte av för hackor. Jag är egentligen inte så förtjust i att parallelläsa, men just nu växlar jag ändå mellan Din hund av Agneta Geneborg, Och människan skapade Gud av Robert Wright, Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq och senaste numret av Lyrikvännen. Återkommer om dem senare.