tisdag 23 december 2014

Juletider

En liten tomte till hjälp hade inte varit fel att ha över helgerna.

En godmodig Jenny Nyström-tomte som skötte grovgörat medan man själv myste framför brasan med te och en god bok.

Fast det är inte så illa att julstöka, riktigt mysigt faktiskt, speciellt nu när knäcken är kokad, korvarna rökta och julskinkan avsmakad.

God jul och gott nytt år!

måndag 22 december 2014

Stina Forssell, Ur trädgården

Stina Forssell (1906-1970) föddes i Skellefteå och växte upp i Uddevalla. För att utveckla sin talang för måleriet flyttade hon till Stockholm för att gå på Konstakademin. Hon bodde sedan omväxlande i Stockholm och på Österlen där hon hade ett sommarhus.

Forsell målade mycket och kunde försörja sig på sin konst, dels genom de beställningar hon fick, dels genom illustrationer för olika tidskrifter. Hon målade landskap och interiörer, stilleben och porträtt, men någon separatutställning blev det aldrig. Efter sin död kom 650 av hennes teckningar och målningar att genom testamente tillfalla Bohusläns museum.

Över helgerna visas några av målningarna ur samlingen som har koppling till trädgård. I alla fall enligt programmet, vet inte om jag riktigt håller med, men det spelar mindre roll då det som visas är fint måleri, trädgårdsanknutet eller ej.

Från akademitiden visas studier av penséer och rosor. Ett rosstilleben har dessutom tryckts på en stor duk med fantastisk effekt. 

Rosstilleben av Stina Forssell

Från Stockholmstiden visas interiörer från Forssells lägenhet på Drottninggatan. Strama, arkitektoniska målningar, med mycket ljus. Målningarna från Österlen är mjukare i linjerna och visar somriga trädgårdar och blanka studier av äpplen och lökar.

Det är ett fint litet urval av Forssells verk som visas och jag hoppas att många som har vägarna förbi Uddevalla passar på att gå in och njuta. Dock tycker jag nog att omfattningen på utställningen är lite väl snålt tilltagen och jag hoppas att Bohusläns museum snart visar fler verk ur sin Forssellsamling.

Utställning pågår till 6 januari.

lördag 20 december 2014

Omläsning av Jane Austens Persuasion

Så här lagom till jul har jag plockat fram ett tummat exemplar av Jane Austens Persuasion ur bokhyllan. Det är en pocket från Penguin som jag köpte i Oxford 1996 och jag skulle tro att det är den roman jag läst flest gånger. Och nu så här mitt i julstöket är det alltså dags igen.


Varför man läser en och samma roman om och om igen kan man ju fråga sig, när det finns så många andra som därmed aldrig kommer att bli lästa. För min del handlar det nog mycket om att när man väl fått den övergripande bilden klar för sig så kan man sjunka in i detaljerna, njuta av språket, upptäcka nya underfundigheter, fina passager, kvicka formuleringar och vackra beskrivningar, utan att behöva tänka på hur det skall gå.

När jag läser bara för att koppla av, som nu i små portioner inemellan alla julförberedelser, så är det ett stort plus att läsa något som man vet på förhand att man kommer att uppskatta.

Det finns ganska många romaner som tål att läsas ett par tre gånger, men de som håller för fler än så är lätt räknade. Det krävs en energi som det inte alltid är så simpelt att sätta fingret på, en energi som förmår driva läslusten om och om igen, och den hittar jag i Jane Austens romaner. Och just älskvärda, känsliga Anne Elliot vill jag möta åtminstone en gång om året.

fredag 12 december 2014

Att hitta julklappsböcker till barnen

Att det är viktigt att barn och ungdomar läser tycks alla överens om. Initiativ för att öka läsandet hos unga applåderas, inte minst av kulturjournalister på landets stora dagstidningar, liksom på radio och TV. Men när man som förälder till två barn i slukaråldern letar tips om böcker har man verkligen inte mycket att hämta hos de etablerade medierna. Att recensera barn- och ungdomslitteratur och den vägen hjälpa föräldrarna att inspirera sina barn till läsning är uppenbarligen ingenting som prioriteras.

Som tur är har vi kunniga och engagerade ungdomsbibliotekarier på biblioteket här i Kungälv som kan lotsa barnen rätt bland hyllorna.

Och så finns det ju bokbloggare! Tack vare Hermia, Boktokig och Prickiga Paula har jag nu kunnat beställa julklappsböcker till barnen. Böcker som jag tror de kommer att uppskatta och som det känns bra att ge bort.

Att presentera och recensera barn- och ungdomsböcker är en riktig kulturgärning och en stor eloge till alla kunniga och engagerade bloggare.

PS.
Då man aldrig vet om barnen läser vad som skrivs här på bloggen så väntar jag med att berätta vilka hårda paket tomten kommer med till efter jul.

torsdag 11 december 2014

Inspirerande läsning

Kyra Kyrklunds bok om dressyrridning kom ut första gången 1996 och har sedan dess tryckts i ständigt nya upplagor. Hennes idéer om hästar och ridning står sig starka och utvecklas hela tiden. Kyrklund sätter alltid hästens välbefinnande i första rummet och ryttarens uppgift är att stärka hästen både fysiskt och mentalt så att hästen enkelt och villigt kan utföra det man ber den om. Det är inte av en slump att hennes bok om ridning börjar med ett avsnitt om kommunikation mellan ryttare och häst.

Kyra Kyrklund och Max

Grunderna i ridningen beskrivs noggrant, liksom de olika övningarna som ingår i dressyrprogrammen, från lätt klass ändå upp till Grand Prix. Utgångspunkten i beskrivningarna är hela tiden hur Kyrklund arbetar med såväl sina egna hästar som sina elevers och det är ingen tvekan om att hon med kunskap och erfarenhet bottnar i varje ord.

Att kunna rida själv är en sak, att kunna förmedla sina kunskaper till andra en annan. Att Kyra Kyrklund är en av dem som verkligen behärskar båda grenarna är det ingen tvekan om.

I boken Dressyr med Kyra - Rid med system, logik och konsekvens har hon tagit hjälp av dressyrdomaren Jytte Lemkow för att sätta sina teorier kring ridning på pränt och resultatet är fantastiskt inspirerande och instruktivt. Att rida har ingenting med mystik att göra, det är bara hårt arbete och ödmjukhet inför uppgiften som fungerar.

Så nu är det bara att streta vidare med den egna ridningen.

tisdag 9 december 2014

Lugnet före stormen

Idag har vi haft årets första riktigt krispiga vinterdag, med marken täckt av ett fint lager rimfrost och ljuset gnistrande klart. Enligt väderprognoserna lurar lågtrycken omkring oss och de närmaste dagarna väntar hårda vindar. Men av det märker vi ännu ingenting, vi bara njuter av den friska och höga luften och försöker att inte halka på frusna vattenpussar.

Annars sitter jag här och funderar över hur länge man skall ge en bok en chans.

Har man inte kommit in i boken efter 100 sidor så lägger man den åt sidan, sägs det. Nu har jag läst närmare det dubbla och fortfarande har intresset inte tagit fart. Varför frågar jag mig? Varför är det som att vada i dy att läsa just det här? Kanske att det är så många inblandade, så många karaktärer som skall få plats samtidigt som det snarare är allt runtomkring som får det mesta av utrymmet och liksom kväver dem? Eller är det att det inte finns någon direkt intrig, ingen linje som ger en riktning, inget sammanhang som ger en ram åt innehållet. Texten väller ut som fettvalkar över en för trång byxlinning och jag saknar koncentration, luft och någon slags lätthet som skulle kunna få texten att flyga.

Nåväl, så illa är det väl ändå inte, tänker jag när jag läser det jag skrivit ovan. Det är ändå något påfallande välskrivet över texten. Och tänk om det tar sig, det är trots allt mer än hälften kvar. Det har ju faktiskt hänt förut; att det varit förbannat seg läsning ganska länge och så plötsligt har bitarna börjat falla på plats, texten fått luft under vingarna och man är tacksam att man inte gav upp.

Och så är jag en i grunden plikttrogen läsare; har jag väl börjat vill jag gärna avsluta. Så det är väl bara att ladda med ännu en kanna te och slå upp boken igen.

söndag 7 december 2014

Hästläsning

Riktigt uschligt väder har vi här på västkusten denna andra advent. Regn och blåst gör att man helst håller sig inne, tänder ljus, dricker te och läser en god bok. Vilket ju inte alls är så illa när allt kommer omkring.

Min läsning går för tillfället i hästens tecken - Kyra Kyrklunds ridlära Dressyr med Kyra, Gertrud Hellbrands roman Veterinären och senaste numret av tidskriften Ridsport special.



torsdag 4 december 2014

Årets grafikportfölj har kommit!


Så har årets portfölj från Föreningen för grafisk konst (FfGK) kommit med posten och det är alltid lika roligt att öppna denna tidiga julklapp.

I ett gammalt skåp tillhörande Konsthögskolan i Stockholm fann konstnären Jordi Arkö för några år sedan färdigskurna trästockar av olika konstnärer, bland andra Ottilia Adelborg. En av dessa stockar har nu använts för att trycka upp en ny upplaga av Adelborgs "Ridande dalkulla". Trycket har gjorts på handgjorda konzopapper från Japan, som legat i FfGK:s gömmor i över 80 år. Resultatet är fantastiskt fint och det är så härligt att det finns krafter som ser till att skatter som Adelborgs dalkulla får komma fram i ljuset. Bilden har tidigare endast funnits i några få provtryck från 1905, men nu finns den i 250 nya exemplar.


Ottilia Adelborg (1855-1936) var konstnär, författare och "bilderbokskonstnärinna", det vill säga barnboksillustratör. Hennes mest kända barnbok är Pelle Snygg och barnen i Snaskeby från 1896. Adelborg illustrerade även böcker för vuxna och var en engagerad hembygdsvårdare.


Ett annat verk vi verkligen fastnade för i årets portfölj var Gunilla Widholms "Svartrötter". Det finns något mystiskt och suggestivt i Widholms enkla knippe med svartrötter mot helsvart bakgrund, och en sugande tyngd som drar blickarna till sig. "Svärtan är grafikens själ. Det är genom svärtan bladet lever." skriver Jan af Burén i sin presentation av verket och det stämmer verkligen in på "Svartrötter".


Alla verk i 2014 års portfölj kan ses på FfGK:s hemsida.

onsdag 3 december 2014

Stina Aronson, Hitom himlen

Hitom himlen kom ut 1946 och blev Stina Aronsons (1892-1956) genombrott som författare. Romanen utspelar sig i och kring den fiktiva byn Mäntyjärvi i Tornedalen, Norrbotten. Först får vi möta bondhustrun Emma Niskanpää och hennes älskade son Mitt-John. De bor på en ensligt belägen gård en bit utanför byn och deras liv rör sig i snäva, strävsamma kretsar. Det är en tillvaro där man tar sig från dag till dag utan åthävor och där naturens och religionens stränghet präglar hela livet.


Från Emma Niskanpää flyter berättelsen stillsamt över till Renströmsvärdinnan nere i byn, med sina vilda söner och dövstumma dotter, och så vidare igen till familjen Vaara där hustrun lämnat man och son för att följa en kringvandrande predikant.

Aronson tar god tid på sig, berättar omständligt och i detalj. Texten flyter långsamt, nästan trögt, men det är en rofylld tröghet som gör det vilsamt att läsa. Allt är skildrat med stor varsamhet och omtanke och många omtag.

Hitom himlen är det första jag läst av Stina Aronson, men det kommer säkert att bli mer.

tisdag 2 december 2014

Berättande broderi

Eva Albrektsson, "Yggdrasils tre källor"

Igår skulle jag bara kika in lite snabbt i konsthallen när jag ändå var på biblioteket för att lämna tillbaka några böcker, men jag blev kvar en lång stund - kunde inte slita mig från alla fina och uttrycksfulla broderier från Täcklebo broderiakademi. Utställning bestod av 93 verk i fritt broderi och textila collage, alla med en text till som berättade om tankarna bakom. Personliga minnen och drömmar, sagor och dikter, historiska och nutida kommentarer, allt samsades på ett helt självklart vis.

Inger Carlsson, "Mogen som en frukt"

Inger Carlsson har inspirerats av Karin Boyes dikt "Mogen som en frukt" ur För trädets skull (1935):
Mogen som en frukt ligger världen
i min famn,
den har mognat i natt,
och skalet är den tunna blå
hinnan som spänner sig
bubblerund,
och saften är det söta och doftande,
rinnande,
brinnande solljusflödet.

Och ut i det genomskinliga alltet
springer jag som simmare.
dränkt i en mognads dop och född
till en mognads makt.
Helgad till handling, lätt som ett skratt
klyver jag ett gyllene honungshav,
som begär mina hungriga händer.

Broderi och annat textilt skapande är traditionellt kvinnliga uttrycksformer, något Pia Sjöstrand tagit fasta på i sitt collage "Kvinnohistoria". En hyllning till alla kvinnor som genom historien skapat vackra och användbara textilier, både av glädje och tvång.

Pia Sjöstrand, "Kvinnohistoria"

Invicta patientia fide fiducia - i uthålligt tålamod, plikttrohet och redbarhet skall du gå din väg fram.

Utställningen pågår till 6 december.

söndag 30 november 2014

Första advent

Idag lyste solen, vinden höll sig stilla och första advent började fint med en härligt ridtur utåt havet. Efter turen gick de fyrbenta ut i hagen och vi tvåbenta passade på att njuta av fika utomhus.

Hemma igen från stallet gick familjen ut och titta på julskyltningen längs Västra gatan. Här i Kungälv håller handlarna sig hyfsat strikt till skyltsöndagen och det blir en trevlig start på julhandeln när alla skyltfönster byter skepnad i ett slag. Idag nöjde vi oss dock med att köpa en liten julgrupp till svärmor som bjöd på adventsmiddag. Julklapparna tar vi senare.

Nu har vi just tänt det första ljuset i adventsljusstaken och det är dags att kura en stund i soffan med en kopp Tabebuia-te och Stina Aronsons rofyllda roman Hitom himlen.



söndag 23 november 2014

Julmarknad på Kobergs slott


Igår eftermiddag åkte vi till julmarknaden på Kobergs slott. Det var vi inte ensamma om, men när vi väl fått parkerat så rymdes där mycket folk och det var inga bekymmer att få se det man ville utan att behöva trängas så särdeles illa.

Förutom marknaden med hantverk och mat var det gamla stallet och vagnsmuseet öppet. Stallet var fint och välhållet, och det var högt i tak, något man sällan ser i gamla stallar. Bland vagnarna blev jag särskilt förtjust i den lilla släden av kapplöpningsmodell och resevagnen med gyllengula stoppade säten från 1820. Där fanns även flera vagnar från 1890-talet, med gummiklädda hjul - övergången från järnbeslag till gummi måste ha betytt en hel del för komforten.

På marknaden fanns mycket fint hantverk, och mat så klart. Vi köpte på oss te, ost, korv, oliver och glögg och kände riktigt att det kommer att bli jul även i år.

måndag 17 november 2014

Att renovera hallen...

... hade vi planerat till nästa höst, men så i helgen råkade vi börja rycka lite i det hemskt fula laminatgolvet för att undersöka hur det såg ut under och vips var golvet uppbrutet och utkastat. Det var så skönt att bli av med det! Plattorna hade inte alls tålt att ligga i en hall utan blivit slitna och putiga i kanten och vi har fått haft mattor över hela golvet för att dölja eländet.

Nåväl med golvet ute, liksom listerna som åkte med av bara farten finns det ingen återvändo, hallen får åtgärdas en höst för tidigt.

Huset är byggt 1936 och det är alltid lika spännande att se vad som finns inunder när man börjar lyfta på ytskikten. Under hallgolvet låg ett lackat trägolv med en märklig lagning på ungefär en kvadratmeter precis vid dörren. I ena kanten av lagningen knarrar det något förskräckligt - eller mycket roligt beroende på vem i familjen man frågar. I kanten in mot väggen finns en gråaktig beläggning som blivit kvar vid en tidigare slipning. Vi misstänker att det legat en linoliummatta på trägolvet en gång i tiden och att det är spår av lim som har blivit kvar.

Runt dörren sitter en helt förfärlig list som inte alls passar in och även golvlisterna är (var!) hemska. Men allt är inte illa - tapeten är riktigt fin och hade det inte varit för att den är så sliten hade vi gärna behållit den. Jag skall i alla fall försöka riva loss en stor bit att spara.

 Nuvarande tapet i hallen

lördag 15 november 2014

Farsoter och glömska

I dagens understräckare i SvD skriver Dick Harrison om den fasa och de omvälvande konsekvenser som följt i spåren av farsoter som digerdöden, smittkopporna och spanska sjukan. Ett tydligen tidvis underskattat ämne i historieskrivningen.

Att hälften av befolkningen, ibland mer, på mycket kort tid försvann måste givetvis haft stor påverkan på samhället och i tider när i princip all kunskap fördes vidare muntligt och handgripligt måste farsoter av dessa mått varit svåra slag inte bara mänskligt utan även för samhällenas samlade minne.

Som av en händelse återfinns ett exempel i den bok jag läser för tillfället: Svalbard - vårt nordligaste Norge (red. Torbjørn Torkildsen). I avsnittet om Svalbards historia finns frågan om när Svalbard egentligen upptäcktes. Det går inte att ge ett säkert svar, men mycket tyder på att vikingarna kände till och besökte Svalbard, kanske redan så tidigt som på 800-talet.

Svalbard finns omnämnt i en isländsk skrift från 1194 där det kort och gått står "Svalbardi fundin". Knapphändigheten tolkas som en bekräftelse på att något man känt till åter bekräftats snarare än en nyupptäckt, i det senare fallet borde det helt enkelt blivit mer uppståndelse. En annan notering som troligtvis rör Svalbard är en seglingsanvisning från 1230 som anger hur långt det är från Langanes på Island till Svalbard -  fyra dygn under goda förhållanden. Några lämningar har dock inte hittats på Svalbard efter vikingarna.

Den samlade bedömningen tycks ändå vara att vikingarna kände till Svalbard, det vore konstigare om de inte gjorde det med tanke på deras omfattande sjöfartsverksamhet i området. Säkert är dock att den kännedom som kan ha funnits om Svalbard helt föll i glömska under 1300-talet och som den främsta orsaken anges digerdöden som drog fram över Norge 1349. I Nordnorge överlevde endast en tredjedel av befolkningen och i ett slag försvann underlaget för dristiga färder och långa fångstexpeditioner. Bara att upprätthålla kontakten med Island måste ha kostat på.

Det var först i slutet av 1500-talet som det åter blev aktivitet på haven norr om Skandinavien och då var det sjöfarare från den nya framstående sjöfartsnationen Nederländerna som var först att sikta Svalbard igen år 1596.

tisdag 11 november 2014

Lena Andersson, Utan personligt ansvar

Jag läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande för bara några veckor sedan och som så många andra tyckt jag det var en stark och nydanande roman om kärlekslängtan. Så det var med höga förväntningar jag öppnade uppföljaren Utan personligt ansvar, förväntningar som tyvärr snart kom på skam.

Ester Nilsson är alltså tillbaka efter den tämligen misslyckade kärlekshistorien med Hugo Rask, dock utan att ha dragit några djupare lärdomar. Det nya objektet för Esters kärlek är en skådespelare vid namn Olof Sten - en gift, bottentråkig och osympatisk herre och varför i hela friden Ester är intresserad av honom förblir en gåta.


Nåväl, Andersson börjar rakt på sak och i raskt tempo. Ester ser Olof i en roll i en pjäs hon själv skrivit, blir omedelbart förälskad och bestämmer sig för att den här gången skall hon genast klargöra vad hon är ute efter: Olof skall lämna sin fru och istället leva sitt liv med Ester. Hon skall inte ge något utrymme för tvetydigheter, undanglidanden och låtsad oförståelse för situationen.

Det går givetvis illa.

Upplägget är absurt, nästan farsartat, och Andersson låter Ester servera analyser och tolkningar och förnumstigheter i ett rasande tempo och det är riktigt roligt, i si så där 50 sidor, och sedan - en trehundrasidig transport-sträcka under vilken Ester försöker intala sig själv att Olof kommer att lämna sin fru, snart. Esters kärlekstörst går på slentrian och (icke)relationen med Olof framstår bara som solkig. Till sist begriper även Ester att det inte kommer att bli hon och Olof och att det är lika bra att lägga ned.

I Egenmäktigt förfarande fanns en brinnande uppriktighet och förtvivlans glöd som skrevs fram med uppfriskande skärpa. Denna förening av glöd och skärpa lyfte hela romanen till något utöver det vanliga, men tyvärr saknas detta helt i uppföljaren. Istället får vi något både hjärtlöst och blodfattigt, ja närmast småsint. Det hämndlystna draget i texten hjälper inte heller upp det hela.

Det var kanske inte bortkastad tid att läsa Utan personligt ansvar, men blir det omläsning blir det av Egenmäktigt förfarande. Och vill man läsa något nyutkommet om otrohet ur älskarinnans synvinkel så ta istället Therese Bohmans Den andra kvinnan.

torsdag 6 november 2014

Råkallt

Så kom då till sist det råkalla novemberrusket, med snöblandat regn och blygrå himmel. Hade tänkt springa intervaller idag, men det fick bli ett vanligt distanspass. När jag väl kom iväg kunde jag dock (åter igen) konstatera att när man väl kommit ut så är vädret ofta inte så besvärligt som man befarat.

Men nu håller jag mig inne för kvällen, eldar i brasan, dricker te och läser i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Mer om den senare.

tisdag 4 november 2014

Elfrida Andrée - Organist, tonsättare och dirigent

Jag läser Eva Öhrströms bok Elfrida Andrée - Ett levnadsöde, lyssnar på Elfrida Andrées kompositioner på nätet och fascineras av denna musikaliska mångsysslares liv och strävanden, ständigt pendlande mellan nederlag och framgång.

Elfrida Andrée föddes 1841 och var domkyrkoorganist i Göteborg från 1867 fram till sin död 1929. Vid sidan av sitt arbete som organist komponerade hon ballader, kammarmusik, symfonier och opera. Dessutom undervisade hon och arrangerade konserter.

Av sin samtid var Elfrida Andrée erkänd som en skicklig musiker, men som tonsättare var det trögare. Under stora delar av sin karriär hade hon mycket svårt att få sina verk framförda. I Stockholm var det inte lätt att komma fram när man inte var på plats och i Göteborg var det periodvis svårt att få ihop till en orkester av den storlek och kvalitet som krävdes för att spela större verk. Fördomar rörande kvinnors oförmåga att skapa musik gjorde inte saken lättare.

Hennes ballad Snöfrid (1879), med text av Viktor Rydberg, för soli, kör och orkester gjorde dock omedelbar succé bland landets musiksällskap och framfördes flitigt under flera decennier. Även en del av den kammarmusik hon skrev, liksom symfonierna, kom att framföras, med skiftande mottagande. Operan Fritjofs Saga, med libretto av Selma Lagerlöf, som Elfrida Andrée skrev som bidrag till en tävling utlyst av Kungliga Operans styrelse 1895 blev dock ett riktigt fiasko. Det blev inget pris i tävlingen och inget operahus ville framföra verket. 1898 satte en amatöroperagrupp upp Fritjofs Saga och det är mig veterligen enda gången det blivit av.

Under många år var Elfrida Andrée en av de ledande personerna i Göteborgs musikliv och några år kring sekelskiftet dominerande hon det helt. Tillsammans med sin vapendragare, systerdottern och körledaren Elsa Stenhammar arrangerade Elfrida Andrée med stor framgång konserter. Äntligen fick hon utrymmer att styra och ställa och dirigera! Hon utnyttjade skickligt konserterna till att framföra sina egna kompositioner, tillsammans med sina favoriter bland nordisk och centraleuropeisk musik.

På YouTube går det att lyssna på en del av Elfrida Andrées verk, bland annat flera versioner av hennes trio för piano, violin och cello i g-moll från 1884. Här är andra satsen, Andante con espressione, framförd av Trio Vega.


tisdag 28 oktober 2014

Skulptur så in i norden

På försommaren kompletterades de befintliga skulpturerna i centrala Kungälvs parker med tolv nya verk av fem nordiska skulptörer för att bilda utställningen Skulptur så in i norden. Skulpturerna är utplacerade längs ett promenadstråk och till vår stora glädje kom de flesta av de nya verken att hamna i Bäckparken alldeles runt hörnet.

Vilket i och för sig beror på att det är den enda park i centrala Kungälv som inte har något enda permanent konstverk.

Nå väl, så länge det varar njuter vi av skulpturerna varje dag på våra promenader med hunden.

Øyvin Storbækken, Ikaros

De konstnärer som medverkar med tillfälliga skulpturer är Monica Funck och Lolo Funk Andersson från Sverige, Auli Korhonen från Finland, Øyvin Storbækken från Norge och Dina Hviid från Danmark.

måndag 27 oktober 2014

Konst på slottet

I helgen unnade J och jag oss en tur till Thorskogs slott. På det hela mycket trevligt, med god mat i fin miljö. Före middagen fick vi höra en både intressant och underhållande föreläsning om slottets och dess upphovsman Petter Larssons historia. Det ihärdiga regnandet gjorde att vi höll oss inomhus och hade gott om tid att beskåda den vackra inredningen med tillhörande konst.

Thorskogs slott i sommarskrud.

Thorskogs slott byggdes 1892 och Petter Larsson inredde sitt nya hus ståndsmässigt. Efter att sonen Eskil festat upp arvet och hans änka tvingats sälja slottet, skingrades dock föremålen allteftersom. Till en början genom att nödvändiga renoveringar betalades med möbler och tavlor istället för reda pengar, och till sist genom en exekutiv aktion. Det mesta hamnade dock i trakten och när den familj som ägde slottet på 1970-talet tog som sin uppgift att rädda den då tämligen förfallna byggnaden började föremålen återkomma, både möbler och konstföremål, och idag är inredningen i princip den samma som på Petter Larssons tid.

I salongerna finns många fina 1800-talsmålningar, både landskap och porträtt, bland annat en kopia av Henry Reaburns Den skridskoåkande prästen. Originalet finns på National Gallery of Scotland i Edinburgh, men även kopian på Thorskog, om än lite mörk och krakelerad, är verkligen något att se. Blir dock riktigt sugen på att åka till Skottland och titta på originalet.

 Henry Reaburn, The Reverend Robert Walker skating on Duddingston Loch, 1975

söndag 19 oktober 2014

Söndagsmorgon med Sigridiana


På berättande, rimmad vers skriver Carl-Göran Ekerwald om sin älskade Sigrid och deras liv tillsammans. Det är glädje och allvar, mycket kärlek och lite smälek, men mest bara helt underbart. Kan inte minnas när jag senast blev så förtjust i en diktsamling.

fredag 17 oktober 2014

Delphine de Vigan, Underjordiska timmar


I Delphine de Vigans roman Underjordiska timmar berättas parallellt om Mathilde och Thibault, två personer i Paris, båda på gränsen till sammanbrott.

Thibault är läkare och åker Paris runt för akuta hembesök. Han försöker komma ur en misslyckad kärleksrelation och samtidigt hitta någon mening i sin trista vardag, fylld som den är av andras sjukdomar och ensamhet. Thibaults liv går på sparlåga och det är vemodigt och fint skildrat, men det som verkligen griper tag i Underjordiska timmar är Mathildes öde.

Mathilde har arbetat på samma företag i åtta år och trivts utmärkt med såväl sina arbetsuppgifter, sina arbetskamrater som sin chef Jacques. Visserligen kan Jacques var lite lynnig och har en del egocentrerade krav på sin omgivning - som att Mathilde inte skall använda högklackade skor när de är på externa möten tillsammans eftersom hon då blir längre än honom.

Men så ändras allt, på ett försåtligt men obönhörligt vis. Jacques vänder sig plötsligt mot Mathilde, börjar ifrågasätta hennes idéer, underkänner alla planer och rapporter hon godkänt och överlåter successivt hennes projekt till andra. Mathilde tror först att det rör sig om missförstånd och övergående infall från Jacques sida, men till slut sitter hon där utan någonting alls att göra. Timmarna släpar sig fram medan Jacques trakasserier blir allt mer uppenbara och utstuderade. Även arbetskamraterna vänder henne ryggen, inte öppet och uttalat, men försiktigt väljer de ändå sida genom att generat blunda för den orättfärdiga behandlingen av Mathilde.

Varför Jacques utser Mathilde till sitt hatobjekt och systematiskt ser till att trycka ned henne som person samtidigt som han trycker henne bort från företaget, blir aldrig klarlagt. Och just nyckfullheten i den sorts vardagliga elakhet som Mathilde blir utsatt är en del i det som gör den extra obehaglig och svår att komma åt.

fredag 10 oktober 2014

Omläsning av Fröken Smillas känsla för snö

För att få plats med alla böcker - vi har notoriskt svårt att göra oss av med böcker i det här huset - stoppar vi dem lite där de råkar får plats. Bokhyllor har tryckts in både på vinden och i några av de småkammare som det finns gott om på underliga ställen i gamla hus. När böckerna väl hamnat i en sådan hylla glöms de liksom gärna bort och är efter en tid redo att återupptäckas. En dag när jag kikade in i den lilla kammaren vid skorstenen på övervåningen hittade jag en hel rad med böcker av Peter Høeg. Det var si så där tjugo år sedan jag läste Høeg så det kunde ju vara dags igen, tänkte jag och plockade fram Fröken Smillas känsla för snö.

Smilla Qaavigaaq Jaspersen bor i Köpenhamn, ensam, barnlös och allmänt avog mot allt och alla. Med en inuitisk mamma och en dansk pappa har hon både en grönländsk och en dansk sida i sig, sidor som hon inte får ihop och som leder till ett rastlöst liv i ständigt spänningstillstånd. I samma hus som Smilla bor pojken Esajas med sin nedsupna mor. Smilla och Esajas blir vänner och när Esajas en dag hittas död efter att ha fallit från ett tak lämnar hans öde inte Smilla någon ro. Hon har sett Esajas fotavtryck i snön på taket och hennes känsla för snö säger henne att polisens förklaring om att det skulle röra sig om en olyckshändelsen inte kan stämma.

Smilla börjar nysta i fallet och hennes efterforskningar leder in på en brutal väg kantad av kolonialt förtryck, begär efter pengar och mycket, mycket våld, lite väl mycket för min smak. Men det är spännande och välskrivet. Och tankarna kring den skada en ny och för människan dödlig parasit skulle kunna orsaka är skrämmande aktuella.

måndag 6 oktober 2014

Höstlöv

På bara ett par dagar har trädens löv gulnat på allvar och börjat singla till marken. På skogspromenaden idag var luften så där härligt hög och frisk som den bara kan vara i oktober, det doftade syrligt och mättat av skog och mull och löven prasslade trivsamt runt fötterna. Och helt oförhappandes kom jag att tänka på bloggen och att det kunde var dags att börja skriva här igen. Sagt och gjort och innan jag kommer av mig börjar jag sålunda lite trevande väcka liv i Ord och jord med dessa rader och ett foto från dagens promenad i Fontin.