tisdag 11 november 2014

Lena Andersson, Utan personligt ansvar

Jag läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande för bara några veckor sedan och som så många andra tyckt jag det var en stark och nydanande roman om kärlekslängtan. Så det var med höga förväntningar jag öppnade uppföljaren Utan personligt ansvar, förväntningar som tyvärr snart kom på skam.

Ester Nilsson är alltså tillbaka efter den tämligen misslyckade kärlekshistorien med Hugo Rask, dock utan att ha dragit några djupare lärdomar. Det nya objektet för Esters kärlek är en skådespelare vid namn Olof Sten - en gift, bottentråkig och osympatisk herre och varför i hela friden Ester är intresserad av honom förblir en gåta.


Nåväl, Andersson börjar rakt på sak och i raskt tempo. Ester ser Olof i en roll i en pjäs hon själv skrivit, blir omedelbart förälskad och bestämmer sig för att den här gången skall hon genast klargöra vad hon är ute efter: Olof skall lämna sin fru och istället leva sitt liv med Ester. Hon skall inte ge något utrymme för tvetydigheter, undanglidanden och låtsad oförståelse för situationen.

Det går givetvis illa.

Upplägget är absurt, nästan farsartat, och Andersson låter Ester servera analyser och tolkningar och förnumstigheter i ett rasande tempo och det är riktigt roligt, i si så där 50 sidor, och sedan - en trehundrasidig transport-sträcka under vilken Ester försöker intala sig själv att Olof kommer att lämna sin fru, snart. Esters kärlekstörst går på slentrian och (icke)relationen med Olof framstår bara som solkig. Till sist begriper även Ester att det inte kommer att bli hon och Olof och att det är lika bra att lägga ned.

I Egenmäktigt förfarande fanns en brinnande uppriktighet och förtvivlans glöd som skrevs fram med uppfriskande skärpa. Denna förening av glöd och skärpa lyfte hela romanen till något utöver det vanliga, men tyvärr saknas detta helt i uppföljaren. Istället får vi något både hjärtlöst och blodfattigt, ja närmast småsint. Det hämndlystna draget i texten hjälper inte heller upp det hela.

Det var kanske inte bortkastad tid att läsa Utan personligt ansvar, men blir det omläsning blir det av Egenmäktigt förfarande. Och vill man läsa något nyutkommet om otrohet ur älskarinnans synvinkel så ta istället Therese Bohmans Den andra kvinnan.

Inga kommentarer: