söndag 30 november 2014

Första advent

Idag lyste solen, vinden höll sig stilla och första advent började fint med en härligt ridtur utåt havet. Efter turen gick de fyrbenta ut i hagen och vi tvåbenta passade på att njuta av fika utomhus.

Hemma igen från stallet gick familjen ut och titta på julskyltningen längs Västra gatan. Här i Kungälv håller handlarna sig hyfsat strikt till skyltsöndagen och det blir en trevlig start på julhandeln när alla skyltfönster byter skepnad i ett slag. Idag nöjde vi oss dock med att köpa en liten julgrupp till svärmor som bjöd på adventsmiddag. Julklapparna tar vi senare.

Nu har vi just tänt det första ljuset i adventsljusstaken och det är dags att kura en stund i soffan med en kopp Tabebuia-te och Stina Aronsons rofyllda roman Hitom himlen.



söndag 23 november 2014

Julmarknad på Kobergs slott


Igår eftermiddag åkte vi till julmarknaden på Kobergs slott. Det var vi inte ensamma om, men när vi väl fått parkerat så rymdes där mycket folk och det var inga bekymmer att få se det man ville utan att behöva trängas så särdeles illa.

Förutom marknaden med hantverk och mat var det gamla stallet och vagnsmuseet öppet. Stallet var fint och välhållet, och det var högt i tak, något man sällan ser i gamla stallar. Bland vagnarna blev jag särskilt förtjust i den lilla släden av kapplöpningsmodell och resevagnen med gyllengula stoppade säten från 1820. Där fanns även flera vagnar från 1890-talet, med gummiklädda hjul - övergången från järnbeslag till gummi måste ha betytt en hel del för komforten.

På marknaden fanns mycket fint hantverk, och mat så klart. Vi köpte på oss te, ost, korv, oliver och glögg och kände riktigt att det kommer att bli jul även i år.

måndag 17 november 2014

Att renovera hallen...

... hade vi planerat till nästa höst, men så i helgen råkade vi börja rycka lite i det hemskt fula laminatgolvet för att undersöka hur det såg ut under och vips var golvet uppbrutet och utkastat. Det var så skönt att bli av med det! Plattorna hade inte alls tålt att ligga i en hall utan blivit slitna och putiga i kanten och vi har fått haft mattor över hela golvet för att dölja eländet.

Nåväl med golvet ute, liksom listerna som åkte med av bara farten finns det ingen återvändo, hallen får åtgärdas en höst för tidigt.

Huset är byggt 1936 och det är alltid lika spännande att se vad som finns inunder när man börjar lyfta på ytskikten. Under hallgolvet låg ett lackat trägolv med en märklig lagning på ungefär en kvadratmeter precis vid dörren. I ena kanten av lagningen knarrar det något förskräckligt - eller mycket roligt beroende på vem i familjen man frågar. I kanten in mot väggen finns en gråaktig beläggning som blivit kvar vid en tidigare slipning. Vi misstänker att det legat en linoliummatta på trägolvet en gång i tiden och att det är spår av lim som har blivit kvar.

Runt dörren sitter en helt förfärlig list som inte alls passar in och även golvlisterna är (var!) hemska. Men allt är inte illa - tapeten är riktigt fin och hade det inte varit för att den är så sliten hade vi gärna behållit den. Jag skall i alla fall försöka riva loss en stor bit att spara.

 Nuvarande tapet i hallen

lördag 15 november 2014

Farsoter och glömska

I dagens understräckare i SvD skriver Dick Harrison om den fasa och de omvälvande konsekvenser som följt i spåren av farsoter som digerdöden, smittkopporna och spanska sjukan. Ett tydligen tidvis underskattat ämne i historieskrivningen.

Att hälften av befolkningen, ibland mer, på mycket kort tid försvann måste givetvis haft stor påverkan på samhället och i tider när i princip all kunskap fördes vidare muntligt och handgripligt måste farsoter av dessa mått varit svåra slag inte bara mänskligt utan även för samhällenas samlade minne.

Som av en händelse återfinns ett exempel i den bok jag läser för tillfället: Svalbard - vårt nordligaste Norge (red. Torbjørn Torkildsen). I avsnittet om Svalbards historia finns frågan om när Svalbard egentligen upptäcktes. Det går inte att ge ett säkert svar, men mycket tyder på att vikingarna kände till och besökte Svalbard, kanske redan så tidigt som på 800-talet.

Svalbard finns omnämnt i en isländsk skrift från 1194 där det kort och gått står "Svalbardi fundin". Knapphändigheten tolkas som en bekräftelse på att något man känt till åter bekräftats snarare än en nyupptäckt, i det senare fallet borde det helt enkelt blivit mer uppståndelse. En annan notering som troligtvis rör Svalbard är en seglingsanvisning från 1230 som anger hur långt det är från Langanes på Island till Svalbard -  fyra dygn under goda förhållanden. Några lämningar har dock inte hittats på Svalbard efter vikingarna.

Den samlade bedömningen tycks ändå vara att vikingarna kände till Svalbard, det vore konstigare om de inte gjorde det med tanke på deras omfattande sjöfartsverksamhet i området. Säkert är dock att den kännedom som kan ha funnits om Svalbard helt föll i glömska under 1300-talet och som den främsta orsaken anges digerdöden som drog fram över Norge 1349. I Nordnorge överlevde endast en tredjedel av befolkningen och i ett slag försvann underlaget för dristiga färder och långa fångstexpeditioner. Bara att upprätthålla kontakten med Island måste ha kostat på.

Det var först i slutet av 1500-talet som det åter blev aktivitet på haven norr om Skandinavien och då var det sjöfarare från den nya framstående sjöfartsnationen Nederländerna som var först att sikta Svalbard igen år 1596.

tisdag 11 november 2014

Lena Andersson, Utan personligt ansvar

Jag läste Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande för bara några veckor sedan och som så många andra tyckt jag det var en stark och nydanande roman om kärlekslängtan. Så det var med höga förväntningar jag öppnade uppföljaren Utan personligt ansvar, förväntningar som tyvärr snart kom på skam.

Ester Nilsson är alltså tillbaka efter den tämligen misslyckade kärlekshistorien med Hugo Rask, dock utan att ha dragit några djupare lärdomar. Det nya objektet för Esters kärlek är en skådespelare vid namn Olof Sten - en gift, bottentråkig och osympatisk herre och varför i hela friden Ester är intresserad av honom förblir en gåta.


Nåväl, Andersson börjar rakt på sak och i raskt tempo. Ester ser Olof i en roll i en pjäs hon själv skrivit, blir omedelbart förälskad och bestämmer sig för att den här gången skall hon genast klargöra vad hon är ute efter: Olof skall lämna sin fru och istället leva sitt liv med Ester. Hon skall inte ge något utrymme för tvetydigheter, undanglidanden och låtsad oförståelse för situationen.

Det går givetvis illa.

Upplägget är absurt, nästan farsartat, och Andersson låter Ester servera analyser och tolkningar och förnumstigheter i ett rasande tempo och det är riktigt roligt, i si så där 50 sidor, och sedan - en trehundrasidig transport-sträcka under vilken Ester försöker intala sig själv att Olof kommer att lämna sin fru, snart. Esters kärlekstörst går på slentrian och (icke)relationen med Olof framstår bara som solkig. Till sist begriper även Ester att det inte kommer att bli hon och Olof och att det är lika bra att lägga ned.

I Egenmäktigt förfarande fanns en brinnande uppriktighet och förtvivlans glöd som skrevs fram med uppfriskande skärpa. Denna förening av glöd och skärpa lyfte hela romanen till något utöver det vanliga, men tyvärr saknas detta helt i uppföljaren. Istället får vi något både hjärtlöst och blodfattigt, ja närmast småsint. Det hämndlystna draget i texten hjälper inte heller upp det hela.

Det var kanske inte bortkastad tid att läsa Utan personligt ansvar, men blir det omläsning blir det av Egenmäktigt förfarande. Och vill man läsa något nyutkommet om otrohet ur älskarinnans synvinkel så ta istället Therese Bohmans Den andra kvinnan.

torsdag 6 november 2014

Råkallt

Så kom då till sist det råkalla novemberrusket, med snöblandat regn och blygrå himmel. Hade tänkt springa intervaller idag, men det fick bli ett vanligt distanspass. När jag väl kom iväg kunde jag dock (åter igen) konstatera att när man väl kommit ut så är vädret ofta inte så besvärligt som man befarat.

Men nu håller jag mig inne för kvällen, eldar i brasan, dricker te och läser i Lena Anderssons Utan personligt ansvar. Mer om den senare.

tisdag 4 november 2014

Elfrida Andrée - Organist, tonsättare och dirigent

Jag läser Eva Öhrströms bok Elfrida Andrée - Ett levnadsöde, lyssnar på Elfrida Andrées kompositioner på nätet och fascineras av denna musikaliska mångsysslares liv och strävanden, ständigt pendlande mellan nederlag och framgång.

Elfrida Andrée föddes 1841 och var domkyrkoorganist i Göteborg från 1867 fram till sin död 1929. Vid sidan av sitt arbete som organist komponerade hon ballader, kammarmusik, symfonier och opera. Dessutom undervisade hon och arrangerade konserter.

Av sin samtid var Elfrida Andrée erkänd som en skicklig musiker, men som tonsättare var det trögare. Under stora delar av sin karriär hade hon mycket svårt att få sina verk framförda. I Stockholm var det inte lätt att komma fram när man inte var på plats och i Göteborg var det periodvis svårt att få ihop till en orkester av den storlek och kvalitet som krävdes för att spela större verk. Fördomar rörande kvinnors oförmåga att skapa musik gjorde inte saken lättare.

Hennes ballad Snöfrid (1879), med text av Viktor Rydberg, för soli, kör och orkester gjorde dock omedelbar succé bland landets musiksällskap och framfördes flitigt under flera decennier. Även en del av den kammarmusik hon skrev, liksom symfonierna, kom att framföras, med skiftande mottagande. Operan Fritjofs Saga, med libretto av Selma Lagerlöf, som Elfrida Andrée skrev som bidrag till en tävling utlyst av Kungliga Operans styrelse 1895 blev dock ett riktigt fiasko. Det blev inget pris i tävlingen och inget operahus ville framföra verket. 1898 satte en amatöroperagrupp upp Fritjofs Saga och det är mig veterligen enda gången det blivit av.

Under många år var Elfrida Andrée en av de ledande personerna i Göteborgs musikliv och några år kring sekelskiftet dominerande hon det helt. Tillsammans med sin vapendragare, systerdottern och körledaren Elsa Stenhammar arrangerade Elfrida Andrée med stor framgång konserter. Äntligen fick hon utrymmer att styra och ställa och dirigera! Hon utnyttjade skickligt konserterna till att framföra sina egna kompositioner, tillsammans med sina favoriter bland nordisk och centraleuropeisk musik.

På YouTube går det att lyssna på en del av Elfrida Andrées verk, bland annat flera versioner av hennes trio för piano, violin och cello i g-moll från 1884. Här är andra satsen, Andante con espressione, framförd av Trio Vega.