söndag 6 december 2015

Karen Joy Fowler, Vi är alla helt utom oss

Som barn blir Rosie uppmanad att inte tala så mycket: Om du har tre saker att säga så välj en, manar fadern. Med tiden tystnar Rosie, men som berättarjag i romanen Vi är alla helt utom oss är hon mångordig, på det där tydligt amerikanska viset som antagligen är grunden i alla kurser i creative writing - gräv i varje vrå, lämna ingenting outsagt.

Men Fowler är en god representant för denna berättartradition och tur är det att man som läsare lätt kan flyta med i hennes ordströmmar, för det tar en si så där hundra sidor innan det hela tar fart, och när det sedan väl har tagit fart går det inte att lägga boken ifrån sig. Berättelsen hoppar och kränger sig fram, på ett omständligt och helt oemotståndligt vis.


Rosie tillbringar sina första år på en lantgård, tillsammans med sina föräldrar, systern Fern och brodern Lowell. Och faderns doktorander. Rosies far är psykolog och vetenskapsman, och hans främsta studieobjekt är de båda döttrarna. Det hela tar dock en abrupt vändning en dag då Rosie är fem år och systern Fern försvinner från familjen. Det tomrum och de frågor som försvinnandet lämnar efter sig kommer att få långtgående konsekvenser för den kvarvarande familjen.

Fowler har skrivit en roman om vad det är att vara människa, att vara djur, att vara varelse. En roman om vetenskapen och det lidande den kan orsaka när ivern att nå kunskap och ryktbarhet gör att det ses mellan fingrarna på de som är utsatta för experimenten, om det så gäller människor eller djur, och hur det kan vara att tappa greppet när det man satt i rullning inte tar den väg man tänkt sig.

Vi är alla helt utom oss (underbar titel!) är både tänkvärd och gripande, och värd alla läsare den kan få.

onsdag 2 december 2015

Ida Simons, Timmen före midnatt

Flickan Gittel växer upp i en stor och brokig judisk familj i mellankrigs-tidens Holland. Hon går i skolan, umgås med kamraten Mili och drömmer om en framtid som pianist. Föräldrarna drar dock inte jämt och med jämna mellanrum tar modern i vredesmod dottern med sig och far till sin egen mor i Antwerpen.


I Antwerpen blir Gittel bekant med den betydligt äldre Lucie Mardell och en ojämlik, med för Gittel helt uppslukande vänskap uppstår. Hon får låna familjen Mardells piano att öva på och Lucies uppmuntran bereder vägen för henne som pianist. Men Gittel får också tillträde till en vuxenvärld med glädjeämnen, sorger och hemligheter som inte är enkel för ett barn att hantera.

Ida Simons (1911-1960) var själv konsertpianist, men tiden i koncentrationsläger gick hårt åt hennes hälsa och hon kunde inte fortsätta spela på samma nivå efter kriget. Timmen före midnatt kom ut första gången 1959 och det sorglösa och alldagliga i mellankrigstidens liv är skrivet med vetskapen om det ofattbart hemska som komma skulle.

Den vitt förgrenade släkten med sin stora bekantskapskrets, med tydliga hierarkier och ständigt pågående stora som små intriger beskrivs klart och sakligt, och med en dos stilla förvåning över vardagligheten som snart skulle få ett så abrupt slut. Den stundande katastrofen nämner Simons endast en gång, i förbifarten, när Milis morfar brustit ut i en lång nedsättande harang om judar:
Morfar Harry var judisk antisemit, vilket han inte var ensam om bland sina jämnåriga. Det beredde dem ett tämligen så oskyldigt nöje som gaskammargenerationen aldrig skall bli förunnad.

I Natur och Kulturs nyutgåva av Timmen före midnatt finns ett mycket fint förord skrivet av Elisabeth Åsbrink. Initierat och upplysande, och utan tillstymmelse till den mästrande tolkning av texten som tyvärr tycks bli allt vanligare i förord.

torsdag 26 november 2015

Gunnar Brusewitz, Ishavskust

I helgen sjönk temperaturen och gav en föraning om vad som (kanske) komma skall. På västkusten vet man aldrig om vintern blir gnistrande och vit (sällan) eller bara matt och jämngrå (vanligen). Som av en händelse hittade jag i alla fall Gunnar Brusewitz Ishavskust i bokhyllan, med betraktelser från hans resor i Arktis under 80- och 90-talen. Ett Arktis som både lockar och skrämmer med sin kyla och råa karghet.


De målade bilderna i boken visar ett storslaget landskap i blå och bruna toner. Trots de kala och kalla motiven andas bilderna både värme och mjukhet, liksom något ömsint inför det ogästvänliga. I texterna är det däremot oron över hoten mot denna speciella miljö som lyfts fram. Vad finns det för framtid i Arktis när permafrosten släpper sitt grepp om jorden, glaciärerna minskar och föroreningarna ökar? Hur skall det gå för de människor, djur och växter som funnit sin nisch i detta karga och säregna landskap?


Att möta isbjörn är nog varje Arktisresenärs dröm, isviddernas självskrivna dominant.
Isbjörnen är ett djur som inte lärt sig fruktan för människan. Den vet inte vad fångstmän och nöjesjägare haft i sinnet i äldre onda tider och själv betraktar den allt som rör sig på isen som rättmätigt byte. Den gör ingen skillnad på sälar och tvåbeningar med Vegamössa och med de bästa avsikter.


Även rosenmås behöver man ta sig långt norrut för att få se och det är inte att undra på att en flock på hela 47 måsar var den stora fågelsensationen på den Ymer-expedition som Brusewitz följde med på. Rosenmås är en art som vi vet ganska lite om, även om det antas finnas en stor och livskraftig stam. Häckningsområdet är inte kartlagt och risken är förstås stor att den kan hotas och utan att vi riktigt märker det.

Att resa till Arktis som turist har blivit allt mer populärt och det är bara att hoppas att intresset sträcker sig längre än till att bocka av isbjörn på upplevelselistan. Trots sin storslagenhet är Arktis en skör miljö och behöver all den motvikt som kan uppbådas mot girig exploatering. Förr var det valarnas späck som lockade, nu är det olja och gas. Med Ishavskust har Brusewitz lämnat ett lågmält men mycket fint bidrag till litteraturen som uppmärksammar det speciella och skyddsvärda i denna frusna del av världen.

onsdag 25 november 2015

Grafikportföljen 2015

För några dagar sedan kom årets portfölj med grafiska blad från Föreningen för Grafisk Konst (FfGK). En höjdpunkt i novembermörkret! De konstnärer som bidragit i år var Maija Albrecht, Helene Billgren, Joanna Hellgren och John Rasimus, med fyra sinsemellan mycket olika blad, precis som det skall vara.


Jag fastnade särskilt för Maija Albrecthts Om att plocka bär i november. En torrnålsgravyr av en stare som mumsar i sig av höstens sista mogna bär.

Så länge vi hade fallfrukt i trädgården var det en liten flock med starar som kom på besök nästan varje dag. I sin glänsande fjäderskrud traskade de omkring och tog sig en smakbit i så många äpplen och päron de kom åt. Men nu har de dragit vidare. Fröna och nötterna som vi matar med tycks inte locka dem, nej frukt och bär skall det vara så här års.

Albrechts stare ser i alla fall nöjd ut med sitt saftiga bär i näbben. Det gäller att förse sig av det man hittar innan snö och kyla kanske tvingar en till varmare breddgrader.

fredag 20 november 2015

Roy Jacobsen, De osynliga

På den lilla nordnorska ön Barröy växer Inger upp, i en miljö präglad av havet, vindarna och tillvarons knapphet. Inger är det ensamma barnet, gåvan som omhuldas med all den omsorg som de knappa villkoren tillåter, under den tid det tillåts vara. Omständigheterna kan svänga snabbt och den som ena dagen var ett skyddat barn tvingas dagen efter ta ett stort ansvar på sina späda axlar.

Roy Jacobsen skriver återhållsamt och bygger sin roman på verkliga händelser från åren 1913 till 1928. Hans strama språk passar en karga miljön och dess människor väl, även om det ibland blir så korthugget att det blir obegripligt, som när Inger blir skickad till skolan på en grannö och det sägs vara ett helvete, och efter ett litet tag är det inte längre något helvete. Varför det först var hemskt och sedan gott sägs det ingenting om.

Livet på ön följer årstiderna, med vinterns fiske vid Lofoten, vårens samlande av ägg och dun, sommarens slåtter och höstens byggande. Jacobsen får tydligt fram den kreativitet och handlingskraft som krävs för att leva ett värdigt liv längst ut havsbandet och De osynliga är en gripande skildringen av en familj som lever sina liv så gott de kan i en sträng miljö som de ändå gjort till sin.

tisdag 3 november 2015

Kerstin Ekman, Då var allt levande och lustigt


Clas Bjerkander, son till en fattig arrendebonde, fick som tolvåring chansen att studera vid Skara katedralskola. Skolans huvuduppgift var att utbilda blivande präster, men vid sidan av matematiken, retoriken och teologin fanns det även plats för utvikningar i ämnen som historia och botanik.

Efter Skara for Bjerkander till universitetet i Uppsala, där den vida berömde och beundrade Carl von Linné höll välbesökta föreläsningar och ordnade exkursioner i det fria. Pengabrist tvingade dock Bjerkander från Uppsala efter bara ett år och någon examen blev det inte. För att klara brödet tog han en tjänst som präst i ett pastorat vid Kinnekulle, berget vars flora kom att bli grunden för hans forskargärning.

Bjerkander förde noggranna anteckningar över sina observationer i naturen och ordnade dem enligt Linnés system, och trots avståndet till huvudstaden var han via brevkorrespondens en flitig medlem i Kungliga Vetenskapsakademin och fick flera uppsatser publicerade i dess handlingar. Allt eftersom kom Bjerkanders forskningsfokus att glida över från växter till insekter och han gjorde flera betydelsefulla insatser inom entomologin och då speciellt i sitt arbete med "rotmaskarna", de insekter som orsakade så stora skador på böndernas sädesskördar.

I Då var allt levande och lustigt tecknar Kerstin Ekman ett både initierat och ömsint porträtt av en hängiven naturforskare som trots att han verkade i den geografiska periferin ändå lyckades både följa med i och göra betydande insatser för vetenskapen. Som läsare kommer man tiden, kunskapen och naturen nära, liksom mannen. Även om Bjerkander själv inte slösade någon plats i sina dagböcker åt att orda om sin egen person, och Ekman håller sig borta från påträngande spekulationer. Bjerkanders liv speglat genom hans gärningar är verkligen gott nog, speciellt när det tecknas av Ekmans skickliga penna.

torsdag 15 oktober 2015

Tove Jansson, Resa med lätt bagage


Ja, så är det, man behöver inte bli tillräckligt gammal, man bara börjar skriva en berättelse därför att man måste, om det man vet eller känner till eller också om det man längtar efter, om sin dröm, det okända! Att man inte ska bry sig om de andra och vad de tycker och förstår, därför att medans man berättar har det endast att göra med berättelsen och en själv. Då är man ensam på ett riktigt sätt.


Inledningsnovellen i samlingen Resa med lätt bagage består av underbara brev från en japansk flicka som Tove Janssons berättelser har fyllt med tillförsikt inför livet och den egna förmågan att själv vara med och forma detta liv. Flickan andas den lätta luft som vidgade vyer via litteraturen kan skänka. Korrespondens är en förtröstansfull novell i en samling med i övrigt många svarta stråk.

Som i Kvinnan som lånade minnen, där skådeplatsen är en ateljé vilken en gång i tiden innehades av den vackra och omsvärmade konstnären Stella. I Stellas ateljé samlades stadens unga konstnärer i ett stort och glatt umgänge. När kretsen löstes upp tog Vanda, en av personerna i kretsens periferi, över ateljén och gjorde dess livfulla historia till sin, så till den grad att hon satte sig själv i dess minnens mitt. När Stella några år senare kommer på besök synes Vanda kunna gå hur långt som helst för att få behålla dessa lånade minnen för sig själv och det bittert banala i Vandas agerande är riktigt otäck läsning.

Resor av olika slag binder samman novellerna, om det så rör en längtan att resa långt bort, oväntade möten eller inre resor. Jansson har en fantastisk förmåga att skapa djup med enkla medel; inga krusiduller, inga åthävor, bara rakt och enkelt och träffsäkert.

onsdag 5 augusti 2015

Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadöttrarna

Uppkomlingen Gustav Vasa var mycket mån om sin kungliga status och att han och familjens höghet skulle erkännas av andra kungliga och furstliga släkter i Europa. Makten i riket skulle dessutom säkras åt familjen och för det krävdes allianser. Gustav Vasas fem döttrar - Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet - var viktiga brickor i faderns spel för att befästa familjens makt och anseende. Kungen var dock inte naiv och för att locka lämpliga friare utlovande han en betydande brudskatt för var och en av döttrarna.


I sin bok Vasadöttrarna tar Karin Tegenborg Falkdalen fasta just på Vasaättens maktspel och prinsessornas roll i detta. Huvuddelen av bok utgörs av redogörelser av förhandlingarna inför och resultaten av prinsessornas äktenskap, liksom deras möjligheter att påverka manliga släktingars maktutövning. För att vara en bok om Vasadöttrarna har dessa en påfallande tillbakaskjuten roll i texten, utgångspunkten är i stället först fadern och sedan bröderna, allt eftersom de avlöser varandra på den svenska tronen. Kanske beroende på att källmaterialet till största delen utgörs av just faderns och brödernas brev till prinsessorna?

Prinsessorna rörde sig i Europas politiska och religiösa hetluft och tycks alla ha levt händelserika liv med så väl medgångar som motgångar, glada dagar och svåra stunder. Tyvärr berör Tegenborg Falkdalen prinsessornas perspektiv mycket flyktigt och placerar dem hela tiden i någon manlig släktings skugga. Vill man komma prinsessorna närmare än som brickor i ett maktspel så får man läsa något annat än Vasadöttrarna. Vad vet jag tyvärr inte. Kanske väntar den boken fortfarande på att skrivas?

måndag 20 juli 2015

Tove Jansson, Bildhuggarens dotter

I korta, täta kapitel delar Tove Jansson med sig av glimtar från sin barndom. Familjen domineras av pappa skulptören, Viktor Jansson, vars konstnärliga ambitioner och tillfälliga nycker sätter tonen i det bohemiska konstnärshemmet i Helsingfors, som också är synnerligen borgerligt, vilket man dock absolut inte vill kännas vid.


Flickan Tove är ett fantasirikt barn, känslig för omgivningens stämningar och ständigt redo att försöka tolka och på bästa sätt hantera vad som sker omkring henne, om det så rör morfar prästens Gud, pappas apa Poppolino, eller de möjliga ormarna i ryamattan. Tillvaron är märkvärdig och skrämmande och rolig, allt på en gång och för att göra den hanterlig gäller det att skapa sig ett sammanhang att vila i.

Fadern är både ständigt närvarande och ändå ofta utom räckhåll för dottern. Modern, tecknaren Signe Hammarsten-Jansson både sköter sitt eget arbete som illustratör och assisterar maken i hans arbete med skulpturerna, samtidigt som hon står för stabiliteten och tryggheten i familjen.

Tove Jansson, 1923
Tove Jansson skriver med en alldeles egen, omisskännlig stil, där allvaret och humorn samsas på ett självklart och uppfriskande vis. Bildhuggarens dotter är en fin och berörande berättelse om en liten, fantasifull flicka som en dag skall komma att blomma ut som författare till många älskade böcker för så väl stora som små.

tisdag 14 juli 2015

Denise Grünstein på Strandverket Konsthall


Södra Strandverket på Marstrand byggdes på 1850-talet till skydd för Marstrands hamn och dess kanonbatterier kunde riktas både mot Albrektsunds kanal och södra hamninloppet. På 1880-talet lades den fasta verksamheten ner och byggnaderna kom att utnyttjas av först Skeppsgossekåren och senare Marinen. Idag inrymmer de vackra byggnaderna en konsthall och ett café.

Under sommaren visas foton av Denise Grünstien på konsthallens övervåning och det är med pirr i magen jag går upp för den mjukt slitna stentrappan för att äntligen få se några av hennes verk i storformat. Och det visar sig vara precis så magnifikt som jag hoppats. Stora och klara riktigt tronar fotona längs de gamla stenväggarna och den grovkorniga miljön lyfter fint fram den särpräglade perfektionismen och glansen i Grünsteins bilder.

Denise Grünstein, Head Hunter

Utställningen går under namnet In Transit och omfattar foton från flera av Grünsteins serier, från ett porträtt av Anita Ekberg från 1994, det enda porträttet på utställningen, fram till verk ur serien 1866 tagna inne på Nationalmuseum under pågående renovering.

Denise Grünstein, Looking at the Overlooked
Frånsett fotot av Ekberg är modellernas ansikten dolda bakom masker eller hår. Ansiktet är en självklar utgångspunkt för blicken när man står inför en bild av en människa, speciellt när hela kompositionen signalerar porträtt, och när just ansiktet är bildens blinda fläck framträder kroppsformer, kläder och bakgrund på ett både klargjort och gåtfullt vis. Modellen blir en självklar del av helheten och kompositionerna öppnar för många tankar och tolkningar.

Denise Grünstein, Tied

På utställningen finns även tre fascinerande verk som visar foton av baksidorna av målningar. Robusta träkonstruktioner sammanhållna av rejäla beslag och etiketter som visar hur verket fraktats från utställning till utställning. På en dukarna skymtar en skiss av ett kvinnoporträtt, om det lyser igenom från själva målningen eller om det är ett utkast som förkastats och där konstnären helt sonika vänt på duken och målat något på andra sidan istället är inte gott att veta. Som så ofta med Grünsteins foton är informationen om verket knapphändig och betraktaren lämnas fri att tolka bilden på egen hand.

Det är svårt att se sig mätt på Grünsteins foton, speciellt som vi hade turen att ha hela våningen för oss själva när vi var där och verkligen kunde titta och tänka i lugn och ro. Utställningen In Transit pågår till 27 september och har ni möjlighet att åka till Marstrand och se den så ta chansen.

fredag 10 juli 2015

Maria Gustavsdotter, Katarinas bok

Katarinas bok är andra delen, efter Ulrikas bok (som jag skrev om här), i Maria Gustavsdotters bokserie om tre prästdöttrar i 1600-talets Bohuslän.

Modern har dött i barnsäng, äldsta systern Ulrika lever som bondmora i Dalarna, men det känner inte familjen på Morlanda prästgård till, och brodern Magnus är i Köpenhamn och livnär sig som informator. Kvar på prästgård är Katarina och Ebba och försöker dra jämt med sin nya "söta mor" Anna Theodora, som fadern gift om sig med. Anna Theodora är jämngammal med Katarina och de forna vännerna har svårt att finna sig i sin nya relation.

Första delen av Katarinas bok upptas till största delen av vardagsintrigerna på prästgården, men så blir Katarina bortgift med en tyghandlare i Ribe. Maken är mycket äldre än Katarina och hon kan inte glömma sin ungdomskärlek Sten, men på det hela taget blir det ett harmoniskt äktenskap. Den korta tid det varar. Trettioåriga kriget rasar och när delar av den svenska hären ger sig på att plundra den rika danska handelsstaden är allt välstånd bortsopat på ett par dagar.

Krigets meningslöshet och grymhet slår hårt mot alla berörda, om det så är värvade soldater, folket i härens kölvatten eller befolkningen i de områden där hären drar fram. Gustavsdotter beskriver både vardagslivet och kriget främst från kvinnornas perspektiv och hon hanterar de historiska detaljer som förankrar berättelsen i tiden med säker hand, man kommer dessa människor nära och hon lyfter fram tidens tankemönster och levnadssätt på ett självklart vis.

Jämte Katarina får vi fortsätta att följa Ulrikas liv som bondmora, Magnus och hans forna kamrat Andreas mödor att finna sig en plats i samhället, och yngsta systern Ebba, som har allt svårare att fördra livet i föräldrahemmet. Ebba gör vad hon kan för att behålla sin integritet i en miljö som vill ha kontroll över hennes tankar och styra hennes minsta förehavanden och hon drömmer om att kunna försörja sig själv som väverska. Ebbas bok är planerad att utkomma nästa år och jag ser mycket fram emot att få följa hennes och systrarnas vidare öden.

lördag 4 juli 2015

Andrea Lundgren, Glupahungern

Ur den bråddjupa Tjärnen långt inne i den norrbottniska skogen hämtar Trädet sin näring, trädet vars sav en gång blev en liten björnunges räddning. För att upprätthålla balansen med Trädet kräver Tjärnen sitt tribut, hungrar efter det som kan stärka den. En hunger så stark att känsliga personer i dess närhet inte kan undvika att påverkas av den. En hunger som bara en person vet hur den kan stillas.

Elina och Erik bor på en gård i kanten av skogen med sina fyra barn. En kall vinterkväll ger sig Erik av efter Sup-Linus, traktens original, för att denne inte skall fara illa i kylan, men istället blir det Erik som dör där ute i skogen. Dottern Ingrid påverkas starkt av faderns död. Hon sluter sig inåt, håller sig mest för sig själv och strövar vida omkring i skogen, till familjens stora ängslan.

Ingrid växer upp och träffar Simon, Sup-Linus son. Tillsammans får de dottern Baba, med en aldrig sinande hunger efter mat och kunskap, och en djup inre oro som driver henne runt i världen.

I Glupahungern blandas saga och realism och mynnar ut i fina porträtt av tre generationers kvinnor som på olika vis påverkas av skogen och dess hemligheter. Sagospåret glider finstämt in i vardagsskildringen och bygger en säregen stämning i läsningen. Tyvärr bryts stämningen flera gånger av för att några av dialoger är skrivna på "bondska". Att hejda mig i läsningen för någon intressant tanke eller fin formulering gör jag gärna, men att tvingas stanna upp för att uttyda enkla utsagor är bara irriterande och rycker läsaren ur den säregna stämning som Lundgrens vackra stil annars skapar och som är den stora behållningen av att läsa Glupahungern.

tisdag 23 juni 2015

Hilary Mantel, Giving up the Ghost

Flickan Hilarys uppväxt är kantad av motgångar och framlevs i skuggan av vuxna uppslukade av sina egna bekymmer. Hennes rika fantasiliv och orubbliga ovilja att underkasta sig vad hon uppfattar som meningslösa påbud från vuxna som varken förstår sig på eller ens tycker om barn blir både en livlina och ett ok.

Tiden går, flickan blir kvinna och livet börjar arta sig. Hon möter sin blivande make och börjar studera vid universitetet. Men i övre tonåren kommer även smärtorna, tröttheten och oron krypande, och det blir bara värre och värre. Till slut ser hon sig tvungen att söka läkare och det blir inledningen till år av arrogant bemötande och plågsam felmedicinering. När väl hon får en riktig diagnos har sjukdomen gått så långt att de ingrepp som krävs leder till både fetma och ofrivillig barnlöshet.

Hilary Mantels Giving up the Ghost - a memoir är helt befriad från det slentrianmässiga redovisande av allehanda triviala förehavanden som så lätt tynger en självbiografi. Mantel går rakt på väsentligheterna och skriver med en fin och ömsint blick för så väl barnets utsatthet som styrka. Vårdens arrogans och åren av onödiga lidande som blev resultatet är starkt skildrat, liksom längtan efter den dotter som aldrig fick bli.

Boken finns översatt till svenska med titeln Skuggan av ett liv.

torsdag 18 juni 2015

Maria Gustavsdotter, Ulrikas bok


På Morlanda prästgård på Orust bor familjen Morlandeus med sina fyra barn: sonen Magnus och döttrarna Ulrika, Katarina och Ebba. Magnus studerar vid universitetet i Köpenhamn och på försommaren 1644 är han hemma på besök tillsammans med studiekamraten Andreas Pedersen. När vi kommer in i historien är stämningen i prästgården spänd. Vad som var tänkt som ett oskyldigt hyss under gudstjänsten har inte tagits väl emot och kommer att få långtgående konsekvenser för hela familjen Morlandeus, men framförallt för de inblandade ungdomarna.

Ulrika flyr föräldrahemmet tillsammans med Andreas, som hon tror sig troförlovad med. Andreas överger henne dock snart och Ulrika får hanka sig fram bäst hon kan längs vägarna i det oroliga Bohuslän där kriget med svenskarna ständigt ligger på lur.

Andreas tar sig till Köpenhamn, men information om hysset har nått före honom och istället för att återgå till det sorglösa studentlivet tvingas han arbeta i sin morbrors verkstad. Något han inte kan fördra. Inte heller Magnus får återvända till universitetet utan blir skickad till Kungälv för att arbeta som informator åt två oregerliga officerssöner.

1600-talet är en spännande och omvälvande tid i Bohuslän, då gränslandskapet slits mellan Danmark och Sverige. Med de storpolitiska skeendena i fonden lyfter Gustavsdotter fram enskilda människoöden och skickligt fångar hon både tiden och människorna. Så väl krigets fasor som vardagens dramatik skildras rakt och utan åthävor. Gustavsson litar till berättelsens egen kraft och det är en fröjd att läsa hennes lätta och lediga prosa.

Ulrikas bok är första delen i en trilogi om de tre prästdöttrarna Ulrika, Katarina och Ebba och jag ser fram emot att fortsätta följa familjen Morlandeus vidare öden och äventyr.

onsdag 3 juni 2015

Robert Åsbacka, Orgelbyggaren

Johannes Thomasson är gammal och trött. Han är kommen till den ålder där det gäller att hålla sig på benen, slirar man det minsta skadar man sig: vrickar foten eller bryter handleden. Och blir man påkörd av en bil går det riktigt illa, men det gäller väl oavsett ålder.

Thomasson ägnar dagarna åt att bygga en orgel i sin lägenhet och åt att tänka på Siri, hustrun som han en gång älskade så innerligt. Med åren späddes deras kärlek ut av ömsesidig irritation, men deras självklara gemenskap fanns ändå hela tiden kvar som ett livets fundament, till den dag Siri följde med Estonia i djupet. Siris plötsliga död ligger som en ständig skugga över Thomassons dagar. Hon hade bett honom följa med på resan, men han hade avböjt, lite oklart varför. Frågan om vad som egentligen hände Siri den där stormiga natten på Östersjön förföljer honom och han går om och om igen igenom olika scenarier, vilka alla leder fram till samma bistra faktum: Siri klarade sig inte.

Thomasson kände Estonia utan och innan, eller Viking Sally, som fartyget hette på den tiden han var lagerchef. Åren har gått, men frågan skaver ännu lika illa: om han hade följt med Siri på resan, hade hon klarat sig då? Hade han kunnat rädda både henne och sig med de kunskaper han hade om fartyget och villkoren på havet? Det kan ju ingen veta, säger dottern Maja, som även om också hon varit död i många år fortfarande talar till honom. Siri, däremot, som alltid hade så mycket att säga i livet håller nu tyst och låter Thomasson brottas med sina teorier och spekulationer helt på egen hand.

Robert Åsbacka har inte bråttom, historien får ta sin tid och han beskriver nogsamt Thomassons vardag i den lilla staden i Österbotten där så mycket är grått och trist och liksom försent. Texten puttrar på, men stundom blinkar det till av små infall av en uppfriskande drastisk humor. Vad kan man liksom göra, annat än skratta åt eländet? Och över det hela svävar Dietrich Buxtehudes pockande orgelverk Mensch, willt du leben seliglich.




onsdag 13 maj 2015

Jeanette Winterson, The Daylight Gate

Den engelske kungen James I (Jakob I av England), var inbiten protestant och besatt av att bekämpa alla former av häxeri och kätteri, och då främst det som på något vis kunde kopplas till katolicismen. "Witchery popery popery witchery", som kungens man Thomas Potts uttryckte det. Potts var advokat och hängiven kampen mot allt diaboliskt. 1612 for han till Lancashire för att driva vad som kom att bli den mest berömda av de engelska häxprocesserna, om inte annat för att Potts skrev ned och lät publicera sin version av vad som hände i The Wonderfull Discoverie of Witches in the Countie of Lancashire.

Det var också till Lancashire som de överlevande sammansvurna från The Gunpowder plot - i vilken planen var att spränga så väl kungen som parlamentet i luften - hade flytt några år tidigare. Att jaga häxor, kättare och förrädare i just Lancashire var alltså idealiskt om man ville göra karriär under kungens beskydd.

De som stod anklagade för häxeri var i huvudsak utfattiga kvinnor, men även två adelsdamer blev inblandade. Den ena, Jane Southworth hölls fången som bete för att locka hem brodern Christopher, en jesuitpräst som varit inblandad i the Gunpowder plot, torterats svårt och sedan flytt till Frankrike. Men varför den andra damen, Alice Nutter, blev anklagad som häxa är fortfarande ett mysterium, och det är, mycket fritt, utifrån Alice Nutters öde som Jeanette Winterson spinner sin roman om häxprocesserna.

I Wintersons tappning är Alice Nutter en rik änka som själv skapat sin förmögenhet genom att uppfinna en magentafärg som gav tyg en djup och skimrande lila nyans vars make aldrig tidigare hade skådats. En färg som uppmärk-sammades av ingen mindre än drottning Elisabeth, som också blev Alice Nutters främsta kund.

Självaste Shakespeare har en liten roll i berättelsen, och Wintersons förtjusning över möjligheten att ha med den store dramatikern går inte att ta miste på. Även texten har något av dramatik över sig, med sitt kärnfulla och konkreta upplägg, en stil som ger extra nerv och driv åt denna riktiga bladvändare till roman. Winterson slösar inte med orden och ändå saknar man som läsare ingenting. Skickligt fångar hon den upphetsade stämningen och det både huvudlösa och oundvikliga i det som sker. Realism och magi blandas på ett alldeles självklart vis och The Daylight Gate är en bok som är riktigt svår att lägga ifrån sig, så svår att jag genast började läsa om den.

Wintersons roman finns även översatt till svenska med titeln Skymningsporten.

söndag 12 april 2015

Marie Ndiaye, Ladivine

Clarisse Rivière lever ett ytterst fläckfritt och välordnat liv tillsammans med sin man Richard och dottern Ladivine. Dottern som fått sitt namn efter "städerskan", den mor som Clarisse vigt sitt liv åt att inte kännas vid. Orsakerna till den skam hon känner för modern är dunkla, även för henne själv, och sveket i att hålla modern utanför sitt liv försöker hon tafatt lindra genom att en gång i månaden sätta sig på tåget och besöka sin mor i hennes lilla lägenhet fylld med omsorgsfullt polerade porslinsfigurer.

I sin iver att inte låta någon ana det komplicerade förhållandet till modern håller Clarisse även sin man och sitt barn på avstånd. Så småningom står Richard inte längre ut med Clarisse ständiga medgörlighet och lämnar henne. Ladivine gifter sig med en tysk man och flyttar till Berlin och kvar i det stora huset blir Clarisse, oförstående och oförmögen att hantera situationen.

Men varken Richard eller Ladivine kommer undan Clarisse vaga inflytande och sedan hon brutalt bragts om livet blir deras tillvaro än mer präglad av hennes obestämbara skugga. På Richards inrådan far Ladivine och hennes familj till ett främmande land på semester och dras in i ett absurt skeende där ingenting längre tycks kunna gå att lita på.

Stämningen tätnar allt mer och som läsare sitter jag på helspänn - hur skall detta sluta? vad skall det bli av dessa människor? - men (spoilervarning) där någonstans i de täta, främmande skogarna blir det pyspunka. Ladivine förvandlas till en hund och om det nu skall läsas bokstavligt eller som ett psykiskt sammanbrott kvittar lika, spänningen skingras och det som verkade vara en så helgjuten roman om ursprung och beroende, svek och kärlek rinner ut i sanden.

Så kan det gå, men det var stark läsning i över 250 sidor och det är inte illa det.

tisdag 7 april 2015

En häst är en häst är en häst, Mimers konsthall

Hästar har i långa tider inspirerat konstnärer av många olika anledningar och resulterat i verk med vitt skilda uttryck. Många är de hästar som målats och ristats, gjutits och huggits fram. Och som inbiten hästälskare är det alltid lika spännande att ta del av resultatet.

På Mimers konsthall ställer nu under våren nio konstnärer från Västsverige ut verk med hästanknytning, i allt från papiermaché och brons till oljemålning och textil applikation.

Anna Gärberg, ur Flock, glaserat stengods

Anna Gärberg visar några av sina underbara hästhuvuden i stengods. Första gången jag såg hennes keramik på ett galleri på Tjörn för ett par år sedan blev jag helt betagen och känslan var den samma nu. Speciellt de små glaserade hästhuvudena är så fina och hästaktigt uttrycksfulla att jag får gåshud.

 Thord Tamming, Vilande häst, brons

Thord Tamming hämtar tydlig inspiration från stora arbetshästar till sina kraftfulla bronsskulpturer i olika storlekar. Den lilla skulpturen Vilande häst fångar så fint en häst som vilar tryggt och avslappnat, det måste var en ung häst, tänker jag, som just har nått ordentlig styrka i kroppen men fortfarande kan ligga och vila så bekymmerslöst.

 Sven Hellqvist, Danskern, olja

Som ung arbetade Sven Hellqvist som stallpojke och började tidigt teckna hästarna i stallet. Under sitt långa konstnärsliv återkom han ofta till hästar av olika slag och målade många hästporträtt i klassisk stil. Hästarna är gärna målade mot en mjuk bakgrund som ger ett rofyllt intryck och framhäver själva hästen.

Utställningen pågår till 22 april och är väl värd ett besök.

måndag 6 april 2015

Glad påsk!


Årets påskhelg har varit intensiv och inte särskilt påskaktig. I vanliga fall hade det blivit mycket ägg och sill, påskefyr och konstvandring, men i år blev det jobb och hästar, hästar och jobb, och det är inte illa det. Äggost och påskkadrilj fick vi i alla fall klämt in.



Glad påsk önskas er alla så här i elfte timmen!

tisdag 17 mars 2015

Charlotta Larsson, Förvandlerskan

Charlotta Larssons debut Förvandlerskan är en roman om väntan: en kvinna som väntar på sin man, en dotter som väntar på sin mor, en brännande fråga som väntar på sitt svar.

Vera växer upp i Wien med sin mor Marie och en far som delar sin tid mellan dem och sin andra fru och dotter. Fadern dyker upp med oregelbundna mellanrum och Veras barndom präglas av moderns väntan och ängslan, en väntan som får ett abrupt slut när faderns dubbelliv uppdagas och han väljer sin andra familj.

Vera och Marie tvingas flytta till en ny lägenhet och Marie försjunker allt djupare in i sitt avhandlingsarbete om kvinnliga upptäcktsresanden och sina efterforskningar kring en mystisk kvinnoby som skulle ha funnits i Ryssland några år under andra halvan av 1800-talet.

Maries arbete för henne och Vera till Sverige och ett gammalt hus vid Hägersjön. I forskarkollegan Sarah Beth finner Marie en själsfrände och medan mödrarna arbetar med sina efterforskningar lämnas Vera och Sarah Beths dotter Paula åt sitt öde, vilket för Veras del är en lång väntan på att mor skall bli klar med sitt arbete och de skall fara hem till Wien igen. Men istället reser Marie och Sarah Beth till Sankt Petersburg och försvinner spårlöst.

Veras far hämtar hem henne till Wien och några år av tröstlös väntan på besked om vad som hänt mor följer. Som ung vuxen träffar Vera en man och flyttar med honom till Paris, och finner sig snart sittande i lägenheten väntande på att han skall komma hem från arbetet. Först när hon blir gravid börjar hon agera. Nu när hon själv skall få ett barn måste hon ta reda på vad som egentligen hände med mor.

Larsson skriver med en särpräglad stil som speciellt i första delen av boken säkert förmedlar den tryckande stämning av väntan, saknad och längtan som Vera lever i. Personer, platser och stämningar är fint fångade och det gåtfulla i tillvaron får vara just gåtfullt. Även den banalaste av livslögner kan få långtgående konsekvenser och även om barn gör vad de kan för att passa in i den värld de vuxna skapar åt dem kan försummelse och ovisshet sätta djupa spår i barnasjälen.

fredag 13 mars 2015

Agnès Desarthe, Jaktturen

Tristan är med på sin första jakt, utkommenderad av sin fru Emma som menar att jakten är vägen in i byns sociala gemenskap.

Det hela går genast snett och Tristan finner sig fast på kullarna tillsammans med en skadeskjuten kanin i jaktväskan och en sårad jaktkamrat nedfallen i ett lömskt gruvhål. På himlen tornar ett storslaget oväder upp sig och snart faller regnet som till en ny syndaflod.

I väntan på hjälp underhåller Tristan sin jaktkamrat med berättelsen om sin trasiga barn- och ungdomstid, samtidigt som han för ett existentiellt samtal med kaninen om vad det innebär att vara människa.

Det mänskliga och djuriska smälter samman och i ovädersnattens översvämning dras alla gamla lögner och oförrätter fram ur dyn. När dagen klarnar och vattnet börjar sjunka undan är ingenting sig likt.

Efter de första sidorna var jag tveksam, anslaget var väl kantigt och klichéartat, men snart nog fick de till en början oroande grovt tillyxade karaktärerna egen kontur, och till och med greppet med den medvetna och reflekterande kaninen visade sig fungera bra.

Jaktturen är en både knäpp och fin roman, skriven i en rapp och rak stil som gör det tragikomiska i historien rättvisa. Det enkla och det storslagna samsas fint, och jag håller tummarna för att Sekwa fortsätter att förse oss svenska läsare med fler romaner av Desarthe.

torsdag 5 mars 2015

Likt trollbarn kyttar ord omkring

Werner Aspenströms (1918-1997) Samlade dikter är en riktig tegelsten i vilken ett helt livs rika diktargärning nu finns tillgänglig.

Samlingen inledes med ett förord av Hans Isaksson i vilket han ger en introduktion till både Aspenströms liv och verk.


Aspenströms första diktsamling Förberedelse kom ut 1943 och den första dikten, "Mitt bröst är ungt", som nästan svämmar över ungdomlig iver, sätter tonen direkt.
[...]
Min dag är rik. Mitt bröst är ungt.
Jag är ett föl som flåsar.
Jag är en svärm av druckna bin
som samlar honungspåsar.
I hjärnan virvlar tankar runt
som kulor i en pipa.
Likt trollbarn kyttar ord omkring,
jag hinner knappt dem gripa.
[...]
Det är mycket som vill ut: tankar och känslor, infall och överväganden - så många framtidsförhoppningar som behöver sättas ord på. Poeten själv är starkt närvarande i dikterna och det anas en skräckblandad förtjusning över vad ett liv som skald kan innebära.

När Aspenström var helt liten dog hans far i spanska sjukan och moderns sorg över förlusten kom att prägla stämningen i hemmet. Modern förekommer i flera av dikterna, som i den vackra och vemodiga, men också trösterika, "I förväg gången":
Du är ej död liksom de andra.
Se blott i förväg, moder,
se blott en aning före mig du går.
I nästa vägkrök skall jag säkert skymta
din bruna kofta och ditt vita hår.

Då går jag fatt och rör en smula
vid skuldran din.
Du vänder sakta på din sula
och ser förvånat i mitt öga in,
men nickar sedan och förstår.

Du visar mig så underbara ting
och Herrens gård och fälten runtomkring.
Och därframöver skall vi sedan vandra
i tusen efter tusen år.

Du är ej död liksom de andra.
Se blott i förväg,
se blott en aning före mig du går.
Aspenström skulle senare avfärda sin debut som "efterklangseländig och juvenil", vilket väl ändå är väl hårt av den äldre mot den yngre, för även om det i Förberedelse finns inslag av tydliga ungdomlig tvärsäkerhet så finns där framförallt många fina och tänkvärda dikter.



Aspenströms dikter är ofta påfallande rytmiska och förföriskt melodiösa, men kräver, och förtjänar, full uppmärksamhet av sin läsare, och jag ser fram emot att ha Aspenströms poesi som följeslagare under hela våren.

lördag 21 februari 2015

Stina Aronson, Feberboken


Stina Aronsons Feberboken har undertiteln Stoffet till en roman och utgörs av kortare och längre textfragment blandade med brev. Temat är trasslig kärlek: Mimmi Palm (vilket är både namnet på huvudpersonen och den pseudonym under vilken boken publicerades 1931) vantrivs i sitt äktenskap och när hon förälskar sig i den nästan tio år yngre författaren Hugo upptar han snart hela hennes tillvaro. Men kärleken till Hugo är komplicerad. Hur skall den förstås? Och hur skall hon förstå sig själv? Vad skall hon göra med denna kärlek som mest bråkar och kränger och tycks ge långt mycket mer besvär än nöje?

Feberboken är just ett utkast till en roman och när jag läser kan jag ibland inte undgå intrycket att det är en text som säkert var mycket givande att skriva, men som inte är tillräckligt bearbetad för att vara riktigt lika givande att läsa. Det blir ofta lite för knapphändigt och uppsplittrat för att själva historien skall gripa tag.

Men språket, språket! det spänstiga och samtidigt sökande språket ger energi till texten. Aronson tar ut svängarna, prövar alla möjligheter att försöka sätta ord på det hon känner, tänker och erfar, på kärleken och skrivandet. Hon riktigt knådar orden och meningarna, som för att sätta dem på prov och se om de håller måttet för att uttrycka allt hon vill få ur sig. Språket, tillsammans med en nervig underström av nödvändighet, gör det både stimulerande och uppfriskande att läsa Feberboken.

I förlaget Rosenlarvs nyutgåva, vilken är den jag läst, finns ett förord av Ebba Witt-Brattström där hon för fram Feberboken som ett modernistiskt manifest och ett inlägg i en vid tiden för den första utgåvan pågående debatt om modernismens primitiva kvinnobild. Och för den som är specialintresserad av litteraturdebatten på trettiotalet är Feberboken säkert högintressant ur den synvinkeln. Modernismens primitivism är inte längre lika aktuell, men autofiktionen och det stoff den ger till spekulationer och höjda ögonbryn har sannerligen inte minskat.

När Feberboken gavs ut 1931 var det många som spekulerade i vem Hugo var och han identifierades snart som författaren Artur Lundkvist. Aronson fick mycket stryk i pressen för att hon givit ut något som recensenterna ansåg gott kunde fått förbli privat. När man läser Feberboken går det inte att låta bli att tänka att historien upprepar sig med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - även där är temat stark kvinnlig kärlek som riktas till en (i huvudpersonens ögon) ovärdig man vid namn Hugo. Spekulationerna om vem som stått modell för Anderssons Hugo rasslade snart igång och Roy Andersson anmälde sig själv som kandidat.

Hur mycket inspiration Andersson hämtat från Aronson vet jag inte, men det går inte att låta bli att leka med tanken att Andersson mycket väl skulle kunna ha utgått från Aronsons stoff när hon skrev sin egen roman. Eller så är vi människor och våra kärleksbekymmer bara helt enkelt tämligen lika över tid.

fredag 20 februari 2015

Fredagsbilden 1508


Lajos Gulácsy, Par till häst (1924)

Värmen i Gulácsys målning riktigt stråla ut mot betraktaren och det fina samspelet mellan det lugna och det livfull, det mjuka och det murriga gör det svårt att se sig mätt på den. Paret tycks bara ha ögon för varandra där de rider fram inbäddade i det brungröna landskapet, medan hästarna nyfiket ser sig omkring. Hästarna ser mer ut som föl än vuxna ridhästar, knappast lämpade för en trygg söndagsritt, snarare redo att när som helst göra några krumsprång och springa ikapp över en äng, med jycken i hasorna.

På nätet finns många fina bilder av den ungerske konstnären Lajos Gulácsy (1882-1932) att beskåda. Drömlika målningar med mjuka färger och former i vilka människor och djur liksom svävar fram. Guláscy är en konstnär jag verkligen är nyfiken på, men det mesta av substans som är skrivet av och om honom tycks tyvärr endast finnas tillgängligt på ungerska.

tisdag 17 februari 2015

Är vintergäcken giftig?


Vintergäck, Eranthis hyemalis

När jag läste Karin Berglunds Med fingrarna i jorden hajade jag till när hon om vintergäcken skrev att den är "mycket giftig" och förde den till samma giftgrupp som stormhatten. Det lät ju onekligen oroväckande när man har både barn och hundar i trädgården.

Vare sig i någon av mina trädgårdsböcker eller i Nationlencyklopedin står emellertid någonting alls om att vintergäcken skulle vara giftig, och lite ytterligare efterforskningar visar att stormhattens gift är akonitinin medan det gift som man möjligen kan finna i vintergäck är anemonin.

På Giftinformationscentralens hemsida skriver de om vintergäck att: "Växten, speciellt rotknölen, innehåller ämnen som kan påverka hjärtat. Inga förgiftningar kända." Och det får avgöra saken. Det tycks riskfritt att ha vintergäck i trädgården och de rara små växterna får fortsätta att breda ut sig bäst de vill.

söndag 15 februari 2015

Karin Berglund, Med fingrarna i jorden

I sin bok Med fingrarna i jorden skriver Karin Berglund om livet med trädgården. Inte så mycket om den praktiska "när skall man gödsla, var sätta äppleträdet och hur får man bort kirskålen"-sidan, utan snarare om allt det där förunderliga i det lilla som man kan få uppleva i en trädgård om man bara är lite uppmärksam. De korta texterna har ordnats löst efter årets gång och fungerar bra att läsa både i ett svep och var för sig när andan faller på.


Boken innehåller även ett rikt material av fotografier som Berglund tagit själv och sedan framkallat med hjälp av äldre metoder: färgfotona är gummitryck och de svartvita fotogravyrer. Resultatet är fantastiskt fint och fotona bidrar lika mycket till behållningen av boken som texterna.

Ute i vår egen trädgården har vintergäcken och snödropparna börjat blomma och snart är det äntligen, äntligen dags att få sätta de egna fingrarna i jorden.

fredag 6 februari 2015

Fredagsbilden 1506

Hans Holbein, Ambassadörerna, 1533

Efter den uppslukande läsningen av Hilary Mantels böcker om Cromwell kan jag inte låta bli att hålla mig kvar ännu en stund i 1500-talets England och en av alla de intressanta personer som där omnämns, nämligen målaren Hans Holbein.

Holbein (1497-1543) var från en tysk målarsläkt och fick tidigt framgång med sina arbeten för boktryckarna i Basel där han hade sin ateljé. Oron i samhället som skapades i reformationens kölvatten fick dock Holbein att 1526 söka sig till England och under ett par år blev han flitigt anlitad som porträttmålare i kretsen kring Thomas More. Holbein återvände sedan till sin verkstad i Basel, men marknaden syntes bättre i England och 1532 återvände han. De flesta av hans tidigare vänner var nu döda, men småningom fick han möjlighet att visa sina verk för kung Henrik VIII och kom att bli en mycket uppskattad hovmålare.

I Ambassadörerna porträtteras den franske ambassadören i England, Jean de Dinteville tillsammans med sin vän biskopen av Lavaur, Georges de Selves. Porträttet innehåller de traditionella attributen för att visa att här har vi att göra med lärda män, som en jordglob, ett solur, en luta, en bok och flera vetenskapliga instrument. Det förvridna kranium som Holbein placerat i förgrunden ger spänning åt målningen, först för att det inte alls är självklart vad det är han målat dit, och sedan påminnelsen om att även de mest uppburna och framgångsrika av män är dödlig

torsdag 5 februari 2015

Hilary Mantel, För in de döda

För in de döda är andra delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Det är hösten 1535, kungens första hustru Katarina ligger för döden och hans äktenskap med Anne Boleyn är redan på upphällningen. Cromwell blir åter den som får reda i den smutsiga byken. Herremännen och damerna vid hovet fortsätter sina ständiga intriger: hade man inte sett det med egna ögon hade man aldrig kunnat tro det, som Cromwell torrt konstaterar. Sängkammarfarsen vid hovet tröttar Cromwell, och i någon mån läsaren, även om Mantel är mycket skicklig på att skildra det snaskiga utan att det blir snaskigt. Det är bara så förbannat barnsligt och dumt alltihop, och hade det inte varit för de oerhörda konsekvenser det får för så många människor hade man bara velat skratta åt eländet.

Cromwell är så insatt i allt vid hovet och kungen lutar sig så mycket mot honom när det gäller att reda ut allt som är otrevligt att han inte längre har någon utgång. En dag kommer hans, Cromwells, tid att vara ute. Och då är det bara att hoppas att det går fort, som han syrligt konstaterar kring nyåret 1536. Insikten blir en vändpunkt i Cromwells agerande. Hans pragmatiska cynism ökar och hans hantering av de dumdryga ädlingarna blir allt mer raffinerat elakt. De må skryta med sina herremannaanor, själv är han en handlingens man och så länge han har kungens förtroende ämnar han göra vad han kan för att sätta alla ädla fän på plats. Som att passa på att hämnas sin gamle herre, Kardinal Wolsey, när han nu ändå måste hitta anklagelser för att få undan drottningen.

Berättelsen koncentrerar sig på Cromwells förehavanden relaterat till intrigerna vid hovet som leder fram till Anne Boleyns fall, men instoppat fladdrar andra delar av Cromwells verksamhet förbi, som hans tankar och förslag till underhuset om att lägga en inkomstskatt på de rika som kan bekosta infrastrukturprojekt, något som skulle gagna landet och dess innevånare på flera sätt. Förslaget, som tycks får kungens bifall, vinner dock inte gehör i parlamentet. Jag hade gärna läst mer om den delen av Cromwells verksamhet.

Men nu är det Annes fall som är i fokus och gott så. Energin i Mantels prosa är enastående och jag ser mycket fram emot den avslutande delen i hennes serie om Cromwell. The mirror and the light är planerad att komma ut under 2016.

PS. En stor eloge till Jesper Högström för de högkvalitativa översättningarna till svenska av Hilary Mantels verk.

måndag 2 februari 2015

Hilary Mantel, Wolf Hall


Vi kommer in i handlingen år 1527 och i England är det oroligt, både inom kyrkan och staten. Luthers och evangelisternas idéer om en reformerad kyrka börjar göra insteg och skapar oreda i den religiösa maktens korridorer, vilken är nära länkad till, eller kanske snarast den samma som den världsliga maktens. Kungen, Henrik VIII önskar en legitim son för att säkra tronen åt släkten Tudor och allt mer desperat försöker han få sitt äktenskap med Katarina annullerat. Nästa maka är redan utsedd; Anne Boleyn är kvinnan som skall föda Englands tronarvinge. Men de olika initiativen att föra frågan framåt rinner ut i sanden samtidigt som år obevekligen läggs till år.


I berättelsens centrum står Thomas Cromwell, som allt eftersom kommer kungen och makten närmare. Cromwell som med sin osannolika bakgrund, den som inte borde kunna leda någon vart i tider när en präktig stamtavla är det som räknas, ändå tar sig ända fram till maktens centrum. Åren går och spänningen stiger, religiöst och politiskt, och för kungen i högsta grad även personligt. Det måste komma till ett avgörande och det blir Cromwell som skall ordna saken, kosta vad det kosta vill.

Thomas Cromwell, målad av Hans Holstein, 1534

Den välkända historien om Henrik VIII och hans fruar berättas alltså från Cromwells perspektiv och det är så skickligt och elegant gjort att man stundtals får gåshud. Mantels prosa rinner som en flod genom sidorna och gör människor och skeenden levande, greppbara och angelägna. Porträttet av Cromwell är mångfasetterat, där ryms våld och ömsinthet, kärlek och känslolöshet, och som ett ständigt stråk denna okuvliga förmåga att få saker och ting att hända som utmärker honom kanske mer än något annat.

Det storslagna och det futtiga samsas i samma härva och livets skörhet är ständigt närvarande. Antingen som pesten som varje sommar hemsöker London och behandlar slott och koja lika, eller i den nästan förströdda brutalitet med vilken makten utövar sitt våld - för den som finner sig i maktens närhet är det aldrig långt till Towern.

Det är oupphörligen fascinerande läsning och Mantel leder läsaren med fast hand genom labyrinten av namn och intriger. När vi lämnar Cromwell för denna gången har året blivit 1535. Kungen har gift sig med Anne och de har fått sin dotter Elisabeth. En manlig tronarvinge saknas fortfarande, de religiösa spänningarna har krävt många offer och Cromwell, ständigt steget före, lägger in ett besök hos släkten Seymore på Wolf Hall under sin sensommarresa. Och själv slår jag upp nästa del i Mantels Cromwellkrönika: För in de döda.

fredag 30 januari 2015

söndag 25 januari 2015

Fågelräkning

I helgen har vi varit med och räknat fåglar inom ramen för Sveriges Ornitologiska Förenings årliga "Vinterfåglar inpå knuten". I år dominerade pilfinkar och gråsparvar helt och att försöka få någon reda i räknandet i en svärm av minst fyrtio grå yrhättor är inte helt enkelt, men till slut enades vi i alla fall om följande resultat:

Gråsparv: 24 (minst)
Pilfink: 16 (minst)
Duva: 6
Koltrast: 2
Blåmes: 2
Talgoxe: 2
Turkduva: 1
Skata: 1
Kaja: 1



Tidigare under säsongen har vi även haft besök av domherre, steglits och nötväcka, men de höll sig borta under helgen. Liksom rödhaken, vilket är lite mer oroande. Hoppas att vi bara missade den och att frånvaron inte beror på att någon av grannkatterna varit i farten.

Fotot av blåmesen är lånat på nätet. Fotograf okänd.

fredag 23 januari 2015

Fredagsbilden

Henrik Sørensen, Varitéartist, 1910

Henrik Sørensen (1882-1962) studerade hos Matisse i Paris under ett par månader 1908 och åter under våren 1910. Han lär ha sagt att han lärde sig mer av Matisse på en kvart än vad han lärt av alla sina tidigare lärare tillsammans. Influenserna från Matisse är i alla fall tydliga i denna färgsprakande Varitéartist med sin stiliga hållning. Snacka om att kunna bära upp en hatt!

torsdag 22 januari 2015

Gråvit vårvinter

Vi har fått lite snö även här i Kungälv och idag var det riktig vårvinterkänsla i luften, trots att vi fortfarande är inne i januari. När Saga och jag gick vår dagliga långpromenad vid lunchtid var det stilla i vinden. Marken, älven och skyn visade upp grått och vitt i alla nyanser och jag kunde inte låta bli att ta fram kameran.



Den unga svanen ser vi nästan dagligen. Den håller till i rännan innanför Fästningsholmen och blir lite vitare i fjäderdräkten för varje vecka.

söndag 18 januari 2015

Glada änkan

Igår var vi på biografen här i Kungälv och såg operetten Glada änkan som sändes direkt från The Metropolitan Opera i New York. Det var första gången vi såg opera på detta vis och både bild och ljudkvalitet var utmärkt. Men framförallt var det en enastående föreställning.

 Renée Fleming och Nathan Gunn

Glada änkan är en romantisk komedi i tre akter med musik av Franz Lehár. Den uruppfördes i Wien 1905 och gjorde omedelbart succé. Handlingen utspelar sig i Paris och på det fiktiva furstendömet Pontevedros ambassad är det bal. Hedersgäst är den stormrika änkan Hanna Glawari. Pontevedro står på ruinens brant och ambassadören Baron Zeta är rädd att änkan skall gifta sig med en fransman och ta sina pengar med sig. För att säkra pengarna försöker Zeta para ihop Hanna med ambassadrådet Danilo Danilovitch. Det visar sig att Hanna och Danilo varit förälskade i ungdomen, men att Danilos familj då vägrat låta honom gifta sig med en fattig bondflicka. Nu är Hanna rik och Danilo vill inte gifta sig för pengar, och att högt säga att han fortfarande älskar henne sitter långt inne.

Ambassadör Zeta har huvudet fullt av pengar och när han ser sin hustru Valencienne flirta med den franske adelsmannen Camille de Rosillon missar han de starka känslorna och antar att hon försöker förmå fransmannen att öppna plånboken för Ponteverdis fromma.

Kelli O'Hara och Alek Shrader

Föreställningen var som sagt enastående. Renée Fleming som Hanna och Nathan Gunn som Danilo är proffs ut i fingerspetsarna och Thomas Allen som Baron Zeta visade att gammal är äldst. Bland dessa stora stjärnor lyste ändå Kelli O'Hara som Valencienne lite extra, skickligt flankerad av Alek Shrader som Camille. Lehárs fina musik kom verkligen till sin rätt. Och kostymerna var fantastiska - det gick inte att se sig mätt på alla vackra tyger och fina snitt. Precis som det skall vara i en föreställning som utspelar sig under la belle époque.

Möjligheten att på detta vis få njuta av opera från de stora husen ute i världen kommer vi absolut att ta tillvara fler gånger.

fredag 16 januari 2015

Fredagsbilden

Georgia O'Keeffe, Orientalisk vallmo, 1927

I de stora blomstermålningar som Georgia O'Keeffe (1887-1986) målade under några år på 1920-talet utgick hon från välkända motiv och förstorade dem så de blev abstrakta, men ändå märkligt levande, mycket tack vare de fylliga och vackra färgerna. O'Keeffe hade inget botaniskt intresse av de blommor hon målade, det var färgerna och formerna som var det viktiga. Genom att förstora motiven och lyfta dem ur sin naturliga miljö ville hon att betraktaren skulle upptäcka blommorna i all den prakt som hon menade att många människor missade då de inte tog sig tid att ordentligt se de små blommorna.

Det har kommit många förslag på vad som kan läsas in i O'Keeffes blomstermålningar: Handlade de om sexualitet? Eller en cyklisk rörelse av liv och död? O'Keeffe själv bekymrade sig aldrig om att svara på den sortens frågor utan menade att hon bara målade blommorna så som hon såg dem.

Orientalisk vallmo finns Weisman Art Museum, Minnesota, USA.

torsdag 15 januari 2015

Bea Uusma, Expeditionen - min kärlekshistoria

I många år har Bea Uusma intresserat sig för Andrée-expeditionen, intresserat sig på gränsen till besatthet. Hon har läst allt hon kommit över, grävt i arkiv och permafrusen jord, varit på Svalbard och vattnen där omkring i flera omgångar, trots att hon avskyr att frysa. Allt för att försöka få klarhet i vad det var som egentligen hände de där sista dagarna på Vitön. Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna, trots att de hade mat, kläder, ammunition och fungerande gevär?


Andrées polarexpedition lyfter med sin vätgasballong Örnen från Danskön den 11 juli 1897. Trettiotre år senare återfinns resterna av deras sista läger på stranden av den otillgängliga Vitön. Dagböckerna berättar om hur de bara ett par dagar efter avfärd fick nödlanda på packisen och hur de sedan under några månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män i ett vitt och kallt ishelvete, med ytterst knappa kunskaper om arktiska förhållanden.

Det var ju inte alls så det var tänkt. I det luftslott till planer de gjort upp skulle de sväva i sin ballong över vackra vidder i ständigt solsken. Ta fina fotografier över de trakter som ingen före dem sett. Släppa ned bojen mitt på Nordpolen, bojen som skulle markera att de varit där först. Allt medan de drack av den medhavda champagnen. I packningen fanns vita handskar och rosa kravatter som skulle gå väl i stil med de sportkläder av modernaste snitt de hade på sig under färden, allt för att de skulle kunna uppträda ståndsmässigt när de elegant landade med sin ballong efter den behagliga färden.
Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget - Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbäranden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg.
Nej, de borde aldrig har gett sig iväg. De bristfälliga kunskaperna och förberedelserna blir plågsamt tydliga i Uusmas sakliga genomgång av expeditionen. Den läckande ballongen som aldrig provflugits, slädarnas medar som inte fungerade när man provade dem, men som man underlät att åtgärda, brevduvorna som inte tränats, de bristande kunskaperna i allt som rörde arktiska förhållanden. Att det slutade illa är inte att undra på, och ändå är expeditionsmedlemmarnas plötsliga död efter att de nått Vitön en gåta.
Hur dog de?
Varför dog de?
Vad var det som hände?
Noggrant och metodiskt  följer Uusma expeditionen och lägger fram de fakta som går att finna. Det är nästan olidligt spännande att följa med på denna undersökning av en över hundra år gammal tragedi. Att följa Andrée, Frænkel och Strindberg i den kalla, vita mardröm som deras expedition förvandlades till. Att följa Uusmas egna arbete med att klarlägga vad det var som egentligen hände.

Uusmas fascination blir läsarens fascination. Hon guidar med fast hand i expeditionens fotspår utan att någonsin ställa sig själv i vägen. Expeditionen - min kärlekshistoria är en enastående bok, på många plan, som jag hoppas får alla de läsare den förtjänar.

måndag 12 januari 2015

Freja på Shetland

I helgen visades första avsnittet i en ny brittisk kriminalserie som utspelar sig på Shetlandsöarna och namnet på serien är just Shetland. Serien bygger på Ann Cleeves böcker om polismästare Jimmy Perez. Av första avsnittet att döma är Shetland en mycket typisk och välgjord brittisk deckarserie. Jag hade först tänkt att den nog kunde duga att stryka till (det gör den), men så dök ett litet hängsmycke upp i handlingen och genast blev jag intresserad på riktigt.

Hängsmycke i silver. Foto: Historiska museet


Hängsmycket föreställer den fornnordiska gudinnan Freja och efter lite efterforskningar visade det sig mycket riktigt att det måste vara en replika av ett smycke som finns på Historiska museet i Stockholm. Smycket på museet återfanns i en kvinnograv från vikingatiden i Aska, nära Vadstena i Östergötland. Hängsmycket är i silver, ganska välbevarat och mycket vackert. Det avbildar en kvinna med ett stort spänne om halsen. Spännet har tolkats som Brisingamen, en av den mytologiska Frejas främsta symboler och därmed anses smycket avbilda just Freja. Smycket finns utställt i Historiska museets fasta utställning Vikingar.

Nästa avsnitt i serien Shetland visas på fredag i SVT1. Det första avsnittet går att se på SVTplay.

söndag 11 januari 2015

Tjugondag Knut...

... är inte för än på tisdag, men idag åkte julpyntet upp på vinden. Lika trevligt som det är att ta fram julsakerna kring första advent, lika skönt är det att stoppa undan dem igen när helgerna är över.


Ännu är det några veckor innan vi kan hoppas på vår, men att sätta tulpaner i vas, läsa frökataloger och planera sommarens odlingar är aldrig för tidigt. Och så här i januari när det fortfarande är långt kvar innan det är dags att vattna och rensa och hålla efter i odlingsbäddarna i praktiken, finns ingen anledning att hålla igen på ambitionerna - ju längre frölistor som upprättas desto roligare.

Vid sidan om alla gamla favorit är det alltid roligt att prova något nytt, i år tänkte jag försöka med Nakenfröpumpa, där det framförallt är kärnorna man vill åt, och Vintersqushen Butternut för det goda fruktköttet. På blomstersidan får det bli Japanska lyktor. Om inte annat för att glädja dottern som är inne i en intensiv japansk period med manga, skrivtecken och några nya glosor till det japanska ordförrådet var och varannan dag.