torsdag 15 januari 2015

Bea Uusma, Expeditionen - min kärlekshistoria

I många år har Bea Uusma intresserat sig för Andrée-expeditionen, intresserat sig på gränsen till besatthet. Hon har läst allt hon kommit över, grävt i arkiv och permafrusen jord, varit på Svalbard och vattnen där omkring i flera omgångar, trots att hon avskyr att frysa. Allt för att försöka få klarhet i vad det var som egentligen hände de där sista dagarna på Vitön. Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna, trots att de hade mat, kläder, ammunition och fungerande gevär?


Andrées polarexpedition lyfter med sin vätgasballong Örnen från Danskön den 11 juli 1897. Trettiotre år senare återfinns resterna av deras sista läger på stranden av den otillgängliga Vitön. Dagböckerna berättar om hur de bara ett par dagar efter avfärd fick nödlanda på packisen och hur de sedan under några månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män i ett vitt och kallt ishelvete, med ytterst knappa kunskaper om arktiska förhållanden.

Det var ju inte alls så det var tänkt. I det luftslott till planer de gjort upp skulle de sväva i sin ballong över vackra vidder i ständigt solsken. Ta fina fotografier över de trakter som ingen före dem sett. Släppa ned bojen mitt på Nordpolen, bojen som skulle markera att de varit där först. Allt medan de drack av den medhavda champagnen. I packningen fanns vita handskar och rosa kravatter som skulle gå väl i stil med de sportkläder av modernaste snitt de hade på sig under färden, allt för att de skulle kunna uppträda ståndsmässigt när de elegant landade med sin ballong efter den behagliga färden.
Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget - Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbäranden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg.
Nej, de borde aldrig har gett sig iväg. De bristfälliga kunskaperna och förberedelserna blir plågsamt tydliga i Uusmas sakliga genomgång av expeditionen. Den läckande ballongen som aldrig provflugits, slädarnas medar som inte fungerade när man provade dem, men som man underlät att åtgärda, brevduvorna som inte tränats, de bristande kunskaperna i allt som rörde arktiska förhållanden. Att det slutade illa är inte att undra på, och ändå är expeditionsmedlemmarnas plötsliga död efter att de nått Vitön en gåta.
Hur dog de?
Varför dog de?
Vad var det som hände?
Noggrant och metodiskt  följer Uusma expeditionen och lägger fram de fakta som går att finna. Det är nästan olidligt spännande att följa med på denna undersökning av en över hundra år gammal tragedi. Att följa Andrée, Frænkel och Strindberg i den kalla, vita mardröm som deras expedition förvandlades till. Att följa Uusmas egna arbete med att klarlägga vad det var som egentligen hände.

Uusmas fascination blir läsarens fascination. Hon guidar med fast hand i expeditionens fotspår utan att någonsin ställa sig själv i vägen. Expeditionen - min kärlekshistoria är en enastående bok, på många plan, som jag hoppas får alla de läsare den förtjänar.

Inga kommentarer: