torsdag 1 januari 2015

Harriet Lövenhjelm, Dikter

Harriet Löwenhjelm (1887-1918) började skriva poesi redan som barn och fortsatte sedan till sin alltför tidiga död i lungtuberkulos. Hennes dikter med tillhörande teckningar gavs ut postumt, först några stycken 1919 och sedan en utökad utgåva 1927.

Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium år 1917. Foto Ulf von Konow

I de tidiga dikterna är motiven ofta dröm och fantasi, exotiska platser och figurer. Många av dem är lekfulla och sagoaktiga, eller som här, fyllda av längtan:
I mörker står skogens väldiga mur
men där bakom det lyser och flammar
i toppen brinner varenda fur
fast svarta stå skogens stammar.

Jag vet att sagans förtrollade land
där bakom ligger och glänser.
Jag sträcker i längtan min bedjande hand
att nå inom drömlandets gränser.
Kraften i att drömma sig bort blir tydlig i flera av dikterna och allt eftersom blir frågor kring livet och döden och meningen med det hela allt mer framträdande. Flera dikter har religiösa motiv, vilka behandlas både ömsint och respektlöst. De senare dikterna är skrivna i dödens skugga och präglas av livet som inte blev. Men även om ensamheten och ledan är påtaglig i de dikter hon skrev under sin sista tid på sanatoriet, är det till slut ändå vänskapen som får de sista stroferna:
Ta mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
---
I Löwenhjelms dikter blandas enkelhet och komplexitet, lätthet och tyngd, lekfullhet och allvar i en balansakt som jag tycker mycket om. Denna fina samling poesi kommer att få ligga kvar på läsbordet länge.

Inga kommentarer: