måndag 2 februari 2015

Hilary Mantel, Wolf Hall


Vi kommer in i handlingen år 1527 och i England är det oroligt, både inom kyrkan och staten. Luthers och evangelisternas idéer om en reformerad kyrka börjar göra insteg och skapar oreda i den religiösa maktens korridorer, vilken är nära länkad till, eller kanske snarast den samma som den världsliga maktens. Kungen, Henrik VIII önskar en legitim son för att säkra tronen åt släkten Tudor och allt mer desperat försöker han få sitt äktenskap med Katarina annullerat. Nästa maka är redan utsedd; Anne Boleyn är kvinnan som skall föda Englands tronarvinge. Men de olika initiativen att föra frågan framåt rinner ut i sanden samtidigt som år obevekligen läggs till år.


I berättelsens centrum står Thomas Cromwell, som allt eftersom kommer kungen och makten närmare. Cromwell som med sin osannolika bakgrund, den som inte borde kunna leda någon vart i tider när en präktig stamtavla är det som räknas, ändå tar sig ända fram till maktens centrum. Åren går och spänningen stiger, religiöst och politiskt, och för kungen i högsta grad även personligt. Det måste komma till ett avgörande och det blir Cromwell som skall ordna saken, kosta vad det kosta vill.

Thomas Cromwell, målad av Hans Holstein, 1534

Den välkända historien om Henrik VIII och hans fruar berättas alltså från Cromwells perspektiv och det är så skickligt och elegant gjort att man stundtals får gåshud. Mantels prosa rinner som en flod genom sidorna och gör människor och skeenden levande, greppbara och angelägna. Porträttet av Cromwell är mångfasetterat, där ryms våld och ömsinthet, kärlek och känslolöshet, och som ett ständigt stråk denna okuvliga förmåga att få saker och ting att hända som utmärker honom kanske mer än något annat.

Det storslagna och det futtiga samsas i samma härva och livets skörhet är ständigt närvarande. Antingen som pesten som varje sommar hemsöker London och behandlar slott och koja lika, eller i den nästan förströdda brutalitet med vilken makten utövar sitt våld - för den som finner sig i maktens närhet är det aldrig långt till Towern.

Det är oupphörligen fascinerande läsning och Mantel leder läsaren med fast hand genom labyrinten av namn och intriger. När vi lämnar Cromwell för denna gången har året blivit 1535. Kungen har gift sig med Anne och de har fått sin dotter Elisabeth. En manlig tronarvinge saknas fortfarande, de religiösa spänningarna har krävt många offer och Cromwell, ständigt steget före, lägger in ett besök hos släkten Seymore på Wolf Hall under sin sensommarresa. Och själv slår jag upp nästa del i Mantels Cromwellkrönika: För in de döda.

4 kommentarer:

Hermia sa...

Jag läste ut För in de döda igår, är fast i och så förtjust i dessa livfulla romaner! Fint läsa din text om del 1!

Petra Rhodin sa...

Ser verkligen fram emot att läsa För in de döda. Du skriver väl några rader om den på din blogg?

Det var länge sedan jag blev så uppslukad av en roman som jag blev av Wolf Hall.

Hermia sa...

Jo, jag ska försöka formulera något på bloggen.. Wolf Hall läste jag under julledigheten och blev precis som du helt uppslukad av den. För in de döda har jag läst mindre koncentrerat och med avbrott för annan jobbrelaterad läsning, det påverkade nog upplevelsen av den rätt mycket. Fick inte alls samma flyt och närvarokänsla som när jag läste den första, tyvärr. Men fortfarande - så bra!

Petra Rhodin sa...

Kan mycket väl tänka mig att detta är romaner som vinner mycket på att man läser dem koncentrerat då flödet i texten är en så stor del av dess styrka. Plus att det nog annars blir svårt att hålla reda på alla Thomas och Richard, Jane och Mary :)