lördag 21 februari 2015

Stina Aronson, Feberboken


Stina Aronsons Feberboken har undertiteln Stoffet till en roman och utgörs av kortare och längre textfragment blandade med brev. Temat är trasslig kärlek: Mimmi Palm (vilket är både namnet på huvudpersonen och den pseudonym under vilken boken publicerades 1931) vantrivs i sitt äktenskap och när hon förälskar sig i den nästan tio år yngre författaren Hugo upptar han snart hela hennes tillvaro. Men kärleken till Hugo är komplicerad. Hur skall den förstås? Och hur skall hon förstå sig själv? Vad skall hon göra med denna kärlek som mest bråkar och kränger och tycks ge långt mycket mer besvär än nöje?

Feberboken är just ett utkast till en roman och när jag läser kan jag ibland inte undgå intrycket att det är en text som säkert var mycket givande att skriva, men som inte är tillräckligt bearbetad för att vara riktigt lika givande att läsa. Det blir ofta lite för knapphändigt och uppsplittrat för att själva historien skall gripa tag.

Men språket, språket! det spänstiga och samtidigt sökande språket ger energi till texten. Aronson tar ut svängarna, prövar alla möjligheter att försöka sätta ord på det hon känner, tänker och erfar, på kärleken och skrivandet. Hon riktigt knådar orden och meningarna, som för att sätta dem på prov och se om de håller måttet för att uttrycka allt hon vill få ur sig. Språket, tillsammans med en nervig underström av nödvändighet, gör det både stimulerande och uppfriskande att läsa Feberboken.

I förlaget Rosenlarvs nyutgåva, vilken är den jag läst, finns ett förord av Ebba Witt-Brattström där hon för fram Feberboken som ett modernistiskt manifest och ett inlägg i en vid tiden för den första utgåvan pågående debatt om modernismens primitiva kvinnobild. Och för den som är specialintresserad av litteraturdebatten på trettiotalet är Feberboken säkert högintressant ur den synvinkeln. Modernismens primitivism är inte längre lika aktuell, men autofiktionen och det stoff den ger till spekulationer och höjda ögonbryn har sannerligen inte minskat.

När Feberboken gavs ut 1931 var det många som spekulerade i vem Hugo var och han identifierades snart som författaren Artur Lundkvist. Aronson fick mycket stryk i pressen för att hon givit ut något som recensenterna ansåg gott kunde fått förbli privat. När man läser Feberboken går det inte att låta bli att tänka att historien upprepar sig med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - även där är temat stark kvinnlig kärlek som riktas till en (i huvudpersonens ögon) ovärdig man vid namn Hugo. Spekulationerna om vem som stått modell för Anderssons Hugo rasslade snart igång och Roy Andersson anmälde sig själv som kandidat.

Hur mycket inspiration Andersson hämtat från Aronson vet jag inte, men det går inte att låta bli att leka med tanken att Andersson mycket väl skulle kunna ha utgått från Aronsons stoff när hon skrev sin egen roman. Eller så är vi människor och våra kärleksbekymmer bara helt enkelt tämligen lika över tid.

Inga kommentarer: