fredag 13 mars 2015

Agnès Desarthe, Jaktturen

Tristan är med på sin första jakt, utkommenderad av sin fru Emma som menar att jakten är vägen in i byns sociala gemenskap.

Det hela går genast snett och Tristan finner sig fast på kullarna tillsammans med en skadeskjuten kanin i jaktväskan och en sårad jaktkamrat nedfallen i ett lömskt gruvhål. På himlen tornar ett storslaget oväder upp sig och snart faller regnet som till en ny syndaflod.

I väntan på hjälp underhåller Tristan sin jaktkamrat med berättelsen om sin trasiga barn- och ungdomstid, samtidigt som han för ett existentiellt samtal med kaninen om vad det innebär att vara människa.

Det mänskliga och djuriska smälter samman och i ovädersnattens översvämning dras alla gamla lögner och oförrätter fram ur dyn. När dagen klarnar och vattnet börjar sjunka undan är ingenting sig likt.

Efter de första sidorna var jag tveksam, anslaget var väl kantigt och klichéartat, men snart nog fick de till en början oroande grovt tillyxade karaktärerna egen kontur, och till och med greppet med den medvetna och reflekterande kaninen visade sig fungera bra.

Jaktturen är en både knäpp och fin roman, skriven i en rapp och rak stil som gör det tragikomiska i historien rättvisa. Det enkla och det storslagna samsas fint, och jag håller tummarna för att Sekwa fortsätter att förse oss svenska läsare med fler romaner av Desarthe.

Inga kommentarer: