söndag 12 april 2015

Marie Ndiaye, Ladivine

Clarisse Rivière lever ett ytterst fläckfritt och välordnat liv tillsammans med sin man Richard och dottern Ladivine. Dottern som fått sitt namn efter "städerskan", den mor som Clarisse vigt sitt liv åt att inte kännas vid. Orsakerna till den skam hon känner för modern är dunkla, även för henne själv, och sveket i att hålla modern utanför sitt liv försöker hon tafatt lindra genom att en gång i månaden sätta sig på tåget och besöka sin mor i hennes lilla lägenhet fylld med omsorgsfullt polerade porslinsfigurer.

I sin iver att inte låta någon ana det komplicerade förhållandet till modern håller Clarisse även sin man och sitt barn på avstånd. Så småningom står Richard inte längre ut med Clarisse ständiga medgörlighet och lämnar henne. Ladivine gifter sig med en tysk man och flyttar till Berlin och kvar i det stora huset blir Clarisse, oförstående och oförmögen att hantera situationen.

Men varken Richard eller Ladivine kommer undan Clarisse vaga inflytande och sedan hon brutalt bragts om livet blir deras tillvaro än mer präglad av hennes obestämbara skugga. På Richards inrådan far Ladivine och hennes familj till ett främmande land på semester och dras in i ett absurt skeende där ingenting längre tycks kunna gå att lita på.

Stämningen tätnar allt mer och som läsare sitter jag på helspänn - hur skall detta sluta? vad skall det bli av dessa människor? - men (spoilervarning) där någonstans i de täta, främmande skogarna blir det pyspunka. Ladivine förvandlas till en hund och om det nu skall läsas bokstavligt eller som ett psykiskt sammanbrott kvittar lika, spänningen skingras och det som verkade vara en så helgjuten roman om ursprung och beroende, svek och kärlek rinner ut i sanden.

Så kan det gå, men det var stark läsning i över 250 sidor och det är inte illa det.

Inga kommentarer: