torsdag 26 november 2015

Gunnar Brusewitz, Ishavskust

I helgen sjönk temperaturen och gav en föraning om vad som (kanske) komma skall. På västkusten vet man aldrig om vintern blir gnistrande och vit (sällan) eller bara matt och jämngrå (vanligen). Som av en händelse hittade jag i alla fall Gunnar Brusewitz Ishavskust i bokhyllan, med betraktelser från hans resor i Arktis under 80- och 90-talen. Ett Arktis som både lockar och skrämmer med sin kyla och råa karghet.


De målade bilderna i boken visar ett storslaget landskap i blå och bruna toner. Trots de kala och kalla motiven andas bilderna både värme och mjukhet, liksom något ömsint inför det ogästvänliga. I texterna är det däremot oron över hoten mot denna speciella miljö som lyfts fram. Vad finns det för framtid i Arktis när permafrosten släpper sitt grepp om jorden, glaciärerna minskar och föroreningarna ökar? Hur skall det gå för de människor, djur och växter som funnit sin nisch i detta karga och säregna landskap?


Att möta isbjörn är nog varje Arktisresenärs dröm, isviddernas självskrivna dominant.
Isbjörnen är ett djur som inte lärt sig fruktan för människan. Den vet inte vad fångstmän och nöjesjägare haft i sinnet i äldre onda tider och själv betraktar den allt som rör sig på isen som rättmätigt byte. Den gör ingen skillnad på sälar och tvåbeningar med Vegamössa och med de bästa avsikter.


Även rosenmås behöver man ta sig långt norrut för att få se och det är inte att undra på att en flock på hela 47 måsar var den stora fågelsensationen på den Ymer-expedition som Brusewitz följde med på. Rosenmås är en art som vi vet ganska lite om, även om det antas finnas en stor och livskraftig stam. Häckningsområdet är inte kartlagt och risken är förstås stor att den kan hotas och utan att vi riktigt märker det.

Att resa till Arktis som turist har blivit allt mer populärt och det är bara att hoppas att intresset sträcker sig längre än till att bocka av isbjörn på upplevelselistan. Trots sin storslagenhet är Arktis en skör miljö och behöver all den motvikt som kan uppbådas mot girig exploatering. Förr var det valarnas späck som lockade, nu är det olja och gas. Med Ishavskust har Brusewitz lämnat ett lågmält men mycket fint bidrag till litteraturen som uppmärksammar det speciella och skyddsvärda i denna frusna del av världen.

Inga kommentarer: