fredag 30 januari 2015

söndag 25 januari 2015

Fågelräkning

I helgen har vi varit med och räknat fåglar inom ramen för Sveriges Ornitologiska Förenings årliga "Vinterfåglar inpå knuten". I år dominerade pilfinkar och gråsparvar helt och att försöka få någon reda i räknandet i en svärm av minst fyrtio grå yrhättor är inte helt enkelt, men till slut enades vi i alla fall om följande resultat:

Gråsparv: 24 (minst)
Pilfink: 16 (minst)
Duva: 6
Koltrast: 2
Blåmes: 2
Talgoxe: 2
Turkduva: 1
Skata: 1
Kaja: 1



Tidigare under säsongen har vi även haft besök av domherre, steglits och nötväcka, men de höll sig borta under helgen. Liksom rödhaken, vilket är lite mer oroande. Hoppas att vi bara missade den och att frånvaron inte beror på att någon av grannkatterna varit i farten.

Fotot av blåmesen är lånat på nätet. Fotograf okänd.

fredag 23 januari 2015

Fredagsbilden

Henrik Sørensen, Varitéartist, 1910

Henrik Sørensen (1882-1962) studerade hos Matisse i Paris under ett par månader 1908 och åter under våren 1910. Han lär ha sagt att han lärde sig mer av Matisse på en kvart än vad han lärt av alla sina tidigare lärare tillsammans. Influenserna från Matisse är i alla fall tydliga i denna färgsprakande Varitéartist med sin stiliga hållning. Snacka om att kunna bära upp en hatt!

torsdag 22 januari 2015

Gråvit vårvinter

Vi har fått lite snö även här i Kungälv och idag var det riktig vårvinterkänsla i luften, trots att vi fortfarande är inne i januari. När Saga och jag gick vår dagliga långpromenad vid lunchtid var det stilla i vinden. Marken, älven och skyn visade upp grått och vitt i alla nyanser och jag kunde inte låta bli att ta fram kameran.



Den unga svanen ser vi nästan dagligen. Den håller till i rännan innanför Fästningsholmen och blir lite vitare i fjäderdräkten för varje vecka.

söndag 18 januari 2015

Glada änkan

Igår var vi på biografen här i Kungälv och såg operetten Glada änkan som sändes direkt från The Metropolitan Opera i New York. Det var första gången vi såg opera på detta vis och både bild och ljudkvalitet var utmärkt. Men framförallt var det en enastående föreställning.

 Renée Fleming och Nathan Gunn

Glada änkan är en romantisk komedi i tre akter med musik av Franz Lehár. Den uruppfördes i Wien 1905 och gjorde omedelbart succé. Handlingen utspelar sig i Paris och på det fiktiva furstendömet Pontevedros ambassad är det bal. Hedersgäst är den stormrika änkan Hanna Glawari. Pontevedro står på ruinens brant och ambassadören Baron Zeta är rädd att änkan skall gifta sig med en fransman och ta sina pengar med sig. För att säkra pengarna försöker Zeta para ihop Hanna med ambassadrådet Danilo Danilovitch. Det visar sig att Hanna och Danilo varit förälskade i ungdomen, men att Danilos familj då vägrat låta honom gifta sig med en fattig bondflicka. Nu är Hanna rik och Danilo vill inte gifta sig för pengar, och att högt säga att han fortfarande älskar henne sitter långt inne.

Ambassadör Zeta har huvudet fullt av pengar och när han ser sin hustru Valencienne flirta med den franske adelsmannen Camille de Rosillon missar han de starka känslorna och antar att hon försöker förmå fransmannen att öppna plånboken för Ponteverdis fromma.

Kelli O'Hara och Alek Shrader

Föreställningen var som sagt enastående. Renée Fleming som Hanna och Nathan Gunn som Danilo är proffs ut i fingerspetsarna och Thomas Allen som Baron Zeta visade att gammal är äldst. Bland dessa stora stjärnor lyste ändå Kelli O'Hara som Valencienne lite extra, skickligt flankerad av Alek Shrader som Camille. Lehárs fina musik kom verkligen till sin rätt. Och kostymerna var fantastiska - det gick inte att se sig mätt på alla vackra tyger och fina snitt. Precis som det skall vara i en föreställning som utspelar sig under la belle époque.

Möjligheten att på detta vis få njuta av opera från de stora husen ute i världen kommer vi absolut att ta tillvara fler gånger.

fredag 16 januari 2015

Fredagsbilden

Georgia O'Keeffe, Orientalisk vallmo, 1927

I de stora blomstermålningar som Georgia O'Keeffe (1887-1986) målade under några år på 1920-talet utgick hon från välkända motiv och förstorade dem så de blev abstrakta, men ändå märkligt levande, mycket tack vare de fylliga och vackra färgerna. O'Keeffe hade inget botaniskt intresse av de blommor hon målade, det var färgerna och formerna som var det viktiga. Genom att förstora motiven och lyfta dem ur sin naturliga miljö ville hon att betraktaren skulle upptäcka blommorna i all den prakt som hon menade att många människor missade då de inte tog sig tid att ordentligt se de små blommorna.

Det har kommit många förslag på vad som kan läsas in i O'Keeffes blomstermålningar: Handlade de om sexualitet? Eller en cyklisk rörelse av liv och död? O'Keeffe själv bekymrade sig aldrig om att svara på den sortens frågor utan menade att hon bara målade blommorna så som hon såg dem.

Orientalisk vallmo finns Weisman Art Museum, Minnesota, USA.

torsdag 15 januari 2015

Bea Uusma, Expeditionen - min kärlekshistoria

I många år har Bea Uusma intresserat sig för Andrée-expeditionen, intresserat sig på gränsen till besatthet. Hon har läst allt hon kommit över, grävt i arkiv och permafrusen jord, varit på Svalbard och vattnen där omkring i flera omgångar, trots att hon avskyr att frysa. Allt för att försöka få klarhet i vad det var som egentligen hände de där sista dagarna på Vitön. Varför dog de tre expeditionsmedlemmarna, trots att de hade mat, kläder, ammunition och fungerande gevär?


Andrées polarexpedition lyfter med sin vätgasballong Örnen från Danskön den 11 juli 1897. Trettiotre år senare återfinns resterna av deras sista läger på stranden av den otillgängliga Vitön. Dagböckerna berättar om hur de bara ett par dagar efter avfärd fick nödlanda på packisen och hur de sedan under några månader försöker ta sig tillbaka till fast mark. Tre män i ett vitt och kallt ishelvete, med ytterst knappa kunskaper om arktiska förhållanden.

Det var ju inte alls så det var tänkt. I det luftslott till planer de gjort upp skulle de sväva i sin ballong över vackra vidder i ständigt solsken. Ta fina fotografier över de trakter som ingen före dem sett. Släppa ned bojen mitt på Nordpolen, bojen som skulle markera att de varit där först. Allt medan de drack av den medhavda champagnen. I packningen fanns vita handskar och rosa kravatter som skulle gå väl i stil med de sportkläder av modernaste snitt de hade på sig under färden, allt för att de skulle kunna uppträda ståndsmässigt när de elegant landade med sin ballong efter den behagliga färden.
Polarhistorien är full av heroiska expeditioner. I slutet av 1800-talet, när Arktis och Antarktis fortfarande var vita fläckar på världskartan, fanns det många män som modigt kastade sig ut i det stora okända. Hårda killar med rimfrost i skägget - Nansen, Amundsen, Nordenskiöld, som efter fruktansvärda umbäranden återvände som nationalhjältar. Medaljer från konungen. Lyckliga slut. Andrée-expeditionen var av ett helt annat slag. I efterhand ser man tydligt att de aldrig borde ha gett sig iväg.
Nej, de borde aldrig har gett sig iväg. De bristfälliga kunskaperna och förberedelserna blir plågsamt tydliga i Uusmas sakliga genomgång av expeditionen. Den läckande ballongen som aldrig provflugits, slädarnas medar som inte fungerade när man provade dem, men som man underlät att åtgärda, brevduvorna som inte tränats, de bristande kunskaperna i allt som rörde arktiska förhållanden. Att det slutade illa är inte att undra på, och ändå är expeditionsmedlemmarnas plötsliga död efter att de nått Vitön en gåta.
Hur dog de?
Varför dog de?
Vad var det som hände?
Noggrant och metodiskt  följer Uusma expeditionen och lägger fram de fakta som går att finna. Det är nästan olidligt spännande att följa med på denna undersökning av en över hundra år gammal tragedi. Att följa Andrée, Frænkel och Strindberg i den kalla, vita mardröm som deras expedition förvandlades till. Att följa Uusmas egna arbete med att klarlägga vad det var som egentligen hände.

Uusmas fascination blir läsarens fascination. Hon guidar med fast hand i expeditionens fotspår utan att någonsin ställa sig själv i vägen. Expeditionen - min kärlekshistoria är en enastående bok, på många plan, som jag hoppas får alla de läsare den förtjänar.

måndag 12 januari 2015

Freja på Shetland

I helgen visades första avsnittet i en ny brittisk kriminalserie som utspelar sig på Shetlandsöarna och namnet på serien är just Shetland. Serien bygger på Ann Cleeves böcker om polismästare Jimmy Perez. Av första avsnittet att döma är Shetland en mycket typisk och välgjord brittisk deckarserie. Jag hade först tänkt att den nog kunde duga att stryka till (det gör den), men så dök ett litet hängsmycke upp i handlingen och genast blev jag intresserad på riktigt.

Hängsmycke i silver. Foto: Historiska museet


Hängsmycket föreställer den fornnordiska gudinnan Freja och efter lite efterforskningar visade det sig mycket riktigt att det måste vara en replika av ett smycke som finns på Historiska museet i Stockholm. Smycket på museet återfanns i en kvinnograv från vikingatiden i Aska, nära Vadstena i Östergötland. Hängsmycket är i silver, ganska välbevarat och mycket vackert. Det avbildar en kvinna med ett stort spänne om halsen. Spännet har tolkats som Brisingamen, en av den mytologiska Frejas främsta symboler och därmed anses smycket avbilda just Freja. Smycket finns utställt i Historiska museets fasta utställning Vikingar.

Nästa avsnitt i serien Shetland visas på fredag i SVT1. Det första avsnittet går att se på SVTplay.

söndag 11 januari 2015

Tjugondag Knut...

... är inte för än på tisdag, men idag åkte julpyntet upp på vinden. Lika trevligt som det är att ta fram julsakerna kring första advent, lika skönt är det att stoppa undan dem igen när helgerna är över.


Ännu är det några veckor innan vi kan hoppas på vår, men att sätta tulpaner i vas, läsa frökataloger och planera sommarens odlingar är aldrig för tidigt. Och så här i januari när det fortfarande är långt kvar innan det är dags att vattna och rensa och hålla efter i odlingsbäddarna i praktiken, finns ingen anledning att hålla igen på ambitionerna - ju längre frölistor som upprättas desto roligare.

Vid sidan om alla gamla favorit är det alltid roligt att prova något nytt, i år tänkte jag försöka med Nakenfröpumpa, där det framförallt är kärnorna man vill åt, och Vintersqushen Butternut för det goda fruktköttet. På blomstersidan får det bli Japanska lyktor. Om inte annat för att glädja dottern som är inne i en intensiv japansk period med manga, skrivtecken och några nya glosor till det japanska ordförrådet var och varannan dag.

fredag 9 januari 2015

Fredagsbilden

 
David Klöcker Ehrenstrahl, Den lilla engelsmannen, cirka 1680 

Karl XI hade ett stort intresse för hästar. Inte så anmärkningsvärt för tiden, då hästen hade stor praktisk betydelse samtidigt som den var en viktig maktsymbol. Att äga många och dyrbara hästar gav stor social status och att låta avporträttera sig själv till häst blev mycket populärt inom den svenska adeln under 1600-talet. En som lyckades slå mynt av detta var målaren David Klöcker Ehrenstrahl, "den svenska målarkonstens fader" som kom att måla åtskilliga hästar i sina dagar.

Ehrenstrahl målade gärna i det stora formatet, något som passade bra när han år 1673 fick en ovanlig beställning av Karl XI: att porträttera fem av kungens favorithästar i naturlig storlek.

Målningarna utföll till kungens belåtenhet och han beställde fler porträtt av sina älskade hästar. Sammanlagt skulle Ehrenstrahl komma att avbilda drygt tjugo av Karl XI:s finaste hästar. 17 av dessa målningar finns fortfarande kvar och 13 av dem hänger på Strömsholms slott. Tanken var att skapa ett "livhästarnas galleri". Flera av målningarna åtföljs även av inskriptioner där hästarnas liv och egenheter beskrivs i nästan mänskliga termer.

Ett besök på Strömsholms slott för att se Ehrenstrahls hästmålningar i verkligheten står högt på önskelistan för 2015.

torsdag 8 januari 2015

Barbariet i Paris


Igår befann jag mig stora delar av dagen i en härliga bubbla, läste klart en bra bok och skrev ett inlägg om den på bloggen. Fortfarande upprymd av god litteratur satte jag mig i bilen för att åka till stallet, slog på radion och fick höra om den fruktansvärda attacken mot redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo. Kontrasten var så stor att jag blev akut illamående.

Tankarna går till de anhöriga till de mördade och till dem som ännu kämpar för sina liv på sjukhus.

Till alla som varje dag oförtrutet skriver och tecknar och publicerar och i praktisk handling står upp för det fria ordet.

Låt inte tystnaden bre ut sig!

onsdag 7 januari 2015

Ellen Mattson, Poetens liv

Jan skriver biografier över kända författare enligt sitt egenutvecklade formulär och han har rönt viss framgång. Han håller sig benhårt till fakta och har satt en ära i att aldrig spekulera och brodera ut. Nu har han dock fastnat i sitt arbete med en biografi över Thomas Mann. Fortfarande går han in på sitt arbetsrum varje morgon, men det blir ingenting skrivet om Mann. Istället tittar han ut genom fönstret, om inte blicken först fastnar på den snäckskalsmobil som hänger i fönsterkarmen och ibland rör sig av vindilar han inte förstår var de kan komma ifrån. Snäckskalsmobilen Jan en gång för många år sedan fick av Dorotea.

Dorotea och Jan gick i samma klass på gymnasiet och Jan blev omedelbart förälskad. Dorotea var inte lik någon annan han träffat. Hon tog lätt på studierna, skolkade ofta och kom alltid undan med det. "Jag är poet" var den förklaring och princip hon levde efter. Hon lät inte Jan läsa de dikter hon skrev, men han följde fascinerat hennes iscensättande av sig själv som ung och lovande författare, konstnärssjälen för vilken andra regler tycktes gälla.

Det har nu gått många år sedan dess och i stiltjen som krampen över Mann-biografin skapat kommer tankarna på Dorotea över Jan med full kraft och så smått börjar han skriva om Dorotea istället, och därmed också om sig själv, på ett nytt och sökande vis, som trevar sig utanför de ramar och riktlinjer han vant sig vid att följa.

Inflikat i berättelsen om Jan och Dorotea finns en annan som utspelar sig i Paris i början av 1930-talet. En tysk nobelpristagare har tvingats i exil och hans förläggare för honom samman med en kvinnlig författare av lättsamma kärleksromaner som nobelpristagaren var bekant med som barn. Även här är det två disparata författaröden som möts och Poetens liv utvecklar sig till en betraktelse över den skrivande människans liv gestaltat i fyra olika tappningar: den självförbrännande poetens, den pedantiske och försiktige biografens, den högdragne nobelpristagarens och den lättsamma författarinnans.

Ellen Mattson är en författare jag ständigt återvänder till, mest för hennes enastående stil: klar och precis, och samtidigt porlande som en vårbäck. Så även i Poetens liv, i vilken hon dessutom säger en hel del intressant om både skrivandet och livet.

Poetens liv kom ut 1999 som Ellen Mattsons fjärde roman.

tisdag 6 januari 2015

Kinas landskap i förändring på Nordiska akvarellmuseet

På trettondagen for vi till Skärhamn för ett besök på Nordiska akvarellmuseet där de under vintern visar verk av 12 konstnärer med rötter i Kina. Verken är på olika sätt inspirerade av klassiskt kinesiskt tuschmåleri och det sammanhållande temat är landskap. Resultatet är en rik utställning och för mig som novis vad det gäller kinesisk konst var det mycket givande och intressant med bredden i de konstnärskap som ingår.

Ax Xian, Kina-serien, byst 66, detalj

Ax Xian har gjort en serie keramikbyster på vilka traditionella landskap, sådana som man brukar se på klassiska kinesiska keramikföremål, har målats. Målningarna blir som tatueringar på bysterna och det är både vackert och gripande. Bysterna har Xian tagit fram tillsammans med hantverkare i staden Jingdezhen, där keramik och porslin har tillverkats i över 2000 år. Tre av verken i serien visas på utställningen.

Cai Guo-Qiangs Vita pioner på Nordiska akvarellmuseet

I sitt verk "Vita pioner" har Cai Guo-Qiang bränt in motivet i pappret med exploderande krut. (På utställningen visas en video av verkets tillblivelse.) Papperna har sedan monterats på en vikskärm i åtta delar och visar två vita pionblommor. Pionen är Kinas nationalblomma och ett vanligt motiv i kinesisk konst. Pion är också namnet på en speciell fyrverkerieffekt. Sotet som blir efter krutexplosionerna anknyter också till att sot förr i tiden var en viktig ingrediens i kinesiskt tusch. De olika aspekterna av pionen och krutets kraft och svärta smälter samman på ett mycket effektfullt vis i Guo-Qiangs målning.
Qiu Zhijie, I själva verket finns det en annan väg

Qiu Zhijie bidrar med åtta kartor ur sin serie Fågelperspektiv. De olika tuschmålningarna har talande och finurliga titlar som "Djur tycker att glas är mest svårbegripligt", "I själva verket finns det en annan väg" och "Kejsarens land växer mer och mer otydligt". Kartorna visar ett landskap märkt av mänsklig aktivitet, i allt från oljeplattformar och kärnkraftverk till arkeologiska utgrävningar och pyramider. Det är ingen hoppfull bild av utvecklingen som visas i dessa paradoxalt vackra målningar.

Yuan Jai, Laddning

Yuan Jai är den enda kvinnliga konstnären som är representerad på utställningen och hon sticker ut med sin användning av klara färger och i att hon målar på siden istället för papper. Hennes målningar är inspirerade av såväl popkonst som buddistiska muralmålningar och resultatet är både lättsamt tillgängligt och djupt tänkvärt på samma gång.

Övriga konstnärer som deltar är Li Huayi, Li Jin, Samson Young, Wang Dongling, Wucius Wong, Xu Bing, Yang Jiechang och Yang Yongliang.

Utställningen pågår till 25 januari.

Och den är mycket sevärd.

torsdag 1 januari 2015

Harriet Lövenhjelm, Dikter

Harriet Löwenhjelm (1887-1918) började skriva poesi redan som barn och fortsatte sedan till sin alltför tidiga död i lungtuberkulos. Hennes dikter med tillhörande teckningar gavs ut postumt, först några stycken 1919 och sedan en utökad utgåva 1927.

Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium år 1917. Foto Ulf von Konow

I de tidiga dikterna är motiven ofta dröm och fantasi, exotiska platser och figurer. Många av dem är lekfulla och sagoaktiga, eller som här, fyllda av längtan:
I mörker står skogens väldiga mur
men där bakom det lyser och flammar
i toppen brinner varenda fur
fast svarta stå skogens stammar.

Jag vet att sagans förtrollade land
där bakom ligger och glänser.
Jag sträcker i längtan min bedjande hand
att nå inom drömlandets gränser.
Kraften i att drömma sig bort blir tydlig i flera av dikterna och allt eftersom blir frågor kring livet och döden och meningen med det hela allt mer framträdande. Flera dikter har religiösa motiv, vilka behandlas både ömsint och respektlöst. De senare dikterna är skrivna i dödens skugga och präglas av livet som inte blev. Men även om ensamheten och ledan är påtaglig i de dikter hon skrev under sin sista tid på sanatoriet, är det till slut ändå vänskapen som får de sista stroferna:
Ta mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.
---
I Löwenhjelms dikter blandas enkelhet och komplexitet, lätthet och tyngd, lekfullhet och allvar i en balansakt som jag tycker mycket om. Denna fina samling poesi kommer att få ligga kvar på läsbordet länge.