lördag 21 februari 2015

Stina Aronson, Feberboken


Stina Aronsons Feberboken har undertiteln Stoffet till en roman och utgörs av kortare och längre textfragment blandade med brev. Temat är trasslig kärlek: Mimmi Palm (vilket är både namnet på huvudpersonen och den pseudonym under vilken boken publicerades 1931) vantrivs i sitt äktenskap och när hon förälskar sig i den nästan tio år yngre författaren Hugo upptar han snart hela hennes tillvaro. Men kärleken till Hugo är komplicerad. Hur skall den förstås? Och hur skall hon förstå sig själv? Vad skall hon göra med denna kärlek som mest bråkar och kränger och tycks ge långt mycket mer besvär än nöje?

Feberboken är just ett utkast till en roman och när jag läser kan jag ibland inte undgå intrycket att det är en text som säkert var mycket givande att skriva, men som inte är tillräckligt bearbetad för att vara riktigt lika givande att läsa. Det blir ofta lite för knapphändigt och uppsplittrat för att själva historien skall gripa tag.

Men språket, språket! det spänstiga och samtidigt sökande språket ger energi till texten. Aronson tar ut svängarna, prövar alla möjligheter att försöka sätta ord på det hon känner, tänker och erfar, på kärleken och skrivandet. Hon riktigt knådar orden och meningarna, som för att sätta dem på prov och se om de håller måttet för att uttrycka allt hon vill få ur sig. Språket, tillsammans med en nervig underström av nödvändighet, gör det både stimulerande och uppfriskande att läsa Feberboken.

I förlaget Rosenlarvs nyutgåva, vilken är den jag läst, finns ett förord av Ebba Witt-Brattström där hon för fram Feberboken som ett modernistiskt manifest och ett inlägg i en vid tiden för den första utgåvan pågående debatt om modernismens primitiva kvinnobild. Och för den som är specialintresserad av litteraturdebatten på trettiotalet är Feberboken säkert högintressant ur den synvinkeln. Modernismens primitivism är inte längre lika aktuell, men autofiktionen och det stoff den ger till spekulationer och höjda ögonbryn har sannerligen inte minskat.

När Feberboken gavs ut 1931 var det många som spekulerade i vem Hugo var och han identifierades snart som författaren Artur Lundkvist. Aronson fick mycket stryk i pressen för att hon givit ut något som recensenterna ansåg gott kunde fått förbli privat. När man läser Feberboken går det inte att låta bli att tänka att historien upprepar sig med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - även där är temat stark kvinnlig kärlek som riktas till en (i huvudpersonens ögon) ovärdig man vid namn Hugo. Spekulationerna om vem som stått modell för Anderssons Hugo rasslade snart igång och Roy Andersson anmälde sig själv som kandidat.

Hur mycket inspiration Andersson hämtat från Aronson vet jag inte, men det går inte att låta bli att leka med tanken att Andersson mycket väl skulle kunna ha utgått från Aronsons stoff när hon skrev sin egen roman. Eller så är vi människor och våra kärleksbekymmer bara helt enkelt tämligen lika över tid.

fredag 20 februari 2015

Fredagsbilden 1508


Lajos Gulácsy, Par till häst (1924)

Värmen i Gulácsys målning riktigt stråla ut mot betraktaren och det fina samspelet mellan det lugna och det livfull, det mjuka och det murriga gör det svårt att se sig mätt på den. Paret tycks bara ha ögon för varandra där de rider fram inbäddade i det brungröna landskapet, medan hästarna nyfiket ser sig omkring. Hästarna ser mer ut som föl än vuxna ridhästar, knappast lämpade för en trygg söndagsritt, snarare redo att när som helst göra några krumsprång och springa ikapp över en äng, med jycken i hasorna.

På nätet finns många fina bilder av den ungerske konstnären Lajos Gulácsy (1882-1932) att beskåda. Drömlika målningar med mjuka färger och former i vilka människor och djur liksom svävar fram. Guláscy är en konstnär jag verkligen är nyfiken på, men det mesta av substans som är skrivet av och om honom tycks tyvärr endast finnas tillgängligt på ungerska.

tisdag 17 februari 2015

Är vintergäcken giftig?


Vintergäck, Eranthis hyemalis

När jag läste Karin Berglunds Med fingrarna i jorden hajade jag till när hon om vintergäcken skrev att den är "mycket giftig" och förde den till samma giftgrupp som stormhatten. Det lät ju onekligen oroväckande när man har både barn och hundar i trädgården.

Vare sig i någon av mina trädgårdsböcker eller i Nationlencyklopedin står emellertid någonting alls om att vintergäcken skulle vara giftig, och lite ytterligare efterforskningar visar att stormhattens gift är akonitinin medan det gift som man möjligen kan finna i vintergäck är anemonin.

På Giftinformationscentralens hemsida skriver de om vintergäck att: "Växten, speciellt rotknölen, innehåller ämnen som kan påverka hjärtat. Inga förgiftningar kända." Och det får avgöra saken. Det tycks riskfritt att ha vintergäck i trädgården och de rara små växterna får fortsätta att breda ut sig bäst de vill.

söndag 15 februari 2015

Karin Berglund, Med fingrarna i jorden

I sin bok Med fingrarna i jorden skriver Karin Berglund om livet med trädgården. Inte så mycket om den praktiska "när skall man gödsla, var sätta äppleträdet och hur får man bort kirskålen"-sidan, utan snarare om allt det där förunderliga i det lilla som man kan få uppleva i en trädgård om man bara är lite uppmärksam. De korta texterna har ordnats löst efter årets gång och fungerar bra att läsa både i ett svep och var för sig när andan faller på.


Boken innehåller även ett rikt material av fotografier som Berglund tagit själv och sedan framkallat med hjälp av äldre metoder: färgfotona är gummitryck och de svartvita fotogravyrer. Resultatet är fantastiskt fint och fotona bidrar lika mycket till behållningen av boken som texterna.

Ute i vår egen trädgården har vintergäcken och snödropparna börjat blomma och snart är det äntligen, äntligen dags att få sätta de egna fingrarna i jorden.

fredag 6 februari 2015

Fredagsbilden 1506

Hans Holbein, Ambassadörerna, 1533

Efter den uppslukande läsningen av Hilary Mantels böcker om Cromwell kan jag inte låta bli att hålla mig kvar ännu en stund i 1500-talets England och en av alla de intressanta personer som där omnämns, nämligen målaren Hans Holbein.

Holbein (1497-1543) var från en tysk målarsläkt och fick tidigt framgång med sina arbeten för boktryckarna i Basel där han hade sin ateljé. Oron i samhället som skapades i reformationens kölvatten fick dock Holbein att 1526 söka sig till England och under ett par år blev han flitigt anlitad som porträttmålare i kretsen kring Thomas More. Holbein återvände sedan till sin verkstad i Basel, men marknaden syntes bättre i England och 1532 återvände han. De flesta av hans tidigare vänner var nu döda, men småningom fick han möjlighet att visa sina verk för kung Henrik VIII och kom att bli en mycket uppskattad hovmålare.

I Ambassadörerna porträtteras den franske ambassadören i England, Jean de Dinteville tillsammans med sin vän biskopen av Lavaur, Georges de Selves. Porträttet innehåller de traditionella attributen för att visa att här har vi att göra med lärda män, som en jordglob, ett solur, en luta, en bok och flera vetenskapliga instrument. Det förvridna kranium som Holbein placerat i förgrunden ger spänning åt målningen, först för att det inte alls är självklart vad det är han målat dit, och sedan påminnelsen om att även de mest uppburna och framgångsrika av män är dödlig

torsdag 5 februari 2015

Hilary Mantel, För in de döda

För in de döda är andra delen i Hilary Mantels trilogi om Thomas Cromwell. Det är hösten 1535, kungens första hustru Katarina ligger för döden och hans äktenskap med Anne Boleyn är redan på upphällningen. Cromwell blir åter den som får reda i den smutsiga byken. Herremännen och damerna vid hovet fortsätter sina ständiga intriger: hade man inte sett det med egna ögon hade man aldrig kunnat tro det, som Cromwell torrt konstaterar. Sängkammarfarsen vid hovet tröttar Cromwell, och i någon mån läsaren, även om Mantel är mycket skicklig på att skildra det snaskiga utan att det blir snaskigt. Det är bara så förbannat barnsligt och dumt alltihop, och hade det inte varit för de oerhörda konsekvenser det får för så många människor hade man bara velat skratta åt eländet.

Cromwell är så insatt i allt vid hovet och kungen lutar sig så mycket mot honom när det gäller att reda ut allt som är otrevligt att han inte längre har någon utgång. En dag kommer hans, Cromwells, tid att vara ute. Och då är det bara att hoppas att det går fort, som han syrligt konstaterar kring nyåret 1536. Insikten blir en vändpunkt i Cromwells agerande. Hans pragmatiska cynism ökar och hans hantering av de dumdryga ädlingarna blir allt mer raffinerat elakt. De må skryta med sina herremannaanor, själv är han en handlingens man och så länge han har kungens förtroende ämnar han göra vad han kan för att sätta alla ädla fän på plats. Som att passa på att hämnas sin gamle herre, Kardinal Wolsey, när han nu ändå måste hitta anklagelser för att få undan drottningen.

Berättelsen koncentrerar sig på Cromwells förehavanden relaterat till intrigerna vid hovet som leder fram till Anne Boleyns fall, men instoppat fladdrar andra delar av Cromwells verksamhet förbi, som hans tankar och förslag till underhuset om att lägga en inkomstskatt på de rika som kan bekosta infrastrukturprojekt, något som skulle gagna landet och dess innevånare på flera sätt. Förslaget, som tycks får kungens bifall, vinner dock inte gehör i parlamentet. Jag hade gärna läst mer om den delen av Cromwells verksamhet.

Men nu är det Annes fall som är i fokus och gott så. Energin i Mantels prosa är enastående och jag ser mycket fram emot den avslutande delen i hennes serie om Cromwell. The mirror and the light är planerad att komma ut under 2016.

PS. En stor eloge till Jesper Högström för de högkvalitativa översättningarna till svenska av Hilary Mantels verk.

måndag 2 februari 2015

Hilary Mantel, Wolf Hall


Vi kommer in i handlingen år 1527 och i England är det oroligt, både inom kyrkan och staten. Luthers och evangelisternas idéer om en reformerad kyrka börjar göra insteg och skapar oreda i den religiösa maktens korridorer, vilken är nära länkad till, eller kanske snarast den samma som den världsliga maktens. Kungen, Henrik VIII önskar en legitim son för att säkra tronen åt släkten Tudor och allt mer desperat försöker han få sitt äktenskap med Katarina annullerat. Nästa maka är redan utsedd; Anne Boleyn är kvinnan som skall föda Englands tronarvinge. Men de olika initiativen att föra frågan framåt rinner ut i sanden samtidigt som år obevekligen läggs till år.


I berättelsens centrum står Thomas Cromwell, som allt eftersom kommer kungen och makten närmare. Cromwell som med sin osannolika bakgrund, den som inte borde kunna leda någon vart i tider när en präktig stamtavla är det som räknas, ändå tar sig ända fram till maktens centrum. Åren går och spänningen stiger, religiöst och politiskt, och för kungen i högsta grad även personligt. Det måste komma till ett avgörande och det blir Cromwell som skall ordna saken, kosta vad det kosta vill.

Thomas Cromwell, målad av Hans Holstein, 1534

Den välkända historien om Henrik VIII och hans fruar berättas alltså från Cromwells perspektiv och det är så skickligt och elegant gjort att man stundtals får gåshud. Mantels prosa rinner som en flod genom sidorna och gör människor och skeenden levande, greppbara och angelägna. Porträttet av Cromwell är mångfasetterat, där ryms våld och ömsinthet, kärlek och känslolöshet, och som ett ständigt stråk denna okuvliga förmåga att få saker och ting att hända som utmärker honom kanske mer än något annat.

Det storslagna och det futtiga samsas i samma härva och livets skörhet är ständigt närvarande. Antingen som pesten som varje sommar hemsöker London och behandlar slott och koja lika, eller i den nästan förströdda brutalitet med vilken makten utövar sitt våld - för den som finner sig i maktens närhet är det aldrig långt till Towern.

Det är oupphörligen fascinerande läsning och Mantel leder läsaren med fast hand genom labyrinten av namn och intriger. När vi lämnar Cromwell för denna gången har året blivit 1535. Kungen har gift sig med Anne och de har fått sin dotter Elisabeth. En manlig tronarvinge saknas fortfarande, de religiösa spänningarna har krävt många offer och Cromwell, ständigt steget före, lägger in ett besök hos släkten Seymore på Wolf Hall under sin sensommarresa. Och själv slår jag upp nästa del i Mantels Cromwellkrönika: För in de döda.