tisdag 17 mars 2015

Charlotta Larsson, Förvandlerskan

Charlotta Larssons debut Förvandlerskan är en roman om väntan: en kvinna som väntar på sin man, en dotter som väntar på sin mor, en brännande fråga som väntar på sitt svar.

Vera växer upp i Wien med sin mor Marie och en far som delar sin tid mellan dem och sin andra fru och dotter. Fadern dyker upp med oregelbundna mellanrum och Veras barndom präglas av moderns väntan och ängslan, en väntan som får ett abrupt slut när faderns dubbelliv uppdagas och han väljer sin andra familj.

Vera och Marie tvingas flytta till en ny lägenhet och Marie försjunker allt djupare in i sitt avhandlingsarbete om kvinnliga upptäcktsresanden och sina efterforskningar kring en mystisk kvinnoby som skulle ha funnits i Ryssland några år under andra halvan av 1800-talet.

Maries arbete för henne och Vera till Sverige och ett gammalt hus vid Hägersjön. I forskarkollegan Sarah Beth finner Marie en själsfrände och medan mödrarna arbetar med sina efterforskningar lämnas Vera och Sarah Beths dotter Paula åt sitt öde, vilket för Veras del är en lång väntan på att mor skall bli klar med sitt arbete och de skall fara hem till Wien igen. Men istället reser Marie och Sarah Beth till Sankt Petersburg och försvinner spårlöst.

Veras far hämtar hem henne till Wien och några år av tröstlös väntan på besked om vad som hänt mor följer. Som ung vuxen träffar Vera en man och flyttar med honom till Paris, och finner sig snart sittande i lägenheten väntande på att han skall komma hem från arbetet. Först när hon blir gravid börjar hon agera. Nu när hon själv skall få ett barn måste hon ta reda på vad som egentligen hände med mor.

Larsson skriver med en särpräglad stil som speciellt i första delen av boken säkert förmedlar den tryckande stämning av väntan, saknad och längtan som Vera lever i. Personer, platser och stämningar är fint fångade och det gåtfulla i tillvaron får vara just gåtfullt. Även den banalaste av livslögner kan få långtgående konsekvenser och även om barn gör vad de kan för att passa in i den värld de vuxna skapar åt dem kan försummelse och ovisshet sätta djupa spår i barnasjälen.

fredag 13 mars 2015

Agnès Desarthe, Jaktturen

Tristan är med på sin första jakt, utkommenderad av sin fru Emma som menar att jakten är vägen in i byns sociala gemenskap.

Det hela går genast snett och Tristan finner sig fast på kullarna tillsammans med en skadeskjuten kanin i jaktväskan och en sårad jaktkamrat nedfallen i ett lömskt gruvhål. På himlen tornar ett storslaget oväder upp sig och snart faller regnet som till en ny syndaflod.

I väntan på hjälp underhåller Tristan sin jaktkamrat med berättelsen om sin trasiga barn- och ungdomstid, samtidigt som han för ett existentiellt samtal med kaninen om vad det innebär att vara människa.

Det mänskliga och djuriska smälter samman och i ovädersnattens översvämning dras alla gamla lögner och oförrätter fram ur dyn. När dagen klarnar och vattnet börjar sjunka undan är ingenting sig likt.

Efter de första sidorna var jag tveksam, anslaget var väl kantigt och klichéartat, men snart nog fick de till en början oroande grovt tillyxade karaktärerna egen kontur, och till och med greppet med den medvetna och reflekterande kaninen visade sig fungera bra.

Jaktturen är en både knäpp och fin roman, skriven i en rapp och rak stil som gör det tragikomiska i historien rättvisa. Det enkla och det storslagna samsas fint, och jag håller tummarna för att Sekwa fortsätter att förse oss svenska läsare med fler romaner av Desarthe.

torsdag 5 mars 2015

Likt trollbarn kyttar ord omkring

Werner Aspenströms (1918-1997) Samlade dikter är en riktig tegelsten i vilken ett helt livs rika diktargärning nu finns tillgänglig.

Samlingen inledes med ett förord av Hans Isaksson i vilket han ger en introduktion till både Aspenströms liv och verk.


Aspenströms första diktsamling Förberedelse kom ut 1943 och den första dikten, "Mitt bröst är ungt", som nästan svämmar över ungdomlig iver, sätter tonen direkt.
[...]
Min dag är rik. Mitt bröst är ungt.
Jag är ett föl som flåsar.
Jag är en svärm av druckna bin
som samlar honungspåsar.
I hjärnan virvlar tankar runt
som kulor i en pipa.
Likt trollbarn kyttar ord omkring,
jag hinner knappt dem gripa.
[...]
Det är mycket som vill ut: tankar och känslor, infall och överväganden - så många framtidsförhoppningar som behöver sättas ord på. Poeten själv är starkt närvarande i dikterna och det anas en skräckblandad förtjusning över vad ett liv som skald kan innebära.

När Aspenström var helt liten dog hans far i spanska sjukan och moderns sorg över förlusten kom att prägla stämningen i hemmet. Modern förekommer i flera av dikterna, som i den vackra och vemodiga, men också trösterika, "I förväg gången":
Du är ej död liksom de andra.
Se blott i förväg, moder,
se blott en aning före mig du går.
I nästa vägkrök skall jag säkert skymta
din bruna kofta och ditt vita hår.

Då går jag fatt och rör en smula
vid skuldran din.
Du vänder sakta på din sula
och ser förvånat i mitt öga in,
men nickar sedan och förstår.

Du visar mig så underbara ting
och Herrens gård och fälten runtomkring.
Och därframöver skall vi sedan vandra
i tusen efter tusen år.

Du är ej död liksom de andra.
Se blott i förväg,
se blott en aning före mig du går.
Aspenström skulle senare avfärda sin debut som "efterklangseländig och juvenil", vilket väl ändå är väl hårt av den äldre mot den yngre, för även om det i Förberedelse finns inslag av tydliga ungdomlig tvärsäkerhet så finns där framförallt många fina och tänkvärda dikter.



Aspenströms dikter är ofta påfallande rytmiska och förföriskt melodiösa, men kräver, och förtjänar, full uppmärksamhet av sin läsare, och jag ser fram emot att ha Aspenströms poesi som följeslagare under hela våren.