söndag 12 april 2015

Marie Ndiaye, Ladivine

Clarisse Rivière lever ett ytterst fläckfritt och välordnat liv tillsammans med sin man Richard och dottern Ladivine. Dottern som fått sitt namn efter "städerskan", den mor som Clarisse vigt sitt liv åt att inte kännas vid. Orsakerna till den skam hon känner för modern är dunkla, även för henne själv, och sveket i att hålla modern utanför sitt liv försöker hon tafatt lindra genom att en gång i månaden sätta sig på tåget och besöka sin mor i hennes lilla lägenhet fylld med omsorgsfullt polerade porslinsfigurer.

I sin iver att inte låta någon ana det komplicerade förhållandet till modern håller Clarisse även sin man och sitt barn på avstånd. Så småningom står Richard inte längre ut med Clarisse ständiga medgörlighet och lämnar henne. Ladivine gifter sig med en tysk man och flyttar till Berlin och kvar i det stora huset blir Clarisse, oförstående och oförmögen att hantera situationen.

Men varken Richard eller Ladivine kommer undan Clarisse vaga inflytande och sedan hon brutalt bragts om livet blir deras tillvaro än mer präglad av hennes obestämbara skugga. På Richards inrådan far Ladivine och hennes familj till ett främmande land på semester och dras in i ett absurt skeende där ingenting längre tycks kunna gå att lita på.

Stämningen tätnar allt mer och som läsare sitter jag på helspänn - hur skall detta sluta? vad skall det bli av dessa människor? - men (spoilervarning) där någonstans i de täta, främmande skogarna blir det pyspunka. Ladivine förvandlas till en hund och om det nu skall läsas bokstavligt eller som ett psykiskt sammanbrott kvittar lika, spänningen skingras och det som verkade vara en så helgjuten roman om ursprung och beroende, svek och kärlek rinner ut i sanden.

Så kan det gå, men det var stark läsning i över 250 sidor och det är inte illa det.

tisdag 7 april 2015

En häst är en häst är en häst, Mimers konsthall

Hästar har i långa tider inspirerat konstnärer av många olika anledningar och resulterat i verk med vitt skilda uttryck. Många är de hästar som målats och ristats, gjutits och huggits fram. Och som inbiten hästälskare är det alltid lika spännande att ta del av resultatet.

På Mimers konsthall ställer nu under våren nio konstnärer från Västsverige ut verk med hästanknytning, i allt från papiermaché och brons till oljemålning och textil applikation.

Anna Gärberg, ur Flock, glaserat stengods

Anna Gärberg visar några av sina underbara hästhuvuden i stengods. Första gången jag såg hennes keramik på ett galleri på Tjörn för ett par år sedan blev jag helt betagen och känslan var den samma nu. Speciellt de små glaserade hästhuvudena är så fina och hästaktigt uttrycksfulla att jag får gåshud.

 Thord Tamming, Vilande häst, brons

Thord Tamming hämtar tydlig inspiration från stora arbetshästar till sina kraftfulla bronsskulpturer i olika storlekar. Den lilla skulpturen Vilande häst fångar så fint en häst som vilar tryggt och avslappnat, det måste var en ung häst, tänker jag, som just har nått ordentlig styrka i kroppen men fortfarande kan ligga och vila så bekymmerslöst.

 Sven Hellqvist, Danskern, olja

Som ung arbetade Sven Hellqvist som stallpojke och började tidigt teckna hästarna i stallet. Under sitt långa konstnärsliv återkom han ofta till hästar av olika slag och målade många hästporträtt i klassisk stil. Hästarna är gärna målade mot en mjuk bakgrund som ger ett rofyllt intryck och framhäver själva hästen.

Utställningen pågår till 22 april och är väl värd ett besök.

måndag 6 april 2015

Glad påsk!


Årets påskhelg har varit intensiv och inte särskilt påskaktig. I vanliga fall hade det blivit mycket ägg och sill, påskefyr och konstvandring, men i år blev det jobb och hästar, hästar och jobb, och det är inte illa det. Äggost och påskkadrilj fick vi i alla fall klämt in.



Glad påsk önskas er alla så här i elfte timmen!