måndag 20 juli 2015

Tove Jansson, Bildhuggarens dotter

I korta, täta kapitel delar Tove Jansson med sig av glimtar från sin barndom. Familjen domineras av pappa skulptören, Viktor Jansson, vars konstnärliga ambitioner och tillfälliga nycker sätter tonen i det bohemiska konstnärshemmet i Helsingfors, som också är synnerligen borgerligt, vilket man dock absolut inte vill kännas vid.


Flickan Tove är ett fantasirikt barn, känslig för omgivningens stämningar och ständigt redo att försöka tolka och på bästa sätt hantera vad som sker omkring henne, om det så rör morfar prästens Gud, pappas apa Poppolino, eller de möjliga ormarna i ryamattan. Tillvaron är märkvärdig och skrämmande och rolig, allt på en gång och för att göra den hanterlig gäller det att skapa sig ett sammanhang att vila i.

Fadern är både ständigt närvarande och ändå ofta utom räckhåll för dottern. Modern, tecknaren Signe Hammarsten-Jansson både sköter sitt eget arbete som illustratör och assisterar maken i hans arbete med skulpturerna, samtidigt som hon står för stabiliteten och tryggheten i familjen.

Tove Jansson, 1923
Tove Jansson skriver med en alldeles egen, omisskännlig stil, där allvaret och humorn samsas på ett självklart och uppfriskande vis. Bildhuggarens dotter är en fin och berörande berättelse om en liten, fantasifull flicka som en dag skall komma att blomma ut som författare till många älskade böcker för så väl stora som små.

tisdag 14 juli 2015

Denise Grünstein på Strandverket Konsthall


Södra Strandverket på Marstrand byggdes på 1850-talet till skydd för Marstrands hamn och dess kanonbatterier kunde riktas både mot Albrektsunds kanal och södra hamninloppet. På 1880-talet lades den fasta verksamheten ner och byggnaderna kom att utnyttjas av först Skeppsgossekåren och senare Marinen. Idag inrymmer de vackra byggnaderna en konsthall och ett café.

Under sommaren visas foton av Denise Grünstien på konsthallens övervåning och det är med pirr i magen jag går upp för den mjukt slitna stentrappan för att äntligen få se några av hennes verk i storformat. Och det visar sig vara precis så magnifikt som jag hoppats. Stora och klara riktigt tronar fotona längs de gamla stenväggarna och den grovkorniga miljön lyfter fint fram den särpräglade perfektionismen och glansen i Grünsteins bilder.

Denise Grünstein, Head Hunter

Utställningen går under namnet In Transit och omfattar foton från flera av Grünsteins serier, från ett porträtt av Anita Ekberg från 1994, det enda porträttet på utställningen, fram till verk ur serien 1866 tagna inne på Nationalmuseum under pågående renovering.

Denise Grünstein, Looking at the Overlooked
Frånsett fotot av Ekberg är modellernas ansikten dolda bakom masker eller hår. Ansiktet är en självklar utgångspunkt för blicken när man står inför en bild av en människa, speciellt när hela kompositionen signalerar porträtt, och när just ansiktet är bildens blinda fläck framträder kroppsformer, kläder och bakgrund på ett både klargjort och gåtfullt vis. Modellen blir en självklar del av helheten och kompositionerna öppnar för många tankar och tolkningar.

Denise Grünstein, Tied

På utställningen finns även tre fascinerande verk som visar foton av baksidorna av målningar. Robusta träkonstruktioner sammanhållna av rejäla beslag och etiketter som visar hur verket fraktats från utställning till utställning. På en dukarna skymtar en skiss av ett kvinnoporträtt, om det lyser igenom från själva målningen eller om det är ett utkast som förkastats och där konstnären helt sonika vänt på duken och målat något på andra sidan istället är inte gott att veta. Som så ofta med Grünsteins foton är informationen om verket knapphändig och betraktaren lämnas fri att tolka bilden på egen hand.

Det är svårt att se sig mätt på Grünsteins foton, speciellt som vi hade turen att ha hela våningen för oss själva när vi var där och verkligen kunde titta och tänka i lugn och ro. Utställningen In Transit pågår till 27 september och har ni möjlighet att åka till Marstrand och se den så ta chansen.

fredag 10 juli 2015

Maria Gustavsdotter, Katarinas bok

Katarinas bok är andra delen, efter Ulrikas bok (som jag skrev om här), i Maria Gustavsdotters bokserie om tre prästdöttrar i 1600-talets Bohuslän.

Modern har dött i barnsäng, äldsta systern Ulrika lever som bondmora i Dalarna, men det känner inte familjen på Morlanda prästgård till, och brodern Magnus är i Köpenhamn och livnär sig som informator. Kvar på prästgård är Katarina och Ebba och försöker dra jämt med sin nya "söta mor" Anna Theodora, som fadern gift om sig med. Anna Theodora är jämngammal med Katarina och de forna vännerna har svårt att finna sig i sin nya relation.

Första delen av Katarinas bok upptas till största delen av vardagsintrigerna på prästgården, men så blir Katarina bortgift med en tyghandlare i Ribe. Maken är mycket äldre än Katarina och hon kan inte glömma sin ungdomskärlek Sten, men på det hela taget blir det ett harmoniskt äktenskap. Den korta tid det varar. Trettioåriga kriget rasar och när delar av den svenska hären ger sig på att plundra den rika danska handelsstaden är allt välstånd bortsopat på ett par dagar.

Krigets meningslöshet och grymhet slår hårt mot alla berörda, om det så är värvade soldater, folket i härens kölvatten eller befolkningen i de områden där hären drar fram. Gustavsdotter beskriver både vardagslivet och kriget främst från kvinnornas perspektiv och hon hanterar de historiska detaljer som förankrar berättelsen i tiden med säker hand, man kommer dessa människor nära och hon lyfter fram tidens tankemönster och levnadssätt på ett självklart vis.

Jämte Katarina får vi fortsätta att följa Ulrikas liv som bondmora, Magnus och hans forna kamrat Andreas mödor att finna sig en plats i samhället, och yngsta systern Ebba, som har allt svårare att fördra livet i föräldrahemmet. Ebba gör vad hon kan för att behålla sin integritet i en miljö som vill ha kontroll över hennes tankar och styra hennes minsta förehavanden och hon drömmer om att kunna försörja sig själv som väverska. Ebbas bok är planerad att utkomma nästa år och jag ser mycket fram emot att få följa hennes och systrarnas vidare öden.

lördag 4 juli 2015

Andrea Lundgren, Glupahungern

Ur den bråddjupa Tjärnen långt inne i den norrbottniska skogen hämtar Trädet sin näring, trädet vars sav en gång blev en liten björnunges räddning. För att upprätthålla balansen med Trädet kräver Tjärnen sitt tribut, hungrar efter det som kan stärka den. En hunger så stark att känsliga personer i dess närhet inte kan undvika att påverkas av den. En hunger som bara en person vet hur den kan stillas.

Elina och Erik bor på en gård i kanten av skogen med sina fyra barn. En kall vinterkväll ger sig Erik av efter Sup-Linus, traktens original, för att denne inte skall fara illa i kylan, men istället blir det Erik som dör där ute i skogen. Dottern Ingrid påverkas starkt av faderns död. Hon sluter sig inåt, håller sig mest för sig själv och strövar vida omkring i skogen, till familjens stora ängslan.

Ingrid växer upp och träffar Simon, Sup-Linus son. Tillsammans får de dottern Baba, med en aldrig sinande hunger efter mat och kunskap, och en djup inre oro som driver henne runt i världen.

I Glupahungern blandas saga och realism och mynnar ut i fina porträtt av tre generationers kvinnor som på olika vis påverkas av skogen och dess hemligheter. Sagospåret glider finstämt in i vardagsskildringen och bygger en säregen stämning i läsningen. Tyvärr bryts stämningen flera gånger av för att några av dialoger är skrivna på "bondska". Att hejda mig i läsningen för någon intressant tanke eller fin formulering gör jag gärna, men att tvingas stanna upp för att uttyda enkla utsagor är bara irriterande och rycker läsaren ur den säregna stämning som Lundgrens vackra stil annars skapar och som är den stora behållningen av att läsa Glupahungern.