torsdag 15 oktober 2015

Tove Jansson, Resa med lätt bagage


Ja, så är det, man behöver inte bli tillräckligt gammal, man bara börjar skriva en berättelse därför att man måste, om det man vet eller känner till eller också om det man längtar efter, om sin dröm, det okända! Att man inte ska bry sig om de andra och vad de tycker och förstår, därför att medans man berättar har det endast att göra med berättelsen och en själv. Då är man ensam på ett riktigt sätt.


Inledningsnovellen i samlingen Resa med lätt bagage består av underbara brev från en japansk flicka som Tove Janssons berättelser har fyllt med tillförsikt inför livet och den egna förmågan att själv vara med och forma detta liv. Flickan andas den lätta luft som vidgade vyer via litteraturen kan skänka. Korrespondens är en förtröstansfull novell i en samling med i övrigt många svarta stråk.

Som i Kvinnan som lånade minnen, där skådeplatsen är en ateljé vilken en gång i tiden innehades av den vackra och omsvärmade konstnären Stella. I Stellas ateljé samlades stadens unga konstnärer i ett stort och glatt umgänge. När kretsen löstes upp tog Vanda, en av personerna i kretsens periferi, över ateljén och gjorde dess livfulla historia till sin, så till den grad att hon satte sig själv i dess minnens mitt. När Stella några år senare kommer på besök synes Vanda kunna gå hur långt som helst för att få behålla dessa lånade minnen för sig själv och det bittert banala i Vandas agerande är riktigt otäck läsning.

Resor av olika slag binder samman novellerna, om det så rör en längtan att resa långt bort, oväntade möten eller inre resor. Jansson har en fantastisk förmåga att skapa djup med enkla medel; inga krusiduller, inga åthävor, bara rakt och enkelt och träffsäkert.