torsdag 26 november 2015

Gunnar Brusewitz, Ishavskust

I helgen sjönk temperaturen och gav en föraning om vad som (kanske) komma skall. På västkusten vet man aldrig om vintern blir gnistrande och vit (sällan) eller bara matt och jämngrå (vanligen). Som av en händelse hittade jag i alla fall Gunnar Brusewitz Ishavskust i bokhyllan, med betraktelser från hans resor i Arktis under 80- och 90-talen. Ett Arktis som både lockar och skrämmer med sin kyla och råa karghet.


De målade bilderna i boken visar ett storslaget landskap i blå och bruna toner. Trots de kala och kalla motiven andas bilderna både värme och mjukhet, liksom något ömsint inför det ogästvänliga. I texterna är det däremot oron över hoten mot denna speciella miljö som lyfts fram. Vad finns det för framtid i Arktis när permafrosten släpper sitt grepp om jorden, glaciärerna minskar och föroreningarna ökar? Hur skall det gå för de människor, djur och växter som funnit sin nisch i detta karga och säregna landskap?


Att möta isbjörn är nog varje Arktisresenärs dröm, isviddernas självskrivna dominant.
Isbjörnen är ett djur som inte lärt sig fruktan för människan. Den vet inte vad fångstmän och nöjesjägare haft i sinnet i äldre onda tider och själv betraktar den allt som rör sig på isen som rättmätigt byte. Den gör ingen skillnad på sälar och tvåbeningar med Vegamössa och med de bästa avsikter.


Även rosenmås behöver man ta sig långt norrut för att få se och det är inte att undra på att en flock på hela 47 måsar var den stora fågelsensationen på den Ymer-expedition som Brusewitz följde med på. Rosenmås är en art som vi vet ganska lite om, även om det antas finnas en stor och livskraftig stam. Häckningsområdet är inte kartlagt och risken är förstås stor att den kan hotas och utan att vi riktigt märker det.

Att resa till Arktis som turist har blivit allt mer populärt och det är bara att hoppas att intresset sträcker sig längre än till att bocka av isbjörn på upplevelselistan. Trots sin storslagenhet är Arktis en skör miljö och behöver all den motvikt som kan uppbådas mot girig exploatering. Förr var det valarnas späck som lockade, nu är det olja och gas. Med Ishavskust har Brusewitz lämnat ett lågmält men mycket fint bidrag till litteraturen som uppmärksammar det speciella och skyddsvärda i denna frusna del av världen.

onsdag 25 november 2015

Grafikportföljen 2015

För några dagar sedan kom årets portfölj med grafiska blad från Föreningen för Grafisk Konst (FfGK). En höjdpunkt i novembermörkret! De konstnärer som bidragit i år var Maija Albrecht, Helene Billgren, Joanna Hellgren och John Rasimus, med fyra sinsemellan mycket olika blad, precis som det skall vara.


Jag fastnade särskilt för Maija Albrecthts Om att plocka bär i november. En torrnålsgravyr av en stare som mumsar i sig av höstens sista mogna bär.

Så länge vi hade fallfrukt i trädgården var det en liten flock med starar som kom på besök nästan varje dag. I sin glänsande fjäderskrud traskade de omkring och tog sig en smakbit i så många äpplen och päron de kom åt. Men nu har de dragit vidare. Fröna och nötterna som vi matar med tycks inte locka dem, nej frukt och bär skall det vara så här års.

Albrechts stare ser i alla fall nöjd ut med sitt saftiga bär i näbben. Det gäller att förse sig av det man hittar innan snö och kyla kanske tvingar en till varmare breddgrader.

fredag 20 november 2015

Roy Jacobsen, De osynliga

På den lilla nordnorska ön Barröy växer Inger upp, i en miljö präglad av havet, vindarna och tillvarons knapphet. Inger är det ensamma barnet, gåvan som omhuldas med all den omsorg som de knappa villkoren tillåter, under den tid det tillåts vara. Omständigheterna kan svänga snabbt och den som ena dagen var ett skyddat barn tvingas dagen efter ta ett stort ansvar på sina späda axlar.

Roy Jacobsen skriver återhållsamt och bygger sin roman på verkliga händelser från åren 1913 till 1928. Hans strama språk passar en karga miljön och dess människor väl, även om det ibland blir så korthugget att det blir obegripligt, som när Inger blir skickad till skolan på en grannö och det sägs vara ett helvete, och efter ett litet tag är det inte längre något helvete. Varför det först var hemskt och sedan gott sägs det ingenting om.

Livet på ön följer årstiderna, med vinterns fiske vid Lofoten, vårens samlande av ägg och dun, sommarens slåtter och höstens byggande. Jacobsen får tydligt fram den kreativitet och handlingskraft som krävs för att leva ett värdigt liv längst ut havsbandet och De osynliga är en gripande skildringen av en familj som lever sina liv så gott de kan i en sträng miljö som de ändå gjort till sin.

tisdag 3 november 2015

Kerstin Ekman, Då var allt levande och lustigt


Clas Bjerkander, son till en fattig arrendebonde, fick som tolvåring chansen att studera vid Skara katedralskola. Skolans huvuduppgift var att utbilda blivande präster, men vid sidan av matematiken, retoriken och teologin fanns det även plats för utvikningar i ämnen som historia och botanik.

Efter Skara for Bjerkander till universitetet i Uppsala, där den vida berömde och beundrade Carl von Linné höll välbesökta föreläsningar och ordnade exkursioner i det fria. Pengabrist tvingade dock Bjerkander från Uppsala efter bara ett år och någon examen blev det inte. För att klara brödet tog han en tjänst som präst i ett pastorat vid Kinnekulle, berget vars flora kom att bli grunden för hans forskargärning.

Bjerkander förde noggranna anteckningar över sina observationer i naturen och ordnade dem enligt Linnés system, och trots avståndet till huvudstaden var han via brevkorrespondens en flitig medlem i Kungliga Vetenskapsakademin och fick flera uppsatser publicerade i dess handlingar. Allt eftersom kom Bjerkanders forskningsfokus att glida över från växter till insekter och han gjorde flera betydelsefulla insatser inom entomologin och då speciellt i sitt arbete med "rotmaskarna", de insekter som orsakade så stora skador på böndernas sädesskördar.

I Då var allt levande och lustigt tecknar Kerstin Ekman ett både initierat och ömsint porträtt av en hängiven naturforskare som trots att han verkade i den geografiska periferin ändå lyckades både följa med i och göra betydande insatser för vetenskapen. Som läsare kommer man tiden, kunskapen och naturen nära, liksom mannen. Även om Bjerkander själv inte slösade någon plats i sina dagböcker åt att orda om sin egen person, och Ekman håller sig borta från påträngande spekulationer. Bjerkanders liv speglat genom hans gärningar är verkligen gott nog, speciellt när det tecknas av Ekmans skickliga penna.