tisdag 27 december 2016

Hilary Mantel, Frihet

Efter att ha läst Hilary Mantels fantastiska historiska romaner om Cromwell så var det med stor entusiasm jag började läsa första delen i Mantels romantrilogi om franska revolutionen: Frihet. Här får vi följa tre av de män som kom att bli revolutionens förgrundsfigurer: George-Jacques Danton, Maximilien Robespierre och Camille Desmoulins. De växer upp, går i skolan, gör mer eller mindre framgångsrika karriärer inom juridiken (Danton och Robespierre) och som skribenter (Desmoulins), och blir allt mer involverade i den rörelse som krävde samhällsförändring. När vi lämnar dem för denna gång är vi framme i juli 1789 och Bastiljen har just stormats.


Franska staten är i det närmaste bankrutt, klyftorna i samhället avgrundsdjupa, brödpriserna temperaturmätaren på folkets möjligheter att äta sig någorlunda mätta. Missnöjet sjuder och idéer om ett helt annat samhällsbygge sprider sig och får allt mer fast form.

Det är de människor som tog de samhällsomvälvande idéerna till handling som Mantel intresserar sig för. Dessa på många vis vanliga människor, med samma bekymmer och glädjeämnen i livet som de flesta andra av oss, men som kom att spela en så avgörande roll i händelser vars verkningar vi känner av ännu idag.

Vi får följa dem i korta scener, i hemmet, i skolan, på kaféer och i rättegångssalar, tillsammans med familj, älskarinnor, kollegor och revolutionskamrater. Det är snabba replikväxlingar och många inblandade. Tillsammans med att de övergripande sammanhangen och skeendena ofta bara är antydda gör detta Frihet till stundtals förvirrande läsning. Det är som att romanen inte riktigt står på egna ben utan kräver ganska gedigna förhandskunskaper i alla turer i franska revolutionen för att riktigt komma till sin rätt.

Frihet är inte i klass med senare verk av Mantel, som Wolf Hall och För in de döda, men det är ju fortfarande Mantel som håller i pennan och nu har gnistan tänt elden, revolutionen har startat och jag följer med in i Jämlikhet.

fredag 9 december 2016

Dörte Hansen, Körsbärslandet

Altes land, eller Olland som det heter på plattyska är ett område i de tyska delstaterna Hamburg och Niedersachsen som är känt för sina fruktodlingar, framförallt av äpplen, men även av körsbär. Korsvirkeshusen har stått i generationer och floden Elbe är ständigt närvarande med sitt försåtliga lugn. Elbe som plötsligt kan svämma över alla bredder och hemsöka både folk och fä. Ett gammalt kulturlandskap statt i stor förändring.


I krigets slutskede kom Vera Eckhoff till Olland tillsammans med sin mor Hildegard som flykting från Ostpreussen. Modern lämnade småningom Olland för att starta ett nytt liv med en ny man, men Vera blev kvar. I över sextio år har hon bott i det allt mer förfallna gamla korsvirkeshuset med den suggestiva inskriptionen på husgaveln: Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt. Snärjd i flyktens fasor har hon aldrig känt sig riktigt hemma, men heller aldrig förmått, eller kanske ens riktigt önskat sig, någon annanstans.

Så en dag står systerdottern Anne med sin son Leon utanför Veras dörr. Anne har hals över huvud lämnat Hamburg, där hennes man lämnat henne för en annan kvinna, och där hon ändå aldrig känt sig passa in bland alla superambitiösa stadsbor med fina karriärer och söndercurlade telningar.

Vera och Anne är ett omaka par, men på något vis skapar de ändå en vardag tillsammans i det gamla huset, och allt eftersom en trygghet i tillvaron som de båda inte trott var möjlig. Och det är här som boken börjar bli intressant, men tyvärr också här den tvärt klipps av. Snopet, då jag gärna hade läst så mycket mer om Vera och Anne än om alla de andra figurerna som stoppats in som någon slags pittoresk utfyllnad, mest bara för att kunna hånas.

För Körsbärslandet är fylld med bifigurer som tycks ha kommit med enkom för att författaren skall kunna plocka enkla poäng på deras bekostnad. Visst finns det mycket i samtiden att skratta åt, men Hansens satir slår liksom gärna över. Vassa iakttagelser och torra dråpligheter staplas på varandra i det oändliga, och det som kunde vara roligt blir snart bara tröttsamt. Till slut rent av elakt. Bönderna är oborstade tölpar och de inflyttade stadsborna som söker lugnet och sig själva på landet så löjliga att Hansen inte vet till sig i sin iver att klanka på allt de kan tänkas ta sig för eller stå för. För att inte tala om hipsterfolket i Hamburg, jisses vilka urbota idioter...

Så det är med tvehågsenhet jag lägger Körsbärslandet ifrån mig. En roman som kunde blivit något fint och tänkvärt om en landsbygd i förändring; om flykt, rotlöshet och hemkänsla; om minnen som både kan knyta ihop generationer och stöta dem ifrån varandra; en roman om livets allmänna knölighet. Men tyvärr slarvas detta bort när pennan vässas allt för hårt och hånfullheten istället för inkännandet får ta överhanden.

torsdag 1 december 2016

Charlotta von Zweigbergk, Fattigfällan

Beata bor i en trevlig lägenhet i Stockholm, hon har ett arbete hon trivs med, många vänner och fyra utflugna barn. Som egenföretagare har hon aldrig haft några stora inkomster, men hon har fått ekonomin att gå ihop. Så blir hon sjuk och kan inte arbeta under sjukdomsperioden. Samhällets skyddsnät visar sig ha stora maskor och efter bara ett par månader har Beatas ekonomi helt raserats. Trots att hon söker stöd dras hon bara djupare och djupare ned i fattigdomsträsket.


Beatas sjukdomstid blir lång. Månad blir till år och den ständiga bristen på pengar får hela hennes liv så som hon känt det att omkullkastas. Fattigdomen tär på henne som person och på hennes sociala liv. Kampen för att bli frisk underlättas inte av att ständigt behöva oroa sig för att bli vräkt, för att få mat på bordet och kunna betala räkningarna för el, vatten och telefon. Inte heller av att stångas mot socialen och försöka parerar förnumstigheter från vänner och släktingar som alla verkar ha så förtvivlat svårt att förstå att har man inga pengar så har man inga pengar. Att det faktiskt finns djup fattigdom i Sverige idag.

Fattigfällan baserar sig på ett verkligt fall och är en inträngande och uppfordrande roman om akut brist på pengar och vad det gör med den som drabbas. Utsattheten och förnedringen i alla kontroller och ifrågasättanden, skammen i att inte klara sin ekonomi, allt är starkt skildrat och som läsare får man verkligen kalla kårar av det bemötande Beata får av de som borde hjälpa men i praktiken snarare stjälper.

Författarens engagemang för de som samhället sviker och frustrationen över situationen går inte att ta miste på och är lätt att dela. Fattigfällan är lika mycket stridsskrift och debattartikel som roman, men jag tänker att boken hade vunnit en hel del på om Zweigbergk hade litat mer på läsarens egen förmåga att ta till sig Beatas öde och dra egna slutsatser om vad som går snett och vad som borde kunna göras istället.

Men det är ändå en randanmärkning, till syvende och sist är Fattigfällan en mycket viktig bok som jag hoppas får många läsare. Vem som helst kan bli fattig och det är stor förbannad skam att stödet till de drabbade kan fallera så kapitalt som det gör för Beata.

söndag 27 november 2016

Grönkål

I år har vi odlat grönkål för första gången och det har gått riktigt bra. Trots att kålfjärilarna slog till i början av sommaren och knaprade duktigt på de då ganska små plantorna. Men kålen repade sig när väl fjärilarna drog sig tillbaka och nu så här i novembers sista dagar ståtar grönkålen frodigt i ensam majestät i grönsakslandet.

"Den är bäst när den är frostbiten om vintern", påpekar Aurora Siwander i sin Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, och då vintern kom tidigt i år har vi redan hunnit njuta av soppa kokad på egen kål.

Siwander föreslår att man även skall anrätta de grova stjälkarna: "De tjocka stjälkarna skalas väl och skäras i avlånga bitar, som förvällas, doppas i rivebröd, stekas i smör och serveras till soppan."

Det ligger ju i linje med att ta allt tillvara, men jag får säga att jag är tveksam till om det är värt besväret att bearbeta de träaktiga stjälkarna. Kanske att vi ändå får prova någon gång, men nu nöjde vi oss med stekfläsk och halvförlorade ägg till soppan.

Hoppas nu att den kål som finns kvar ute i landet klarar sig till jul.

tisdag 22 november 2016

Göran Redin, En skärva hopp

En skärva hopp är Göran Redins andra bok om syskonen Karin, Erik och Anders från Lövberga gård i Östergötland. Om första boken, Ett fjärran krig (som jag skrev om här) lyfte fram möjligheter för den duglige i stormaktstidens Sverige, så slår densamma nu istället tillbaka med full kraft.


De illvilliga grannar som familjen kommit på kant med kan inte släppa sina tankar på hämnd. De är väl medvetna om att de redan dragit sina ränker alldeles för långt, men risken att ses som svag av folket i bygden driver dem vidare. De skall ha sin hämnd; så snart tillfälle ges skall de slå till mot de där förbannat präktiga Lövbergaborna! Och det är just deras duglighet som skall vändas emot dem, för som gamle Sigurd uttrycker det: "Det finns många sorters människor som är illa omtyckta, men det är de duktiga som blir riktigt hatade."

En sanning som syskonen från Lövberga snart skall få känna på, var och en på sitt vis.

Karin kämpar på vid bruket i Finspång. Husbonden Koeman är en trist figur på alla sätt och vis, men hans chef de Geer uppmärksammar Karins begåvning och ser till att hennes idéer för hur man kan hålla bättre reda på brukets logistik implementeras. Men den glädjen blir kortvarig. Karins kunskaper inom läkekonsten, hennes förmåga att snabbt lära sig språk och hennes handlag med siffror, allt vänds emot henne och hon blir anklagad för häxeri och att vara i förbund med Djävulen. Ett brott som straffas med döden.

Äldste brodern Anders är kvar på gården och gifter sig med sin stora kärlek Lovisa. Deras lycka och framtidstro slås dock snabbt i spillror när Anders blir anklagad för dråp och döms till döden.

Erik far med sitt ryttarregemente till det stora kriget i Tyskland. Han uppmärksammas för sin duglighet och blir befordrad till korpral. Något som inte ses med blida ögon av alla. Erik blir anklagad för att ha stulit kyrksilver och även han döms till döden.

Det blir helt enkelt ett eländes elände för dem alla tre. Oskyldigt anklagade för olika brott står de med döden hängande över sig och vanmakten inför orättvisorna är nästintill omöjlig att bryta. Men som bokens titel antyder finns det ändå en skärva hopp om att få rättvisa, även i stormaktstidens nyckfulla rättsskipning.

Redin kan sin historia och trivs med att beskriva hur saker och ting gick till och fungerade på 1600-talet. Skickligt levandegör han tiden och delar med sig av sina kunskaper i stort och smått om seder och bruk, tekniska finesser, krigsstrategier, kosthållning och hästhållning och jag vet inte allt. Det är tvära kast och jag kan inte låta bli att tveka lite inför hur snabbt både Karin och Anders överges i sina hålor till häkten för muntra beskrivningar av än det ena än det andra. Men dessa små hack i läsningen är inte mycket att hänga upp sig på när helheten flyter så fint.

Det är tre illa tilltygade syskon vi lämnar för den här gången och kanske går det lite bättre för dem i nästa bok, Ett bräckligt liv.

lördag 12 november 2016

Lars Jonsson, Vinterfåglar

Vintern kom tidigt i år och fågelmatningen utanför köksfönstret fick en rivstart. Blåmesarna var på plats bara någon minut efter att vi hängt ut den första omgången med fröer, jordnötter och talgbollar. De måste ha suttit i häcken och väntat. Snart hade de fått sällskap av ett par nötväckor, några talgoxar och en rödhake. Och gänget med pilfinkar och gråsparvar så klart.

Fåglarna piggar verkligen upp tillvaron med sin energi och sitt tjatter. Dock även för grannens katt. Hon smyger ofta kring vårt förråd, oftast på jakt efter möss, men en och annan fågel lär också stryka med. För några veckor sedan hade kattan använt bänken i förrådet till matplats och lämnat fullt av fjädrar efter sig. Fåglarna får lära sig att se upp, även om de större inte räds en aldrig så kaxig katt.

I morse fräste hon ordentligt på en skata som bara blängde tillbaka utan att flytta på sig. Efter en stund var det katten som, riktigt förnärmad, drog sig tillbaka.

Att studera fåglarna utanför fönstret blir än trevligare, och definitivt mer lärorikt, med några bra fågelböcker till hands. I år har vi kompletterat samlingen med Lars Jonssons Vinterfåglar och den har redan blivit en favorit.


Jonsson har ägnat decennier åt att studera och måla fåglar, både de som uppehåller sig kring hans ateljé på södra Gotland och de han sett vid sina resor runt om i världen. I Vinterfåglar ägnar han sig åt ett sextiotal fågelarter som är vanliga kring de skandinaviska fågelborden.

Som målare får han hela tiden anledning att fundera över hur fåglarna egentligen ser ut. Även de vanligaste arterna, som man stöter på i det närmaste dagligdags, kan vara en utmaning när de väl skall avbildas. Proportioner, färger och strukturer, skillnader mellan unga och gamla fåglar, mellan hanar och honor, mellan olika årstider. För att inte tala om det huvudbry de individuella variationerna kan skapa.

Jonsson skriver utförligt om sitt arbete med att göra de olika fåglarna rättvisa i sina målningar. Hur han arbetar för att fånga nyanserna i färgen, stoffkänslan i fjäderdräkten och uttrycken i hållningen. Det är tekniskt på ett personligt sätt och hjälper även mig som läsare att upptäcka de olika fåglarna igen. Och det är väl en av anledningarna till att fåglar aldrig upphör att fascinera - ju mer man tittar och lyssnar och lär sig, desto mer vill man se, höra och lära sig.

Vinterfåglar är informativ på ett egensinnigt vis och innehåller många vackra målade bilder av de fåglar som gärna dyker upp vid fågelmatningarna runt om i Sverige och övriga Skandinavien.

söndag 6 november 2016

Göran Redin, Ett fjärran krig

På den lilla gården Lövberga i Östergötland föds tvillingarna Karin och Erik. Året är 1610 och de växer upp med gårdens dagliga slit och strävanden till två friska och försigkomna ungdomar. Fadern Jon kan dock inte låta bli att oroa sig för dem, och då kanske främst för Erik. Äldste sonen Anders är stark och strävsam och lik sin något inbundne far i mångt och mycket. Det är Anders som skall ta över gården en dag och ingen säger annat än att han är väl lämpad för den uppgiften.

Men vad skall Jon ta sig till med Erik? Pojken som fötts till den olyckliga lotten som yngre bror, och som dessutom är klent bygd och med ett förstånd och sinnelag som Jon rakt inte förstår sig på.


Även sockenprästen uppmärksammar Eriks begåvning och tar sig an att undervisa honom, till sockenbornas förvåning. Vad skall det nytta till att lära en bondpojke tyska, matematik och geografi? Samtidigt får Karin ta del av farmor Ebbas kunskaper i hur man botar sjuka, stämmer blod och hjälper barn till världen. Syskonen delar med sig av sina kunskaper till varandra, något som visar sig avgörande när familjen råkar ut för hot och utpressning av illvilliga grannar.

Sönerna riskerar att tas ut till fotfolk i armén och Karin lovas bort till ett giftermål hon inte kan känna annat än fasa inför.

Livet i socknen har sina egna intriger och de ständiga krigen långt där borta i fjärran påverkar alla i riket, med skatter och utskrivningar, men öppnar även upp möjligheter att finna nya vägar i livet för dem med tåga och snille. Med hjälp av prästen och det egna drivet hittar både Erik och Karin vars en väg ut. Erik blir mönstrad som ryttare i kavalleriet och Karin får plats som hushållerska hos herr Koeman i Finspång, där järnbruket blomstrar med hjälp av nederländskt kunskap och kapital.

Redin skriver med både inlevelse och omsorg om livet på gårdar och bruk, på övningsfält och slagfält, prästgårdar och kungagemak. Barnafödslar och masugnsreparationer, byskvaller och krigsstrategier, allt knyts samman med lätt hand och jag dras snabbt in i denna livfulla skildring av den svenska stormaktstiden. 

Ett fjärran krig är den första boken av hittills tre om syskonen från Lövberga och andra delen, En skärva hopp, är redan bokad på biblioteket.

tisdag 1 november 2016

Äpplesoppa

Vi har fortfarande en del äpplen kvar från årets skörd och igår provade jag att koka äpplesoppa efter ett recept i Aurora Siwanders Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, (som jag skrev om här).


Jag skalade tre ganska stora äpplen, kärnade ur och delade dem i bitar. Sedan fick de koka en stund i vatten, med lite citronsaft och en bit hel kanel. Istället för att pressa äpplegröten genom en sikt tog jag ur kanelstången och mixade med en mixerstav. Sedan i med lite mer vatten och vitt vin, ett uppkok och så var det klart. Hoppade över sockret då jag tyckte det var sött nog ändå.

Siwander föreslår att man skall servera med bitterbröd, men då jag inte lyckats lista ut vad som avses hade vi istället mandelskorpor till.

Riktigt gott som efterrätt tyckte familjen, så nu går vi vidare och provar fler av recepten.

måndag 31 oktober 2016

Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten

Det hör inte till vanligheterna att jag sträckläser en kokbok, men det var just vad som hände med Aurora Siwanders Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, närmast afsedd för det borgerliga köket. Tredje utgåvan från 1891. Dock efter att först ha fått ägna en del möda åt att knäcka det helt hopplösa typsnitt som använts. Jag har läst hyfsat mycket texter tryckta på artonhundratalet, men aldrig tidigare stött på tillnärmelsevis så otillgängliga krumelurer till bokstäver. Men som med så mycket annat ger övning färdighet.

Kokboken innehåller 600 recept och skrevs med tanke på "unga husmödrar och tjänarinnor" som önskade förkovra sig i den moderna kokkonsten. Recepten kräver dock en del grundkunskaper i matlagning då de ofta är mycket knapphändiga. Ingredienslistor med måttangivelser lyser med sin frånvaro och hur länge något skall kokas eller marineras får man lista ut själv.

Som kuriosa kan man notera att recepten konsekvent är skrivna i passiv form: sillen blötlägges, äggen sammanvispas och kalvköttet males. Idag använder kokboksförfattarna istället en aktiv och uppfordrande form: blötlägg sillen, vispa äggen och mal kalvköttet!

Men det är rätterna och råden som får mig att läsa. De allra flest av rätterna skulle fungerar alldeles utmärkt även idag och många av dem återfinns fortfarande både i den dagliga husmanskosten och på smörgåsborden, om inte annat vid högtider som jul och påsk. Även det traditionella var en gång i tiden nytt och modernt.

När man läser Siwanders råd blir det verkligen tydligt hur de tekniska framstegen i köket har gjort mathanteringen så mycket enklare. Inte minst när det gäller förvaring av färskvaror har vi det idag mycket behändigare ställt än vad de hade för 130 år sedan. Och tänk vad mycket enklare det är att baka när man kan ställa in temperaturen på ugnen med ett vred:
Ugnen provas genom att ditlägga ett stycke papper. Sotas detta är den för het, blir det brunt är ugnen "varm" och blir det gult är ugnsvärmen "svag".
Fortsättning följer - nu måste jag testa några av recepten.

söndag 23 oktober 2016

Ferrante på svenska

Nu har äntligen andra delen i Elena Ferrantes Neapelsvit kommit på svenska med titeln Hennes nya namn. Jag läste den på engelska i somras och skrev om den här.


Jag har egentligen inte mycket att tillägga till det jag skrev då, mer än möjligen att jag tyckte det var stark läsning på engelska och ännu bättre på svenska. Dels beroende på den höga kvaliteten på den svenska översättningen - en stor eloge till Johanna Hedenberg! - dels, och framför allt, på att allt, givetvis, blir klarare för mig i svensk språkdräkt. Engelskan lägger obönhörligen en hinna över min förståelse av det jag läser, slätar ut och grumlar till.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det är, men när jag läser Hennes nya namn så framstår den som mer ångestladdad än The Story of a New Name. Brutaliteten som präglar livet i kvarteret, det inre och yttre kaos som Lila försöker bemästra, Elenas både beslutsamma och trevande klassresa, allt blir skarpare i konturerna.

Det är verkligen synd att den svenska översättningen inte kommit längre.

tisdag 18 oktober 2016

Konst i bergrum

I helgen besökte vi Vattenfalls bergrum i Stenungsund och konstutställningen Resenär. Det hela började med viss förvirring när vi svängde upp mot parkeringen och möttes av parkeringsvakter i gula reflexvästar som försökte se till att alla bilar fick plats. "Vi måste kommit fel", tänkte vi, "det måste vara ett idrottsevenemang i krokarna. Inte är det sådan rusning till en konstutställning." Men se, det var det.

Vattenfalls ruffiga bergrum rymmer mycket folk, så trots tillströmningen var det inga bekymmer att få se allt ordentligt.

Det första som mötte på vägen ned i berget var robusta stålskulpturer av metallkonstnären Berth Johansson. Metall ger en speciell tyngd åt föremål, även om de är sirliga i formen, som draken som liksom svävade i luften, eller hästarna formade av järnvägsräls med mjukt rundade nackar.

Berth Johansson, Flygande drake

Lite längre ned fanns skulpturer i sten av Pontus Ersbacken, med runda, organiska former som verkligen lyfte fram lenheten i det hårda materialet.

Pontus Ersbacken, Synaps, Alabaster


Tommy TC Carlssons färgstarka målningar i trompe l'œil lurade ögat så skickligt att arrangörerna varit tvungen att sätta upp avspärrningsband och skyltar med uppmaning om att inte röra bilderna. Säkert på förekommen anledning då det var mycket frestande att sträcka ut handen för att se om de där dropparna vin som rann ned för tavlorna verkligen var målade och inte uppbyggda utanpå duken.

Tommy TC Carlsson, Amarone

Sten-Yngve Johansson visade containerfartyg. Stora pampiga marinmålningar som man hajade till inför, om inte annat så för det ovanliga motivet. Dessa världshavens grovarbetare lyftes fram i all sin fantasieggande prakt: Vart är de på väg? Vad finns i alla dessa containrar?

Sten-Yngve Johansson, Civilisation 1

Utställningens frontfigur var Kjell Engman, vars glasskulpturer på olika vis inspirerats av livets resa, med all dess glädje och smärta. Det är imponerande vad Engman kan åstadkomma med glas och alla hans effektfullt belysta glasföremål verkligen intog berget. Vackert och humoristiskt, men med mörka undertoner; livets resa kan många gånger vara vinglig.

Kjell Engman, Resenär

lördag 1 oktober 2016

Therese Bohman, Aftonland

Karolina har nyligen brutit upp från ett mångårigt förhållande med antikexperten Karl Johan och hennes liv tycks befinna sig i limbo, en tröstlös väntan på att det riktiga livet skall ta fart igen. Hur nu ett sådant liv skulle kunna se ut.


Som professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet har Karolina möjlighet att på arbetstid grotta ned sig i sin passion för konst, en passion som dock kommit att mattas väsentligt med åren. De uppslukande konstupplevelserna tycks ligga bakom henne och det är sällan hon längre berörs på djupet av ett konstverk. Nu är det snarare den akademiska världens jakt på ett vetenskapligt scoop som kan få henne uppriktigt intresserad.

Så när hennes nya doktorand Anton kommer med både material som kan visa sig vara en riktig konstvetenskaplig hit och samma entusiasm inför stora konstverk som hon själv en gång kände ljusnar tillvaron betydligt. Relationen med Anton passerar snart det lämpligas gräns när de tillsammans besöker Thielska galleriet. Ett besök av privat karaktär som slutar hemma hos Karolina med alkohol och sex.

Alkohol och sex, dessa ständiga följeslagare vars uppgift är att mota, eller åtminstone något mildra, känslan av meningslöshet som ständigt ruvar i bakgrunden. Korta stunder av närhet och lycka. För det är väl lycka hon känner då, frågar Karolina sig ängsligt.

Att det skall vara så förbaskat svårt att bara få vara lite glad! Ha lite roligt tillsammans med någon, göra vardagliga saker som kan ge lite mening åt livet. Det där enkla och basala som ändå är så svårt och komplicerat att få till. Det där som gör en solig söndag till något att se framemot istället för att frukta.

Aftonland är lika mycket en tankebok som en roman, och mycket trevlig läsning. Det vilar ett lugn över texten som jag uppskattar, ingen flåsig dramatik för dramatikens egen skull, utan stillsam och träffsäker betraktelse av ett liv som gått i stå. Bohman tar sin tid att utveckla det hon vill ha sagt och kryddar gärna texten med utläggningar om kuriositeter inom konst, vetenskap och politik.

Karolina har lätt att känna ömhet för andra och som läsare är det lätt att känna ömhet för Karolina och hennes existentiella vilsenhet. För hur hon kämpar med att få ordning på sitt liv och göra tillvaron hanterbar. Och nog ljusnar det så småningom.

tisdag 27 september 2016

Earl Grey omvärderad

I många år har jag haft bestämt för mig att jag inte tycker om teet Earl Grey. Vet inte riktigt varför, men det är något med bergamottoljans citrusaktiga bitterhet som jag inte tycker passar för ett te.

Eller snarare tyckte.

När sonen ville prova Earl Grey köpte vi hem en påse, och då han inte tyckte om det och jag inte gärna slänger mat, blev det jag som fick dricka det. Efter att snart ha gjort slut på de två hektona måste jag säga att jag helt har omvärderat denna teblandning och nu mycket väl förstår dess stora popularitet. Bergamottoljans citrusaktiga bitterhet passar ju förträffligt i te och en kopp Earl Grey till en bit god äpplepaj på eftermiddagen är en riktig fullträff.

Charles Grey, att Thomas Phillips, ca1820

Earl Grey har fått sitt namn efter Charles Grey (1764-1845), den andra earlen Grey och brittisk premiärminister på 1830-talet. Han skall ha fått ett svart te smaksatt med bergamottolja i gåva. Enligt en populär skröna var gåvan från en kinesisk mandarin som tack för att en av Greys män hade räddat mandarinens son från att drunkna. Men det är nog just bara en skröna.

Bergamott är i alla fall en hybrid mellan pomerans och suckatcitron och det är ur skalet den eteriska oljan pressas. Förutom till att smaksätta te används den även i likörer och för att framställa parfymer och annan kosmetika.

måndag 26 september 2016

Söndagspromenad under lövkronorna

Nyligen hittade vi en riktig oas här i Kungälv: Guddehjälms naturreservat. Dryg 160 hektar sammanhängde ädellövskog strax utanför stan!


Det är en lisa för själen att vandra bland alla dessa knotiga bokar, ekar och björkar. Området är gammal kulturmark och det finns flera lämningar efter torpställen, liksom en kvarnplats med fyra efter varandra liggande kvarnar som en gång i tiden hörde till gårdarna i området. Lämningar efter fundamenten till alla fyra kvarnarna finns kvar, liksom några enstaka kvarnstenar.


I helgen var bäckfåran i det närmaste torrlagd, men det är inte svårt att föreställa sig att här kan forsa på bra med vatten när det regnat lite grand.

söndag 25 september 2016

Julie Otsuka, När kejsaren var gudomlig


Det är februari 1942, tre månader efter japanernas attack mot Pearl Harbor, och familjen i det vita stenhuset vid havet i Kalifornien är nu betraktade som en av fienden. Kvinnan läser kallelsen som är uppsatt utanför postkontoret och beger sig hem för att packa. I hela sitt liv har hon följt alla regler och det fortsätter hon att göra. Maken har FBI redan hämtat och nu är det hennes och barnens tur att föras till ett interneringsläger.


Kvinnan, flickan och pojken förs med tåg ut till lägret i öknen utanför Utah. Tågresan beskrivs från den 11-åriga flickans perspektiv och det följande livet i lägret från den åttaåriga pojkens. Lägret är en på alla vis torftig plats, och berättelsen om den och livet där lika torftig. Det pojken som åttaåring intresserar sig för skiljer sig mycket från det som kunde vara intressant för en vuxen läsare.

Lägret är dammigt och livet där långtråkigt, mamman tappar snabbt livsgnistan och storasyster är ute på nätterna - då allting händer, men då får inte läsaren vara med. Olika människoöden fladdrar förbi i enstaka, lösryckta meningar, men fördjupas aldrig. Det är sällan jag uppskattar romaner för vuxna skrivna ur barns perspektiv och När kejsaren var gudomlig understryker vikten av att försöka undvika dem.

Vistelsen i lägret varar i nästan tre och ett halvt år, men avklaras snabbt i boken. Snart är de hemma igen i sitt vandaliserade hus, bland rädda och misstänksamma grannar. Småningom kommer även fadern hem, kraftigt nedbruten av tiden i fångenskap. Men om hans tid där får vi heller inte veta någonting.
Han sa aldrig ett ord om åren han varit borta. Inte ett ord. Han talade aldrig om politik, eller om sitt gripande, eller om hur han kommit att tappa alla sina tänder. Han nämnde aldrig sitt lojalitetsförhör inför Enheten för kontroll av främmande fiender. Han berättade aldrig för oss exakt vad det var som han hade anklagats för. Sabotage? Att ha sålt hemligheter till fienden? Att ha konspirerat för att störta regeringen? Var han skyldig till det han anklagats för? Var han oskyldig? (Hade han ens varit där?) Vi visste inte. Vi ville inte veta. Vi frågade aldrig. Det enda vi ville göra, nu när vi var tillbaka i världen, var att glömma.
Och det är ju inte svårt att förstå, men inte blir man som läsare engagerad av att bara få veta att man ingenting får veta.

Boken avslutas med en bekännelse som blir en anklagelseakt i vilken mannen radar upp alla anklagelser som riktades mot japaner i USA under kriget och tar på sig dem alla. Syftet är väl att visa det orimliga i anklagelserna, men faller ändå platt i all sin opersonlighet, tillsammans med resten av texten.

När kejsaren var gudomlig var inte en bok för mig. För snål till både innehåll och stil för att engagera.

söndag 11 september 2016

Päron en masse

Vårt päronträd dignar av frukt!

De flesta somrar ger det gamla trädet på sin höjd ett dussintal förskrämda små päron, men så vart tredje eller fjärde år formligen exploderar det av stora frukter. I år är det så mycket frukt att vi fått stötta grenarna för att de inte skall knäckas under tyngden av alla päron.

Sorten är Dubbel-Filip och mycket god, så nu frossar vi i päron och delar ut till alla som vill ha. Att ta till vara all frukt är omöjligt och en liten önskan vore att trädet gav lite jämnare med päron från år till år. Men då det inte är något vi rår över är det bara att passa på att njuta när det bjuds.

Något nytt har jag också fått lära mig - nämligen att päronet är moget när skaftet fått en tydlig midja och är enkelt att bryta av:

Moget päron

lördag 23 juli 2016

Elena Ferrante, The Story of the Lost Child


När den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes Neapelserie tar sin början har Elena just lämnat sin man Pietro och sina två döttrar för att leva med sin barndomskärlek Nino. Elenas och Ninos arrogans gentemot alla de gör illa är stark, men plågsam läsning. Endast deras egna nycker, passioner, behov och åsikter räknas. Speciellt kallsinnigheten inför döttrarnas söndertrasade barndom är hemsk.


I lovered dark curtains over those years, and if in fact here or there a tear in the fabric made evident the true state of things I quickly resorted to big words about the world to come: everything is changing, we are inventing new forms of living together, and other nonsens of the sort that I myself uttered in public or wrote every time it happened.

Att Elena många år senare, när hon skriver ned sin historia, inser vilka orimliga krav och val hon ställde sina barn inför är föga trösterikt. Att föräldrar sätter sina egna behov i första rummet och senare koketterar med dåligt samvete i den kranka eftertankens stund är inte ovanligt men lika tröttsamt varje gång, även om det sker i fiktionens värld. Nåväl, att läsaren skall känna obruten sympati med hjältinnan är inget krav på en god roman.

Precis som Lila förutspått går det åt skogen med Elenas relation till Nino. Elena separerar från Pietro medan Nino delar sin tid mellan sin fru och Elena, och alla andra kvinnor han har mer eller mindre flyktiga relationer med. Elenas förhoppningar om att hon skall få mer tid och energi för sitt skrivande med Nino än med Pietro kommer snabbt på skam.

Relationen med Nino tar Elena tillbaka till Neapel och då även till Lila. Väninnorna kommer varandra närmare igen och när de får var sin dotter och Elena flyttar in med sina barn i lägenheten ovanför Lilas börjar de umgås dagligen. Så är Elena tillbaka i sin barndoms kvarter där livet fortfarande är lika komplicerat och brutalt i början av 1980-talet som det var när de var barn på 50-talet.

Det är nu som Elenas författarkarriär tar fart på allvar och det är Lila som stöttar genom att se till att ta hand om Elenas döttrar när hon skall arbeta eller åka på någon av sina många resor. Lila som dessutom driver ett framgångsrikt dataföretag. Till en dag då allting slås sönder när det hemskaste av hemska sker: Lilas dotter försvinner spårlöst.

The Story of the Lost Child är en fantastisk avslutning på en enastående roman, där alla fyra böckerna tillsammans bildar en strålande helhet. En roman om vänskap, om att leva i en turbulent tid, med allt vad det innebär av osäkerhet och förhoppningar, spänningar och möjligheter. Och om så mycket mer.

Det hela tog sin början med att Lila gav sig av utan att lämna några spår efter sig och Elena började skriva ned berättelsen om deras vänskap för att på något vis inte låta Lila försvinna helt. Om Lila tar del av det Elena skriver, och hur hon i så fall ställer sig till det, är osäkert, men in i det sista upphör Lila aldrig att överraska och allt knyts samman på ett elegant och rörande vis när Elena hittar ett paket inslaget i gammalt tidningspapper innanför dörren till sin port. Vad paketet innehåller skall dock inte avslöjas här.

Att Elena Ferrantes böcker om Elena och Lila har fått många lovord och många läsare är väl förtjänt. Och själv är jag inte klar ännu, utan ser fram emot att läsa även de svenska översättningarna allt eftersom de kommer ut.

fredag 8 juli 2016

Skulpturutflykt till Pilane

Vid det gamla gravfältet i det vackra Pilane på Tjörn visas för tionde året i rad skulpturer ute i det fria. Och det ville vi ju inte missa. Så idag for hela familjen dit och njöt av vackert väder, fin natur, vidunderlig utsikt över hav och land, och, förstås, alla konstverk.

Även i år har Pilane lyckats locka till sig många intressanta skulpturer, som William Tuckers kinesiska häst i form av ett hästhuvud i brons som stupat med mulen i marken, och Helena Mutanens skulpturer av vaxad textil och metall, som ger ett mjukt och organiskt intryck - man nästan kan se pulsen slå i hennes hjärta Jus Sanguinis. Bara för att nämna några.

Men det verk som riktigt tog andan ur en var det som tronade högst uppe på klippan: Jaume Plensas Anna, en 14 meter hög skulptur av glasfiber och marmorpulver.

Så enastående vackert!

Jaume Plensa, Anna

Utställningen pågår till den 28 augusti. Och är väl värd ett besök även om det skulle innebära en rejäl omväg.

onsdag 6 juli 2016

Elena Ferrante, Those Who Leave and Those Who Stay

Elena och Lila har nu hunnit bli lite drygt tjugo år gamla, de har tagit steget in i vuxenlivet och försöker navigera i det turbulenta sextiotal som går över i det inte mindre turbulenta sjuttiotalet. Samhället är i uppror, politiskt och socialt, allt ifrågasätts och att leva i detta virrvarr av omstörtande idéer och handlingar sätter många på svåra prov.

Elena gifter sig med Pietro och flyttar med honom till Florens där han fått en tjänst som universitetsprofessor. Att lämna Neapel ser hon som ett tydligt kliv framåt och hon har stora förhoppningar på sitt nya liv i en mer kulturell och intellektuell miljö än den hon känner från barndomens Neapel.

Elena och Pietro får två barn och det faller på Elenas lott att sköta hushållet och barnen, medan Pietro uppslukas av sitt arbete. Trots sin ungdom tillhör han den gamla stammens professorer, som ger studenterna betyg efter vad de presterar på kurserna och inte efter deras politiska engagemang. En inställning som skaffar honom många fiender i den upproriska universitetsmiljön.

I skuggan av Pietro kämpar Elena för att orka hålla sig upprätt och på något vis hitta tillbaka till det skrivande som kvävts under alla vardagens sysslor.

Lila stannar i Neapel, sliter på korvfabriken och blir indragen i den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor. Men att inordna sig i ett fackförbund är ingenting för henne och spänningarna på fabriken tillsammans med det hårda arbetet tar till slut ut sin rätt. Lila blir sjuk av utmattning och det är till Elena hon vänder sig för att få hjälp. För ett tag kommer väninnorna varandra nära igen, men det visar sig vara kortvarigt.

Lila återhämtar sig och flyttar tillsammans med Enzo och sin son tillbaka till barndomskvarteren, där de gamla familjefejder fortsatt pyr, men ändå hela tiden tar oväntade vändningar och skapar oväntade allianser, åtminstone oväntade för Elena som återvänt till Florens och inte förstår sig på agerandet hos vare sig Lila eller sin egen neapolitanska familj. Och Elenas försök att pressa Lila till förklaringar och närmare förtroende slutar bara i hårda ord från dem båda.
[Elena:] "Stop it. If you've unexpectedly decided to make a truthful speech I'm listening, otherwise let's forget it."
[Lila:] May I point out something? You always use true and truthfully, when you speak and when you write. Or you say: unexpectedly. But when do people ever speak truthfully and when do things ever happen unexpectedly? You know better than I that it's all a fraud and that one thing follows another and then another. I don't do anyting truthfully anymore, Lenù. And I've learned to pay attention to things. Only idiots belive that they happen unexpectedly.
Elenas och Lilas skilda vägar i livet, med de olikheter i erfarenheter det medför sätter djupa spår i vänskapen, men vart de än vänder sig dras de ändå till varandra, på gott och ont.

Elena blir snart åter uppslukad, eller kanske snarare snärjd, av sitt liv i Florens, det liv hon finner allt mer grått och trist. Vändningen kommer med Nino, barndomskärleken, som via sitt arbete blivit bekant med Pietro och åter dyker upp i Elenas liv. Nino är numera också gift och har en son, men de respektive familjerna bleknar snabbt och obönhörligt i den passionerade förälskelse som nu blossar upp mellan Elena och Nino. Båda lämnar brådstörtade sina makar och barn och ger sig tillsammans av till Frankrike. Och där lämnar vi dem för denna gång.

Denna tredje del av Ferrantes Neapelserie riktigt vibrerar av spänningar, i samhället, på arbetsplatser och universitet, i familjer och mellan vänner. Spänningar i det stora som i det lilla, vilka skapar sprickor i samhälls- och familjestrukturer och hela tiden riskerar att vidga sig till oöverstigliga avgrunder.

Aggressivitet, förolämpningar och våld är ständigt närvarande. Att hela tiden leva på sin vakt och med taggarna utåt är utmattande för alla inblandade, och även för läsaren - snälla lugna er lite, öppna era sinnen och visa lite fördragsamhet! Men det är också denna Ferrantes förmåga att med känsla och precision levandegöra tiden, platsen och människorna så till den grad att man som läsare är med där det händer, att det kommer riktigt nära, som är den stora styrkan i detta enastående romanverk. Och som gör att jag nu genast sätter igång med den avslutande delen - The Story of the Lost Child.

tisdag 5 juli 2016

Tulpanfrö

Ett vanligt råd när det gäller att odla tulpaner är att se till att få bort stängeln så snart blomman vissnat. Detta för att låta löken lägga sin energi på att skapa en ny lök som kan blomma nästa år. Det fungerar utmärkt för de tulpaner som har den förmågan - exempelvis en rödlila, elegant tulpansort som vi har i en rabatt och som återkommer år efter år i mängder - men många av våra moderna hybridtulpaner klarar inte av att skapa nya lökar och blommar bara en gång, hur man än bär sig åt.

Låter man däremot stängeln stå kvar kan det hända att tulpanen bildar en frökapsel, och tulpanfrökapslar är riktigt fina.





Efter vad jag nu har läst mig till så skall det dessutom gå bra att så fröna och få nya tulpaner. Det lär ta fyra till fem år innan det blir en blomma och det gäller att inte råka rensa bort de tunna strån som kommer de första åren. Säkrast att så i kruka verkar det som. Frön av hybridtulpaner blir inte en kopia av moderplantan utan kan tydligen se ut lite hur som helst, och bara det gör det lockande att försöka så sina egna tulpaner.

onsdag 29 juni 2016

Elena Ferrante, The Story of a New Name

Den andra delen i Elena Ferrantes Neapelserie tar vid där den första slutade, på Lilas bröllop, när hon just har insett att allt hon hoppats uppnå med att gifta sig med livsmedelshandlaren Stefano inte kommer att ske, att hon gått från askan i elden. Lila och Stefanos första tid som gifta blir en prövning för dem båda. Lila kan inte alls förlika sig med sin roll som Signora Carracci, detta nya namn som inte tagit henne ett enda litet steg närmare lugn och frihet, snarare tvärt om.


Även för Elena blir tiden efter Lilas bröllop svår. Studierna känns meningslösa. Vad har hon jämfört med Lila? Lila som tycks ha allt: en man, en modern lägenhet, pengar, fina kläder, status i grannskapet. Att gifta sig med pojkvännen Antonio och tillsammans med honom driva bensinstationen vid stradone känns med ens som en mycket mer lockande, och framförallt tydligare, framtid än den som studierna kan leda till, en framtid vilken hon endast har mycket vaga, om ens några föreställningar.

Elena kämpar i alla fall vidare med sina studier och mycket tack vare en av lärarna på gymnasiet öppnas hennes ögon för andra sammanhang och sociala miljöer än dem hon känner från de närmsta kvarteren. Sammanhang till vilka studierna ger henne tillträde och i vilka hon känner sig mer hemma än hon någonsin gjort förut.

Sommaren när Elena och Lila är sjutton år blir omtumlande. Ett år har gått sedan bröllopet och Lila har ännu inte fått något barn - hon är ung och hennes kropp är ännu för skör, menar en klok läkare. För att stärka henne talas det om kusten, om sol, salta bad och långa simturer, och så får det bli. Lila kräver att Elena följer med, i en oklar roll som väninna, sällskapsdam och partner in crime.

Lila, Elena och Nino (Elenas studiekamrat och ungdomskärlek) bildar en trio på Ischias varma stränder och snart ger sig Lila in i en farlig lek tillsammans med Nino, en lek där hon utmanar alla grannskapets urgamla hederskodex. Elena blir självklart indragen. För vad annat kan hon bli? Det är ju kring Lila livet levs.
Lila new how to draw me in. And I was unable to resist: on the one hand I said that's enough, on the other I was depressed at the idea of not being part of her life, of the means by which she invented it for herself. What was that deception but another of her fantastic moves, which were always full of risks? The two of us together, allied with each other , in the struggle against all.

Den omtumlande sommaren på Ischia blir ändå början till ett av flera uppehåll i deras vänskap. Elena känner att hon måste leva sitt eget liv, att hon inte kan fortsätta att anpassa sig efter andras nycker och intressen, om de så är Lilas eller Ninos, lärarnas eller pojkvännernas. Hon kämpar hårt sista året på gymnasiet och får chansen att studera vidare på universitetet i Pisa.
I found out that I had passed the exam. I would have a place of my own, a bed that I didn't have to make at night and unmake in the morning, a desk and all the books I needed. I Elena Greco, the daughter of the porter, a nineteen years old was about to pull myself out of the neighborhood, I was about to leave Naples. By myself.

Men detta är berättelsen om en vänskap och snart är Elenas intresse åter riktat mot Lila. För vad finns det att berätta om hennes eget liv utan Lila? Ett liv som följer den förväntade vägen för en fattig men strävsam student. Mycket arbete, många intressanta människor, politiska och kulturella frågor att diskutera, teoretiskt och distanserat och ja, ganska trevligt till och med, men det är inte där det bränner till, inte på riktigt. Och klassresenärens osäkerhet vill aldrig riktig släppa sitt grepp om henne.

Det är i Lilas närhet, i Lilas liv det händer, det är där allt är på riktigt, livet on the edge. Lila, vars riktning hennes intresse än tar, uppbådar all sin kraft mot målet för dagen, om det så är att klara skolan, ta fram nya skomodeller, slippa en friare för en annan, att bli kvitt sin make för att leva med sin älskare, att uppfostra sin son efter senaste mode eller att sätta sig in i den nya datatekniken, ettor och nollor, allt eller inget. En kamp långt ifrån Elenas vardag och erfarenheter, och ändå blir hon ständigt inblandad, ändå finns det ett band, ett beroende, en samhörighet dem emellan som inte låter sig brytas.

När vi lämnar Elena och Lila för denna gång har de hunnit bli 23 år gamla, Elena har just fått sin första roman publicerad och Lila kämpar för sitt uppehälle i en stinkande korvfabrik. Fortsatt fängslad kastar jag mig genast över nästa bok.

tisdag 21 juni 2016

Åter till Neapel

Eftersom jag inte kan hålla mig tills de svenska översättningarna i Elena Ferrantes Neapelserie kommer har jag skaffat böckerna på engelska. För att komma in i språket läste jag om första delen, Min fantastiska väninna (skrev om den här) som då blev My Brilliant Friend, vilket fungerade fint det med. Så nu är det äntligen dags att gå vidare och följa Elena och Lila i deras fortsatta öden och äventyr.

måndag 13 juni 2016

Jag i mangaformat

Min dotter M är mycket intresserad av Japan och inte minst manga och anime, vilket öppnat även mina ögon för dessa uttryck. Hon målar gärna egna mangainspirerade figurer, som den här bilden på mig som "chibi".


Chibi är en förkortning av chibisuke som betyder ungefär lillen. Inom manga och anime är en chibi vanligen en liten figur med överdrivet stort huvud och stora ögon. En chibi har även överdrivna ansiktsuttryck och reaktioner och används därför ofta för att understryka något humoristiskt eller pinsamt.

Hur det kom sig att jag blev avbildad just som chibi låter jag vara osagt, men nog gör jag mig riktigt bra som manga-figur.

tisdag 7 juni 2016

Muriel Barbery, Alvernas liv


dimmornas återkomst
genom två novemberbarn i snön
de rotlösas sista förbund

Två små flickebarn hittas övergivna på vars en trappa, Maria i en bergsby i Frankrike, Clara i Italien. Två flickor som visar sig besitta säregna förmågor. De är i förbund med naturen och konsten, och så småningom även med varandra. Förbund som skall visa sig avgörande i striden om mänsklighetens fortlevnad i Barberys storslagna saga.


Flickornas barndom är lugn och trygg, på var sitt sätt, men det är oroliga tider och när Maria och Clara är i tolvårsåldern drar det ihop sig till krig mellan urgamla krafter, så som det är i sagan - en avgörande strid mellan gott och ont.

Det goda finner sin näring i naturen, hos de människor som lever nära jorden och i harmoni med den samma, som för sina förfäders samlade erfarenheter vidare i sitt muntliga berättande. Men även i konsten, hos de som försöker fånga världen och dess väsen i målningar, litteratur och musik.

Det onda, å andra sidan, utarmar naturen och människorna, det vill söndra, skilja natur från konst, materia från ande, det materiella från det ideella, ty det är harmonin däremellan som håller världen samman och ger den mening. Det är i varje fall så jag uppfattar Barbrrys beskrivning om vad denna stora strid står emellan, denna stora strid där hela mänsklighetens existens står på spel.

Men i sagan är människan inte ensam och i Alvernas liv är det just alver i olika skepnader som står för de övernaturliga inslagen. Ännu finns det broar mellan människornas och alvernas världar och alverna är i högsta grad involverade i den stora strid som människorna står inför.

I alvernas värld är mycket gott, men där finns inte någon fantasi, inget drömt och påhittat. Alverna gör skön konst av det som finns omkring dem och av det som redan har hänt. Och även om livet i alvernas värld på det hela taget synes behagligt, driver avsaknaden av drömmar och fantasi vissa av dem till människornas värld, till berättelserna som vidgar vyerna utanför det som ännu finns och har erfarits, antingen det förtäljs med ord, bilder eller toner.

I Alvernas liv låter Barbery sin både sin ordpoesi och sin fantasin flöda över alla bredder i en glänsande saga med magiska inslag, och ändå hålls berättelsen fint samman av sagans storslagna men ändå ordnande former. Det grandiosa och högtravande tankarna och stämningarna samsas fint med det jordnära i den vardagliga lyckan i ett väl utfört arbete och en god måltid

Jag tyckte mycket om Barberys tidigare böcker, Smaken och Igelkottens elegans, men Alvernas liv bjuder på en än mer helgjuten läsupplevelse. Och lyckligtvis är Alvernas liv bara den första delen i en serie om två, så det finns mer fin läsning att se fram emot!

fredag 27 maj 2016

Hilma af Klint på Strandverken

I helgen är det sista chansen att få se målningar av Hilma av Klint på Strandverken på Marstrand. Har ni möjlighet att åka dit så gör det!

Hilma af Klint, Duvan, nr 2, 1915

Själv var jag där förra veckan tillsammans med M. På lördagen kom vi dock bara till Tjuvkil innan en ilsket röd lampa på bilens instrumentpanel indikerade att kylarvätskan till motorn var slut. När vi fyllde på med vatten blev det en fontän längre in i systemet. Så det vara bara till att ringa J och be att få bli hembogserad.

Hilma af Klint, Svanen, nr 24, 1914

Men skam den som ger sig. På söndagen kom vi oss ut till Marstrand och vilka målningar vi fick se! Jag hade bara sett af Klints målningar på skärm förut, och tyckt mycket om dem då, men att se dem i original var något helt annat. Det fanns en sådan närvaro och kraft i målningarna att jag blev helt tagen. Flera av målningarna är rejält tilltagna i format och de kommer verkligen bäst till sin rätt i full skala.

Hilma af Klint, Serie V, nr 6, 1920

Hilma af Klint var djupt religiös och målade på uppdrag av de Höga. Det religiösa gick mig förbi, men det allmänmänskliga i hennes målningar gick istället rakt in. Hennes färgkänsla är fantastisk och det sätt på vilket hon utnyttjar grafiska element och abstrakta former i sina målningarna är enastående, ja rent förbluffande med tanke på att hon var en pionjär inom den abstrakta konsten. Snacka om kreativ originalitet.

Vi var i princip ensamma att besöka utställningen, vilket hade det goda med sig att vi kunde få uppleva den i lugn och ro, utan distraktioner, men samtidigt lite synd att inte fler tar vara på möjligheten att se så fin konst.

Nöjda med besöket på Strandverken avslutade vi utflykten till Marstrand med fika på Bergs konditori. Och bilen höll hela vägen hem.

söndag 22 maj 2016

Jessie Burton, Miniatyrmakaren

Amsterdam på 1680-talet var en stad präglad av sin blomstrande handel, där det Förenade ostindiska kompaniet VOC förde hem exotiska och dyrbara varor så som socker, silke och tobak, tillsammans med kunskap och berättelser från jordens alla hörn. Samtidigt försökte den stränga, kalvinistiska kyrkan hålla stadens invånares liv och leverne i korta tyglar. Nåde den som bröt mot någon av de sedlighetens lagar som prästerskapet satt upp.


Till detta sjudande och komplexa Amsterdam kommer lantflickan Petronella, Nella, Oortman för att leva med sin make, den dubbelt så gamle köpmannen Johannes Brandt. Äktenskapet blir dock inte alls vad Nella hade föreställt sig. Johannes ser hon knappt till och de skärvor av hans liv hon får inblick i blir omtumlande kunskaper på alla sätt och vis.

I det brandtska hushållet ingår även Johannes syster Marin, pigan Cornelia och drängen Toot. Huset är rikt på allt världsligt, men dess invånare kämpar hårt för att passa in i de trånga mallar som samhället till nöds kan acceptera.

Strax efter sin ankomst till Amsterdam får Nella ett dockskåp i present av Johannes. En gåva som först gör henne brydd, ja riktigt förnärmad: vad är ett dockskåp för gåva till en vuxen kvinna? Men skåpet måste möbleras och Nella kontaktar en miniatyrmakare för uppgiften. En miniatyrmakare som inte bara visar sig besitta en formidabel hantverksskicklighet, utan även med sina föremål och dockor tycks unna förebåda hushållets öden.

Att Burton läst noga in sig på livet i Amsterdam under 1600-talet råder det ingen tvekan om när hon låter sina historiska kunskaper vräka över sidorna i någons slags nitisk redovisningsplikt. Tyvärr orkar inte berättelsen bära alla dessa fakta och dränks i noggranna redogörelser för hur människor var klädda, vad de åt, hur de inredde sina hem, hur de bedrev sin handel, hur rättegångar gick till och hur sedlighetsbrottslingar straffades.

Medlemmarna av det brandska hushållet tillåts inte träda fram och komma läsaren nära. Johannes och Marin, Cornelia och Toot hålls alla fast i snävt tillyxade ramar där de stannar som representanter snarare än individer. Och Nella fastnar i rollen som störögd betraktare. 

Miniatyrmakaren är en ordentligt skriven roman, men alldeles för seg och prudentlig för min smak.

lördag 14 maj 2016

Elena Ferrante, Min fantastiska väninna

När författaren Elena Greco får höra att hennes barndomsväninna Lila har försvunnit och dessutom noggrant sopat undan alla spår av sin existens, börjar hon skriva ned sina minnen av deras speciella vänskap. Det blir upptakten till en helt makalöst fin roman om två flickors uppväxt i 1950-talets Neapel.


Elena och Lila växer upp i ett slitet kvarter i Neapels utkanter, i en miljö präglad av fattigdom, våld och ingrodda föreställningar om heder och könsroller. Flickorna är olika på många vis, men deras vänskap blir en fästpunkt i tillvaron som ger mening och trygghet, motstånd och möjliga speglingar under de osäkra och förvirrande barn- och ungdomsåren.

Flickornas liv tar tidigt in på olika spår. Elena får möjlighet att studera tack vare en enträgen folkskolelärarinna som lyckas övertyga hennes föräldrar om att låta henne gå vidare till läroverket, medan Lila istället börjar hjälpa till i faderns skomakarverkstad och redan som 16-åring gifter sig med charkuterihandlaren Stefano.

Det är skrivits många lovord om Min fantastiska väninna och jag kan inte annat än instämma. Jag tyckte verkligen om allt: språket, hur miljön och tidsandan fångas, och inte minst skildringen av Elena och Lilas starka, men också komplicerade vänskap. Kort sagt fängslande läsning rakt igenom och eftersom jag omöjligen kan tåla mig tills nästa del i romansviten om Elena och Lila kommer på svenska har jag redan beställt dem på engelska.

söndag 8 maj 2016

Disney på Akvarellmuseet

I går for vi i det vackra försommarvädret till Skärhamn för att se årets sommarutställning på Akvarellmuseet. Utställningen heter Disney - Konsten att berätta och är sammanställd av Walt Disney Animation Research Library.

Idéskiss Frost, 2013

Många av Disneys animerade filmer är baserade på traditionella, muntligt och skriftligt berättade myter, fabler, legender, skrönor och sagor, och på utställning visas hur arbetet med att bearbeta dessa historier till färdig animerad film går till, med betoning på bildmaterialet.

Det är ett rikt material besökaren får ta del av, med utvalda originalteckningar i form av idéskisser, manussidor, figurscheman, bakgrundsbilder och animationsteckningar i flera olika tekniker. Materialet är pedagogiskt uppdelat så att man kan följa arbetet från idéskiss till det färdiga resultatet i animerade filmscener. Utställningen sträcker sig från 1930-talet med filmer som Vårens gudinna och Råttfångaren i Hameln, via Snövit och Robin Hood fram till våra dagars Frost.

Skiss, Kalle Ankas bättre jag, 1938

Fokus i utställningen ligger på Disneys strävan att återberätta gamla historier på ett sätt som är tilltalande och tillgängligt för en samtida publik, och utställningen ger intressanta inblickar i hur detta arbete går till och vilket enormt lagarbete som ligger bakom en färdig produktion.

Det är dock mycket tydligt att det är Disney själva som valt vad vi skall få se av arbetet. Det finns något överdrivet tillrättalagt över berättelsen om det animerade filmskapandet, och tilltalet i informationsfilmerna och texterna ligger mycket nära reklamens; besökarna skrivs om och om igen på näsan att det som har gjorts och görs i Disneys ateljéer minsann är helt makalöst fantastiskt. Bara så att vi vet.

Hur som haver så uppskattade vi i familjen, både vuxna och tonåringar, utställningen och har man vägarna förbi Skärhamn i sommar så är Disney - konsten att berätta väl värd ett besök.

Disney - Konsten att berätta pågår till 4 september.

fredag 29 april 2016

Magnolian blommar

Magnolian blommar i vackert vitt...


... men bara helt kort.
Blombladen kroknar ned till torra, bruna skärvor på bara några dagar.
Man får njuta av prakten medan tid är.

onsdag 27 april 2016

Inger Edelfeldt, Fader vår

I vuxen ålder får journalisten Anna veta att hon är resultatet av en mycket tillfällig förbindelse i en mekanisk verkstad på landet. Hon söker upp sin biologiska far Konrad i Hagbraket och finner en obehaglig horkarl som hon inte vill ha något med att göra.


Flera år senare får Anna höra att Konrad drabbats av en stroke och numera sitter stum och halvt förlamad i sitt hus på Hagbraket och sprider helande kärleksenergi till alla som kommer nära. Anna blir nyfiken och åker dit. Verksamheten på Hagbraket styrs av Konrads döttrar, tillika Annas halvsystrar Vendela och Sara.

Anna blir mycket berörd av sitt möte med Konrad, eller Muni Ra som han nu kallas. Men hon vet inte vad hon skall tycka och tro om varken sin egen upplevelse, alla de människor som samlats kring Hagbraket för att få del av Muni Ras helande energi eller Vendela och Saras del i verksamheten.

Fader vår är skriven i en rapp och driven stil, som liksom springer förbi de frågor om vetande, sanning och lögn som romanen ställer. Annas ständiga och blixtsnabba pendling mellan tro och tvivel lägger sig som en skymmande helgardering över texten och hindrar läsaren från egen inlevelse och egna reflektioner. Synd på ett stoff som kunde blivit brännande om det inte dränkts i sådana mängder distansierande kylbalsam.

tisdag 19 april 2016

Maria Gustavsdotter, Ebbas bok

I Maria Gutavsdotters serie om prästdöttrarna Morlandeus öden och äventyr på 1600-talet har vi nu kommit fram till boken om den yngsta systern Ebba. Ebba är kvar på Orust, kvar i prästgården hos sin av ett slaganfall hårt märkte far, sin bittra styvmor Anna Theodora och hjälpprästen Jostein. Ebba trivs bäst vid vävstolen och drömmer om att få gå i lära hos fataburshustrun på Torebo, men Anna Theodora och Jostein vill inte släppa iväg henne; Anna Theodora för att hon vill ha Ebbas hjälp i hushållet och Jostein för att han vill gifta sig med henne. Den press Ebba lever under gör att hennes sjukdom med sina anfall allt oftare gör sig påmind, vilket bara tycks trigga Jostein i hans osunda uppvaktande av henne.


Parallellt med Ebbas öden får vi fortsatt följa även de andra systrarna Ulrikas och Katarinas liv i Dalarna respektive Ribe, liksom brodern Magnus och dennes forne vän Andreas. Men det är avsnitten om Ebba som griper tag, hennes tysta, förtvivlade kamp att få gå sin egen väg och inte gå under av trycket från alla dem som anser sig veta vad som är bäst för henne.

I epilogen skriver Gustavsdotter att hon i böckerna om systrarna Morlandeus önskat skildra kvinnornas liv och villkor under krigstiden på 1600-talet, och det har hon lyckats väl med. Kriget och dess verkningar i människors liv, både direkt i fasans stund och i den efterföljande misären, när livet skall försöka fortsätta levas, skildras insiktsfullt och medryckande. Liksom de vardagliga glädjeämnena och trätorna i de inblandades liv.

Bokserien tog avstamp i ett ödesdigert ungdomsskämt som fick långtgående konsekvenser för alla inblandade, tyvärr knyts projektet inte ihop lika elegant som det startade. Istället rinner det hela mer eller mindre ut i sanden, vilket känns riktigt snöpligt för mig som läsare. Men, men, på det hela taget har det varit mycket givande att följa Ulrika, Katarina och Ebba och vem vet, kanske blir det en fjärde bok som fångar upp de trådar som dinglar lösa?

De två tidigare böckerna i serien, Ulrikas bok och Katarinas bok har jag skrivit om här och här.

tisdag 5 april 2016

Paula Hawkins, Kvinnan på tåget

Rachel har tappat fotfästet i livet och famlar förtvivlat efter halmstrån som kan hjälpa henne att få någon slags rätsida på tillvaron. Efter sitt havererade äktenskap är hon tillfälligt inneboende hos en väninna, för vilken hon tafatt försöker dölja sitt alkoholmissbruk. Och sin arbetslöshet.

Varje morgon tar Rachel 8.04-tåget in till London, och 17.56 tar hon tåget tillbaka. Tågresorna är det enda som ger någon slags struktur åt Rachels vardag, och varje morgon och kväll spanar hon genom tågfönstret efter paret Jason och Jess, som bor i ett hus alldeles intill spåret och som i Rachels fantasi lever det perfekta liv hon själv en gång levde.


Men så en dag försvinner Jess, eller Megan som det visar sig att kvinnan egentligen heter. Rachel lägger samman de iakttagelser hon gjort från tåget och kan inte se annat än att hon faktiskt kan bidra med att reda ut vad som har hänt, att äntligen har tillfället kommit att visa vad hon verkligen går för.

Det är inte ofta jag läser mordböcker - och hade jag förstått innan jag började läsa att detta var en sådan bok hade jag nog inte läst, så fördomsfull är jag efter otaliga besvikelser i genren - men jag blev verkligen gripen av Kvinnan på tåget, av Rachels utsatthet, hennes till synes fruktlösa strävanden efter kärlek och värdighet, hennes önskan att synas och behövas, att inte allt alltid skall gå fel. Hennes obändiga strävan att försöka göra det rätta, om och om igen, fast misslyckandena bara tycks hopa sig.

Kvinnan på tåget visade sig dessutom vara en riktigt spännande bladvändare, från första sidan till det otäcka slutet.

onsdag 16 mars 2016

Filmkostymer på Tjolöholms slott

I helgen var jag på Tjolöholms slott tillsammans med min vännina H för att titta på deras utställning med dräkter från ett par olika filmatiseringar av Jane Austens romaner Stolthet och fördom och Förnuft och känsla.

Dräkterna är placerade inne i slottet och för att se dem får man gå med på en guidad visning. Vi var inte så många på visningen så det fanns gott om utrymme att se sig omkring, om inte annat på slottets fantastiska inredningssnickerier. Men nu var det ju framförallt kostymerna vi kommit för.

Utställningen består av ett litet, men naggande gott urval av originaldräkter från framförallt BBC:s filmatisering av Stolthet och fördom med Jennifer Ehle och Colin Firth i huvudrollerna, exempelvis dessa:


Och från Ang Lees filmatisering av Förnuft och känsla med Emma Thompson och Hugh Grant har de med dessa dräkter:


Liksom den här:


Vid sidan om filmkostymerna visas även några fina och välgjorda dräkter i empirestil som privatpersoner sytt upp för eget bruk, tillsammans med två röda uniformsrockar av den typ som det vimlar av i Stolthet och fördom.

Sammantaget var det vackert och välsytt och mycket roligt att se.

Dräkterna visas på Tjolöholms slott till och med 25 september.

torsdag 3 mars 2016

Jakten på ljuset

Nu när våren står för dörren är det äntligen dags att få jord på fingrarna igen!  Idag har jag planterat om och tagit skott på pelargonerna. Under vintern har de flesta plantor vi sparade i höstas fått stå på fönsterbänkarna i källaren, och efter att ha plockat bort alla gamla vissna blommor och blad har plantorna fått flytta upp en våning och står nu gröna och fina i vardagsrumsfönstren. När vädret tillåter skall de få flytta ut, men dit är det ännu ett par månader kvar.


Kronärtskockorna sådde jag redan i slutet av januari och flera små plantor har tittat upp. Nu är det även dags att så tomater, gurka och chili. Och japanska lyktor. De japanska lyktorna försökte jag med förra året också och fick upp många små fina plator som jag satte ut i rabatten. Där sniglarna åt upp dem alla på bara ett par dagar. Får se till att klura ut något sätt att skydda dem från de små bruna bestarna den här gången.


Med både pelargonsticklingar och olika frösådder i gång samtidigt är det inte helt lätt att finna en plats i det åtråvärda ljuset för dem alla. Tillgången på ljus är verkligen det som sätter gränsen för hur mycket vi kan förså här i huset. Växtlampan vi införskaffade förra året är uppsatt och gör sitt jobb, men när det är fullt under den, och i fönsterbänkarna, är det bara att försöka hejda sig.

Mats Mellberg, Hästhållning i praktiken


God hästhållning är grunden för att kunna umgås med hästar, oavsett om man är inriktad på promenadridning, avel eller tävling. Och vill man få de basala kunskaperna samlade på ett ställe så är den svenska klassikern på området Mats Mellbergs Hästhållning i praktiken från 1995. Och efter att just ha läst den igen är det bara att konstatera att den håller ännu.


Mellberg utgår från begreppet Horsemanship och skriver klart och tydligt om hur man lägger upp arbetet i olika stallar, liksom hur hästar skall skötas och utfodras. Hantering och träning av hästar, samt olika sorters mundering för så väl ridning som körning och longering beskrivs. Grundläggande hästhälsa och sjukvård tas också upp, liksom hästkunskap. Allt på ett koncist och lättillgängligt vis.

I avsnittet om hästkunskap saknar jag ändå något om hästars beteende och grunden för detta. Att förstå sig på de drivkrafter som styr hästars beteende är mycket viktigt för en god och säker hästhållning och det hade gärna kunnat få eget utrymme i boken.

Men det är ändå bara en randanmärkning. Har man den kunskap som Mellberg förmedlar med sig i sitt dagliga liv med hästarna så har man en gedigen grund att stå på.

Hästhållning i praktiken används som lärobok i utbildningar för hästskötare, men fungerar lika bra att läsa på egen hand och bör vara en självklarhet i varje stallbiblioteket.

tisdag 23 februari 2016

Helene Hanff, Underfoot in Show Business

Helene Hanff växer upp i en mycket teaterintresserad familj i Philadelphia. De går på teatern varje vecka och Helene börjar tidigt drömma om att skriva pjäser, att sättas upp Broodway naturligtvis. Via en manustävling får hon ett stipendium och kan i slutet av 1940-talet resa till New York för att förverkliga sina drömmar. Eller åtminstone försöka. De följande åren skriver hon manus på manus och försöker med hjälp av olika agenter få en producent att intressera sig för dem. Flera gånger händer det faktiskt att någon blir intresserad, men det är alltid något som saknas för att det verkligen skall bli en uppsättning.

Eller något, det är snarare alltid det samma det faller på, nämligen intrigen. Intressanta rollerkaraktärer och miljöer väger lätt när intrigen inte håller.

Trots motgångarna med sina pjäser ser Helene till att få ut så mycket som möjligt av teaterlivet i New York och tillsammans med vänninan Maxime, som försöker slå sig fram som skådespelerska, smyger de sig in på teaterföreställningar och filmvisningar, går på luncher och middagar med alla möjliga mer eller mindre excentriska människor med koppling till teatern, och sina drömmar om att lyckas i denna nyckfulla värld släpper de inte.

I början av 1950-talet börjar televisionen slå igenom och även om det inte alls var vad Helene tänkt sig så blir det som manusförfattare till tv-serier hon kommer att försörja sig under många år. Om inte annat nödd och tvungen för att kunna betala hyran och tandläkarräkningarna.

Först ut var kriminalserien The Adventures of Ellery Queen, en riktig lågbudgetproduktion med strikta restriktioner för vad manusförfattaren kan tillåta sig: max fem roller per avsnitt, varav två måste vara Ellery och hans far, en för liket och två för de misstänkta mördarna - en skyldig och en oskyldig. Till detta fick man skriva in två roller med max fem repliker var. Dramat fick kräva max tre scenerier och inte ta mer än 26 minuter. Frustrerande men lärorikt.
The result was that in a year of grinding out shabby murder stories of which I was ashamed, I learned more about dramatic writing than Aristotle, Stanislavski and Terry Helburn had ever been able to teach me. This didn't infuriate me at the time because I didn't know it. All I knew was that to avoid being toothless, I had sunk to the depths of literary depravity.

Efter Ellery Queen gick Hanff över till att skriva tv-manus baserade på historiska händelser, vilket passade henne mycket bättre. Även om hon aldrig såg det färdiga resultatet - när manuset var inlämnat hade hon gjort sitt, själv tv-produktionern intresserade henne inte, så teatermänniska hon var. Och hon kom aldrig över känslan av att televisionen inte var annat än ett dåligt substitut för teatern.

Helene Hanff

Helene Hanff kom så småningom att bli en uppskattad skribent i flera tidskrifter, och inte minst som författare till sin bok Brev till en bokhandel som handlar om hennes brevväxling med ett antikvariat i London (som jag skrivit om här). Och lika mycket som jag tyckte om Brev till en bokhandel, lika mycket tycker jag om Underfoot in Show Business.

Hanff skriver drivet och rättframt, och trots motgångarna gräver hon aldrig ned sig i självömkan, utan håller fanan högt på sitt eget, humoristiska och självironiska vis.

tisdag 9 februari 2016

Ellen Mattson, Sommarleken

Det är Sandras sista sommarlov på gymnasiet. En av de första lediga dagarna följer hon en nästan igenvuxen stig genom skogen och kommer fram till det mer eller mindre fallfärdiga huset på Udden där gamla Marika bor. Under sommaren har Marika sina barnbarn Pierre, Ylva och Rikard boende hos sig och Sandra finner dem alla ytterst intressanta: ungdomarna, Marika och inte minst det gamla huset. Hon ser till att ha vägarna förbi så ofta hon kan och även om syskonen inte synes allt för angelägna om hennes sällskap accepteras hon ändå och deltar med stor iver i allt de företar sig.


Sandras upptagenhet av huset vid Udden och dess invånare består medan sommaren övergår i höst och sommarlivet med sina lekar får en allt mörkare ton, där det somliga vämjes vid kan bli det någon annan åtrår mer än allt annat.

Sommarleken utspelar sig i ett somrigt Bohuslän på 1970-talet. En miljö som jag i Mattsons tappning finner helt oemotståndlig och jag njuter rakt igenom av hennes beskrivningar av hav och bad, sol och segling, regn och blåst, och inte minst av det gamla huset på sin udde med utsikt över sjön...

onsdag 3 februari 2016

Fågelräkning 2016

I helgen var det åter dags att räkna fåglar på Sveriges Ornitologiska förenings initiativ och vi var givetvis med i år igen. Vi har många fåglar vid fågelbordet även denna vinter, men sammansättningen av fåglar varierar verkligen år från år. Bergfinkarna har varit ovanligt många och vi har sex domherrar som kommer regelbundet, även om bara tre av dem behagade visa sig i helgen.

Bergfink, (foto Jiri Bohdal, Naturephoto)

Bergfink 30 (minst)
Gråsparv 8
Pilfink 4
Nötväcka 2
Blåmes 3
Talgoxe 2
Grönfink 4
Grönsiska 8
Rödhake 1
Skata 1
Domherre 3
Koltrast 2
Stenknäck 1
Entita 1
Kaja 2
Tamduva 2

måndag 25 januari 2016

Carina Burman, Min salig bror Jean Hendrich

I julklapp fick jag en bok jag länge varit intresserad av att läsa, nämligen Carina Burmans roman om skalden Johan Henric Kellgren, Min salig bror Jean Hendrich. I romanen låter Burman två av Kellgrens närstående föra pennan i var sin levnadsteckning av skalden: brodern och prästen Jonas Kellgren, och älskarinnan och krydkrämarhustrun Hedda Falk.

Jonas följer sin yngre brors öden och äventyr med både stolthet och förfäran, som man avundas han broderns goda hand med kvinnor och som präst förtvivlas han av det syndiga levene som blir dess följd. Att lillebror även har god hand med orden står tidigt klart, liksom att det öppnar för andra möjligheter än den konventionella prästbanan Jonas ser sig själv bunden att följa. Jonas synes flitig och plikttrogen, men det är ändock via Jean Hendrich vänskap med kung Gustav som Jonas till slut får sitt efterlängtade pastorat.

Den unga Hedda tvekar mellan ett tryggt liv med kryddkrämaren Falk och ett passionerat men högst osäkert med skalden Kellgren. Lösningen blir att försöka leva ett liv med båda, vilket hon också manövrerar skickligt under flera år. Falks kryddhandel blommar och Hedda behöver som hans hustru inte sakna några materiella bekvämligheter, men den passionerade livskänslan och vittra samhörigheten finner hon hos älskaren Kellgren.

Kellgrens erotiska skapader får stort utrymme i både broderns och älskarinnans teckning av honom och hans litterära gärning mycket litet, vilket ger intrycket av att här har vi att göra med en sexmissbrukare som väljer pigor efter utseende och tar sig fram sängvägen till hovet som sötunge åt grevinnor, snarare än genom sin litterära skicklighet. Jean Hendrich blir heller aldrig mer än en bifigur i romanen, istället är det Jonas och Hedda som är i förgrunden, och det är deras liv och perspektiv på livet i det gustavianska Sverige som till slut blir den främsta behållningen av att läsa Min salig bror Jean Hendrich.