tisdag 5 april 2016

Paula Hawkins, Kvinnan på tåget

Rachel har tappat fotfästet i livet och famlar förtvivlat efter halmstrån som kan hjälpa henne att få någon slags rätsida på tillvaron. Efter sitt havererade äktenskap är hon tillfälligt inneboende hos en väninna, för vilken hon tafatt försöker dölja sitt alkoholmissbruk. Och sin arbetslöshet.

Varje morgon tar Rachel 8.04-tåget in till London, och 17.56 tar hon tåget tillbaka. Tågresorna är det enda som ger någon slags struktur åt Rachels vardag, och varje morgon och kväll spanar hon genom tågfönstret efter paret Jason och Jess, som bor i ett hus alldeles intill spåret och som i Rachels fantasi lever det perfekta liv hon själv en gång levde.


Men så en dag försvinner Jess, eller Megan som det visar sig att kvinnan egentligen heter. Rachel lägger samman de iakttagelser hon gjort från tåget och kan inte se annat än att hon faktiskt kan bidra med att reda ut vad som har hänt, att äntligen har tillfället kommit att visa vad hon verkligen går för.

Det är inte ofta jag läser mordböcker - och hade jag förstått innan jag började läsa att detta var en sådan bok hade jag nog inte läst, så fördomsfull är jag efter otaliga besvikelser i genren - men jag blev verkligen gripen av Kvinnan på tåget, av Rachels utsatthet, hennes till synes fruktlösa strävanden efter kärlek och värdighet, hennes önskan att synas och behövas, att inte allt alltid skall gå fel. Hennes obändiga strävan att försöka göra det rätta, om och om igen, fast misslyckandena bara tycks hopa sig.

Kvinnan på tåget visade sig dessutom vara en riktigt spännande bladvändare, från första sidan till det otäcka slutet.

Inga kommentarer: