söndag 22 maj 2016

Jessie Burton, Miniatyrmakaren

Amsterdam på 1680-talet var en stad präglad av sin blomstrande handel, där det Förenade ostindiska kompaniet VOC förde hem exotiska och dyrbara varor så som socker, silke och tobak, tillsammans med kunskap och berättelser från jordens alla hörn. Samtidigt försökte den stränga, kalvinistiska kyrkan hålla stadens invånares liv och leverne i korta tyglar. Nåde den som bröt mot någon av de sedlighetens lagar som prästerskapet satt upp.


Till detta sjudande och komplexa Amsterdam kommer lantflickan Petronella, Nella, Oortman för att leva med sin make, den dubbelt så gamle köpmannen Johannes Brandt. Äktenskapet blir dock inte alls vad Nella hade föreställt sig. Johannes ser hon knappt till och de skärvor av hans liv hon får inblick i blir omtumlande kunskaper på alla sätt och vis.

I det brandtska hushållet ingår även Johannes syster Marin, pigan Cornelia och drängen Toot. Huset är rikt på allt världsligt, men dess invånare kämpar hårt för att passa in i de trånga mallar som samhället till nöds kan acceptera.

Strax efter sin ankomst till Amsterdam får Nella ett dockskåp i present av Johannes. En gåva som först gör henne brydd, ja riktigt förnärmad: vad är ett dockskåp för gåva till en vuxen kvinna? Men skåpet måste möbleras och Nella kontaktar en miniatyrmakare för uppgiften. En miniatyrmakare som inte bara visar sig besitta en formidabel hantverksskicklighet, utan även med sina föremål och dockor tycks unna förebåda hushållets öden.

Att Burton läst noga in sig på livet i Amsterdam under 1600-talet råder det ingen tvekan om när hon låter sina historiska kunskaper vräka över sidorna i någons slags nitisk redovisningsplikt. Tyvärr orkar inte berättelsen bära alla dessa fakta och dränks i noggranna redogörelser för hur människor var klädda, vad de åt, hur de inredde sina hem, hur de bedrev sin handel, hur rättegångar gick till och hur sedlighetsbrottslingar straffades.

Medlemmarna av det brandska hushållet tillåts inte träda fram och komma läsaren nära. Johannes och Marin, Cornelia och Toot hålls alla fast i snävt tillyxade ramar där de stannar som representanter snarare än individer. Och Nella fastnar i rollen som störögd betraktare. 

Miniatyrmakaren är en ordentligt skriven roman, men alldeles för seg och prudentlig för min smak.

Inga kommentarer: