lördag 23 juli 2016

Elena Ferrante, The Story of the Lost Child


När den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes Neapelserie tar sin början har Elena just lämnat sin man Pietro och sina två döttrar för att leva med sin barndomskärlek Nino. Elenas och Ninos arrogans gentemot alla de gör illa är stark, men plågsam läsning. Endast deras egna nycker, passioner, behov och åsikter räknas. Speciellt kallsinnigheten inför döttrarnas söndertrasade barndom är hemsk.


I lovered dark curtains over those years, and if in fact here or there a tear in the fabric made evident the true state of things I quickly resorted to big words about the world to come: everything is changing, we are inventing new forms of living together, and other nonsens of the sort that I myself uttered in public or wrote every time it happened.

Att Elena många år senare, när hon skriver ned sin historia, inser vilka orimliga krav och val hon ställde sina barn inför är föga trösterikt. Att föräldrar sätter sina egna behov i första rummet och senare koketterar med dåligt samvete i den kranka eftertankens stund är inte ovanligt men lika tröttsamt varje gång, även om det sker i fiktionens värld. Nåväl, att läsaren skall känna obruten sympati med hjältinnan är inget krav på en god roman.

Precis som Lila förutspått går det åt skogen med Elenas relation till Nino. Elena separerar från Pietro medan Nino delar sin tid mellan sin fru och Elena, och alla andra kvinnor han har mer eller mindre flyktiga relationer med. Elenas förhoppningar om att hon skall få mer tid och energi för sitt skrivande med Nino än med Pietro kommer snabbt på skam.

Relationen med Nino tar Elena tillbaka till Neapel och då även till Lila. Väninnorna kommer varandra närmare igen och när de får var sin dotter och Elena flyttar in med sina barn i lägenheten ovanför Lilas börjar de umgås dagligen. Så är Elena tillbaka i sin barndoms kvarter där livet fortfarande är lika komplicerat och brutalt i början av 1980-talet som det var när de var barn på 50-talet.

Det är nu som Elenas författarkarriär tar fart på allvar och det är Lila som stöttar genom att se till att ta hand om Elenas döttrar när hon skall arbeta eller åka på någon av sina många resor. Lila som dessutom driver ett framgångsrikt dataföretag. Till en dag då allting slås sönder när det hemskaste av hemska sker: Lilas dotter försvinner spårlöst.

The Story of the Lost Child är en fantastisk avslutning på en enastående roman, där alla fyra böckerna tillsammans bildar en strålande helhet. En roman om vänskap, om att leva i en turbulent tid, med allt vad det innebär av osäkerhet och förhoppningar, spänningar och möjligheter. Och om så mycket mer.

Det hela tog sin början med att Lila gav sig av utan att lämna några spår efter sig och Elena började skriva ned berättelsen om deras vänskap för att på något vis inte låta Lila försvinna helt. Om Lila tar del av det Elena skriver, och hur hon i så fall ställer sig till det, är osäkert, men in i det sista upphör Lila aldrig att överraska och allt knyts samman på ett elegant och rörande vis när Elena hittar ett paket inslaget i gammalt tidningspapper innanför dörren till sin port. Vad paketet innehåller skall dock inte avslöjas här.

Att Elena Ferrantes böcker om Elena och Lila har fått många lovord och många läsare är väl förtjänt. Och själv är jag inte klar ännu, utan ser fram emot att läsa även de svenska översättningarna allt eftersom de kommer ut.

Inga kommentarer: