onsdag 6 juli 2016

Elena Ferrante, Those Who Leave and Those Who Stay

Elena och Lila har nu hunnit bli lite drygt tjugo år gamla, de har tagit steget in i vuxenlivet och försöker navigera i det turbulenta sextiotal som går över i det inte mindre turbulenta sjuttiotalet. Samhället är i uppror, politiskt och socialt, allt ifrågasätts och att leva i detta virrvarr av omstörtande idéer och handlingar sätter många på svåra prov.

Elena gifter sig med Pietro och flyttar med honom till Florens där han fått en tjänst som universitetsprofessor. Att lämna Neapel ser hon som ett tydligt kliv framåt och hon har stora förhoppningar på sitt nya liv i en mer kulturell och intellektuell miljö än den hon känner från barndomens Neapel.

Elena och Pietro får två barn och det faller på Elenas lott att sköta hushållet och barnen, medan Pietro uppslukas av sitt arbete. Trots sin ungdom tillhör han den gamla stammens professorer, som ger studenterna betyg efter vad de presterar på kurserna och inte efter deras politiska engagemang. En inställning som skaffar honom många fiender i den upproriska universitetsmiljön.

I skuggan av Pietro kämpar Elena för att orka hålla sig upprätt och på något vis hitta tillbaka till det skrivande som kvävts under alla vardagens sysslor.

Lila stannar i Neapel, sliter på korvfabriken och blir indragen i den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor. Men att inordna sig i ett fackförbund är ingenting för henne och spänningarna på fabriken tillsammans med det hårda arbetet tar till slut ut sin rätt. Lila blir sjuk av utmattning och det är till Elena hon vänder sig för att få hjälp. För ett tag kommer väninnorna varandra nära igen, men det visar sig vara kortvarigt.

Lila återhämtar sig och flyttar tillsammans med Enzo och sin son tillbaka till barndomskvarteren, där de gamla familjefejder fortsatt pyr, men ändå hela tiden tar oväntade vändningar och skapar oväntade allianser, åtminstone oväntade för Elena som återvänt till Florens och inte förstår sig på agerandet hos vare sig Lila eller sin egen neapolitanska familj. Och Elenas försök att pressa Lila till förklaringar och närmare förtroende slutar bara i hårda ord från dem båda.
[Elena:] "Stop it. If you've unexpectedly decided to make a truthful speech I'm listening, otherwise let's forget it."
[Lila:] May I point out something? You always use true and truthfully, when you speak and when you write. Or you say: unexpectedly. But when do people ever speak truthfully and when do things ever happen unexpectedly? You know better than I that it's all a fraud and that one thing follows another and then another. I don't do anyting truthfully anymore, Lenù. And I've learned to pay attention to things. Only idiots belive that they happen unexpectedly.
Elenas och Lilas skilda vägar i livet, med de olikheter i erfarenheter det medför sätter djupa spår i vänskapen, men vart de än vänder sig dras de ändå till varandra, på gott och ont.

Elena blir snart åter uppslukad, eller kanske snarare snärjd, av sitt liv i Florens, det liv hon finner allt mer grått och trist. Vändningen kommer med Nino, barndomskärleken, som via sitt arbete blivit bekant med Pietro och åter dyker upp i Elenas liv. Nino är numera också gift och har en son, men de respektive familjerna bleknar snabbt och obönhörligt i den passionerade förälskelse som nu blossar upp mellan Elena och Nino. Båda lämnar brådstörtade sina makar och barn och ger sig tillsammans av till Frankrike. Och där lämnar vi dem för denna gång.

Denna tredje del av Ferrantes Neapelserie riktigt vibrerar av spänningar, i samhället, på arbetsplatser och universitet, i familjer och mellan vänner. Spänningar i det stora som i det lilla, vilka skapar sprickor i samhälls- och familjestrukturer och hela tiden riskerar att vidga sig till oöverstigliga avgrunder.

Aggressivitet, förolämpningar och våld är ständigt närvarande. Att hela tiden leva på sin vakt och med taggarna utåt är utmattande för alla inblandade, och även för läsaren - snälla lugna er lite, öppna era sinnen och visa lite fördragsamhet! Men det är också denna Ferrantes förmåga att med känsla och precision levandegöra tiden, platsen och människorna så till den grad att man som läsare är med där det händer, att det kommer riktigt nära, som är den stora styrkan i detta enastående romanverk. Och som gör att jag nu genast sätter igång med den avslutande delen - The Story of the Lost Child.

Inga kommentarer: