söndag 25 september 2016

Julie Otsuka, När kejsaren var gudomlig


Det är februari 1942, tre månader efter japanernas attack mot Pearl Harbor, och familjen i det vita stenhuset vid havet i Kalifornien är nu betraktade som en av fienden. Kvinnan läser kallelsen som är uppsatt utanför postkontoret och beger sig hem för att packa. I hela sitt liv har hon följt alla regler och det fortsätter hon att göra. Maken har FBI redan hämtat och nu är det hennes och barnens tur att föras till ett interneringsläger.


Kvinnan, flickan och pojken förs med tåg ut till lägret i öknen utanför Utah. Tågresan beskrivs från den 11-åriga flickans perspektiv och det följande livet i lägret från den åttaåriga pojkens. Lägret är en på alla vis torftig plats, och berättelsen om den och livet där lika torftig. Det pojken som åttaåring intresserar sig för skiljer sig mycket från det som kunde vara intressant för en vuxen läsare.

Lägret är dammigt och livet där långtråkigt, mamman tappar snabbt livsgnistan och storasyster är ute på nätterna - då allting händer, men då får inte läsaren vara med. Olika människoöden fladdrar förbi i enstaka, lösryckta meningar, men fördjupas aldrig. Det är sällan jag uppskattar romaner för vuxna skrivna ur barns perspektiv och När kejsaren var gudomlig understryker vikten av att försöka undvika dem.

Vistelsen i lägret varar i nästan tre och ett halvt år, men avklaras snabbt i boken. Snart är de hemma igen i sitt vandaliserade hus, bland rädda och misstänksamma grannar. Småningom kommer även fadern hem, kraftigt nedbruten av tiden i fångenskap. Men om hans tid där får vi heller inte veta någonting.
Han sa aldrig ett ord om åren han varit borta. Inte ett ord. Han talade aldrig om politik, eller om sitt gripande, eller om hur han kommit att tappa alla sina tänder. Han nämnde aldrig sitt lojalitetsförhör inför Enheten för kontroll av främmande fiender. Han berättade aldrig för oss exakt vad det var som han hade anklagats för. Sabotage? Att ha sålt hemligheter till fienden? Att ha konspirerat för att störta regeringen? Var han skyldig till det han anklagats för? Var han oskyldig? (Hade han ens varit där?) Vi visste inte. Vi ville inte veta. Vi frågade aldrig. Det enda vi ville göra, nu när vi var tillbaka i världen, var att glömma.
Och det är ju inte svårt att förstå, men inte blir man som läsare engagerad av att bara få veta att man ingenting får veta.

Boken avslutas med en bekännelse som blir en anklagelseakt i vilken mannen radar upp alla anklagelser som riktades mot japaner i USA under kriget och tar på sig dem alla. Syftet är väl att visa det orimliga i anklagelserna, men faller ändå platt i all sin opersonlighet, tillsammans med resten av texten.

När kejsaren var gudomlig var inte en bok för mig. För snål till både innehåll och stil för att engagera.

Inga kommentarer: