fredag 9 december 2016

Dörte Hansen, Körsbärslandet

Altes land, eller Olland som det heter på plattyska är ett område i de tyska delstaterna Hamburg och Niedersachsen som är känt för sina fruktodlingar, framförallt av äpplen, men även av körsbär. Korsvirkeshusen har stått i generationer och floden Elbe är ständigt närvarande med sitt försåtliga lugn. Elbe som plötsligt kan svämma över alla bredder och hemsöka både folk och fä. Ett gammalt kulturlandskap statt i stor förändring.


I krigets slutskede kom Vera Eckhoff till Olland tillsammans med sin mor Hildegard som flykting från Ostpreussen. Modern lämnade småningom Olland för att starta ett nytt liv med en ny man, men Vera blev kvar. I över sextio år har hon bott i det allt mer förfallna gamla korsvirkeshuset med den suggestiva inskriptionen på husgaveln: Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt. Snärjd i flyktens fasor har hon aldrig känt sig riktigt hemma, men heller aldrig förmått, eller kanske ens riktigt önskat sig, någon annanstans.

Så en dag står systerdottern Anne med sin son Leon utanför Veras dörr. Anne har hals över huvud lämnat Hamburg, där hennes man lämnat henne för en annan kvinna, och där hon ändå aldrig känt sig passa in bland alla superambitiösa stadsbor med fina karriärer och söndercurlade telningar.

Vera och Anne är ett omaka par, men på något vis skapar de ändå en vardag tillsammans i det gamla huset, och allt eftersom en trygghet i tillvaron som de båda inte trott var möjlig. Och det är här som boken börjar bli intressant, men tyvärr också här den tvärt klipps av. Snopet, då jag gärna hade läst så mycket mer om Vera och Anne än om alla de andra figurerna som stoppats in som någon slags pittoresk utfyllnad, mest bara för att kunna hånas.

För Körsbärslandet är fylld med bifigurer som tycks ha kommit med enkom för att författaren skall kunna plocka enkla poäng på deras bekostnad. Visst finns det mycket i samtiden att skratta åt, men Hansens satir slår liksom gärna över. Vassa iakttagelser och torra dråpligheter staplas på varandra i det oändliga, och det som kunde vara roligt blir snart bara tröttsamt. Till slut rent av elakt. Bönderna är oborstade tölpar och de inflyttade stadsborna som söker lugnet och sig själva på landet så löjliga att Hansen inte vet till sig i sin iver att klanka på allt de kan tänkas ta sig för eller stå för. För att inte tala om hipsterfolket i Hamburg, jisses vilka urbota idioter...

Så det är med tvehågsenhet jag lägger Körsbärslandet ifrån mig. En roman som kunde blivit något fint och tänkvärt om en landsbygd i förändring; om flykt, rotlöshet och hemkänsla; om minnen som både kan knyta ihop generationer och stöta dem ifrån varandra; en roman om livets allmänna knölighet. Men tyvärr slarvas detta bort när pennan vässas allt för hårt och hånfullheten istället för inkännandet får ta överhanden.

Inga kommentarer: