lördag 23 juli 2016

Elena Ferrante, The Story of the Lost Child


När den fjärde och sista delen i Elena Ferrantes Neapelserie tar sin början har Elena just lämnat sin man Pietro och sina två döttrar för att leva med sin barndomskärlek Nino. Elenas och Ninos arrogans gentemot alla de gör illa är stark, men plågsam läsning. Endast deras egna nycker, passioner, behov och åsikter räknas. Speciellt kallsinnigheten inför döttrarnas söndertrasade barndom är hemsk.


I lovered dark curtains over those years, and if in fact here or there a tear in the fabric made evident the true state of things I quickly resorted to big words about the world to come: everything is changing, we are inventing new forms of living together, and other nonsens of the sort that I myself uttered in public or wrote every time it happened.

Att Elena många år senare, när hon skriver ned sin historia, inser vilka orimliga krav och val hon ställde sina barn inför är föga trösterikt. Att föräldrar sätter sina egna behov i första rummet och senare koketterar med dåligt samvete i den kranka eftertankens stund är inte ovanligt men lika tröttsamt varje gång, även om det sker i fiktionens värld. Nåväl, att läsaren skall känna obruten sympati med hjältinnan är inget krav på en god roman.

Precis som Lila förutspått går det åt skogen med Elenas relation till Nino. Elena separerar från Pietro medan Nino delar sin tid mellan sin fru och Elena, och alla andra kvinnor han har mer eller mindre flyktiga relationer med. Elenas förhoppningar om att hon skall få mer tid och energi för sitt skrivande med Nino än med Pietro kommer snabbt på skam.

Relationen med Nino tar Elena tillbaka till Neapel och då även till Lila. Väninnorna kommer varandra närmare igen och när de får var sin dotter och Elena flyttar in med sina barn i lägenheten ovanför Lilas börjar de umgås dagligen. Så är Elena tillbaka i sin barndoms kvarter där livet fortfarande är lika komplicerat och brutalt i början av 1980-talet som det var när de var barn på 50-talet.

Det är nu som Elenas författarkarriär tar fart på allvar och det är Lila som stöttar genom att se till att ta hand om Elenas döttrar när hon skall arbeta eller åka på någon av sina många resor. Lila som dessutom driver ett framgångsrikt dataföretag. Till en dag då allting slås sönder när det hemskaste av hemska sker: Lilas dotter försvinner spårlöst.

The Story of the Lost Child är en fantastisk avslutning på en enastående roman, där alla fyra böckerna tillsammans bildar en strålande helhet. En roman om vänskap, om att leva i en turbulent tid, med allt vad det innebär av osäkerhet och förhoppningar, spänningar och möjligheter. Och om så mycket mer.

Det hela tog sin början med att Lila gav sig av utan att lämna några spår efter sig och Elena började skriva ned berättelsen om deras vänskap för att på något vis inte låta Lila försvinna helt. Om Lila tar del av det Elena skriver, och hur hon i så fall ställer sig till det, är osäkert, men in i det sista upphör Lila aldrig att överraska och allt knyts samman på ett elegant och rörande vis när Elena hittar ett paket inslaget i gammalt tidningspapper innanför dörren till sin port. Vad paketet innehåller skall dock inte avslöjas här.

Att Elena Ferrantes böcker om Elena och Lila har fått många lovord och många läsare är väl förtjänt. Och själv är jag inte klar ännu, utan ser fram emot att läsa även de svenska översättningarna allt eftersom de kommer ut.

fredag 8 juli 2016

Skulpturutflykt till Pilane

Vid det gamla gravfältet i det vackra Pilane på Tjörn visas för tionde året i rad skulpturer ute i det fria. Och det ville vi ju inte missa. Så idag for hela familjen dit och njöt av vackert väder, fin natur, vidunderlig utsikt över hav och land, och, förstås, alla konstverk.

Även i år har Pilane lyckats locka till sig många intressanta skulpturer, som William Tuckers kinesiska häst i form av ett hästhuvud i brons som stupat med mulen i marken, och Helena Mutanens skulpturer av vaxad textil och metall, som ger ett mjukt och organiskt intryck - man nästan kan se pulsen slå i hennes hjärta Jus Sanguinis. Bara för att nämna några.

Men det verk som riktigt tog andan ur en var det som tronade högst uppe på klippan: Jaume Plensas Anna, en 14 meter hög skulptur av glasfiber och marmorpulver.

Så enastående vackert!

Jaume Plensa, Anna

Utställningen pågår till den 28 augusti. Och är väl värd ett besök även om det skulle innebära en rejäl omväg.

onsdag 6 juli 2016

Elena Ferrante, Those Who Leave and Those Who Stay

Elena och Lila har nu hunnit bli lite drygt tjugo år gamla, de har tagit steget in i vuxenlivet och försöker navigera i det turbulenta sextiotal som går över i det inte mindre turbulenta sjuttiotalet. Samhället är i uppror, politiskt och socialt, allt ifrågasätts och att leva i detta virrvarr av omstörtande idéer och handlingar sätter många på svåra prov.

Elena gifter sig med Pietro och flyttar med honom till Florens där han fått en tjänst som universitetsprofessor. Att lämna Neapel ser hon som ett tydligt kliv framåt och hon har stora förhoppningar på sitt nya liv i en mer kulturell och intellektuell miljö än den hon känner från barndomens Neapel.

Elena och Pietro får två barn och det faller på Elenas lott att sköta hushållet och barnen, medan Pietro uppslukas av sitt arbete. Trots sin ungdom tillhör han den gamla stammens professorer, som ger studenterna betyg efter vad de presterar på kurserna och inte efter deras politiska engagemang. En inställning som skaffar honom många fiender i den upproriska universitetsmiljön.

I skuggan av Pietro kämpar Elena för att orka hålla sig upprätt och på något vis hitta tillbaka till det skrivande som kvävts under alla vardagens sysslor.

Lila stannar i Neapel, sliter på korvfabriken och blir indragen i den fackliga kampen för bättre arbetsvillkor. Men att inordna sig i ett fackförbund är ingenting för henne och spänningarna på fabriken tillsammans med det hårda arbetet tar till slut ut sin rätt. Lila blir sjuk av utmattning och det är till Elena hon vänder sig för att få hjälp. För ett tag kommer väninnorna varandra nära igen, men det visar sig vara kortvarigt.

Lila återhämtar sig och flyttar tillsammans med Enzo och sin son tillbaka till barndomskvarteren, där de gamla familjefejder fortsatt pyr, men ändå hela tiden tar oväntade vändningar och skapar oväntade allianser, åtminstone oväntade för Elena som återvänt till Florens och inte förstår sig på agerandet hos vare sig Lila eller sin egen neapolitanska familj. Och Elenas försök att pressa Lila till förklaringar och närmare förtroende slutar bara i hårda ord från dem båda.
[Elena:] "Stop it. If you've unexpectedly decided to make a truthful speech I'm listening, otherwise let's forget it."
[Lila:] May I point out something? You always use true and truthfully, when you speak and when you write. Or you say: unexpectedly. But when do people ever speak truthfully and when do things ever happen unexpectedly? You know better than I that it's all a fraud and that one thing follows another and then another. I don't do anyting truthfully anymore, Lenù. And I've learned to pay attention to things. Only idiots belive that they happen unexpectedly.
Elenas och Lilas skilda vägar i livet, med de olikheter i erfarenheter det medför sätter djupa spår i vänskapen, men vart de än vänder sig dras de ändå till varandra, på gott och ont.

Elena blir snart åter uppslukad, eller kanske snarare snärjd, av sitt liv i Florens, det liv hon finner allt mer grått och trist. Vändningen kommer med Nino, barndomskärleken, som via sitt arbete blivit bekant med Pietro och åter dyker upp i Elenas liv. Nino är numera också gift och har en son, men de respektive familjerna bleknar snabbt och obönhörligt i den passionerade förälskelse som nu blossar upp mellan Elena och Nino. Båda lämnar brådstörtade sina makar och barn och ger sig tillsammans av till Frankrike. Och där lämnar vi dem för denna gång.

Denna tredje del av Ferrantes Neapelserie riktigt vibrerar av spänningar, i samhället, på arbetsplatser och universitet, i familjer och mellan vänner. Spänningar i det stora som i det lilla, vilka skapar sprickor i samhälls- och familjestrukturer och hela tiden riskerar att vidga sig till oöverstigliga avgrunder.

Aggressivitet, förolämpningar och våld är ständigt närvarande. Att hela tiden leva på sin vakt och med taggarna utåt är utmattande för alla inblandade, och även för läsaren - snälla lugna er lite, öppna era sinnen och visa lite fördragsamhet! Men det är också denna Ferrantes förmåga att med känsla och precision levandegöra tiden, platsen och människorna så till den grad att man som läsare är med där det händer, att det kommer riktigt nära, som är den stora styrkan i detta enastående romanverk. Och som gör att jag nu genast sätter igång med den avslutande delen - The Story of the Lost Child.

tisdag 5 juli 2016

Tulpanfrö

Ett vanligt råd när det gäller att odla tulpaner är att se till att få bort stängeln så snart blomman vissnat. Detta för att låta löken lägga sin energi på att skapa en ny lök som kan blomma nästa år. Det fungerar utmärkt för de tulpaner som har den förmågan - exempelvis en rödlila, elegant tulpansort som vi har i en rabatt och som återkommer år efter år i mängder - men många av våra moderna hybridtulpaner klarar inte av att skapa nya lökar och blommar bara en gång, hur man än bär sig åt.

Låter man däremot stängeln stå kvar kan det hända att tulpanen bildar en frökapsel, och tulpanfrökapslar är riktigt fina.





Efter vad jag nu har läst mig till så skall det dessutom gå bra att så fröna och få nya tulpaner. Det lär ta fyra till fem år innan det blir en blomma och det gäller att inte råka rensa bort de tunna strån som kommer de första åren. Säkrast att så i kruka verkar det som. Frön av hybridtulpaner blir inte en kopia av moderplantan utan kan tydligen se ut lite hur som helst, och bara det gör det lockande att försöka så sina egna tulpaner.