tisdag 27 september 2016

Earl Grey omvärderad

I många år har jag haft bestämt för mig att jag inte tycker om teet Earl Grey. Vet inte riktigt varför, men det är något med bergamottoljans citrusaktiga bitterhet som jag inte tycker passar för ett te.

Eller snarare tyckte.

När sonen ville prova Earl Grey köpte vi hem en påse, och då han inte tyckte om det och jag inte gärna slänger mat, blev det jag som fick dricka det. Efter att snart ha gjort slut på de två hektona måste jag säga att jag helt har omvärderat denna teblandning och nu mycket väl förstår dess stora popularitet. Bergamottoljans citrusaktiga bitterhet passar ju förträffligt i te och en kopp Earl Grey till en bit god äpplepaj på eftermiddagen är en riktig fullträff.

Charles Grey, att Thomas Phillips, ca1820

Earl Grey har fått sitt namn efter Charles Grey (1764-1845), den andra earlen Grey och brittisk premiärminister på 1830-talet. Han skall ha fått ett svart te smaksatt med bergamottolja i gåva. Enligt en populär skröna var gåvan från en kinesisk mandarin som tack för att en av Greys män hade räddat mandarinens son från att drunkna. Men det är nog just bara en skröna.

Bergamott är i alla fall en hybrid mellan pomerans och suckatcitron och det är ur skalet den eteriska oljan pressas. Förutom till att smaksätta te används den även i likörer och för att framställa parfymer och annan kosmetika.

måndag 26 september 2016

Söndagspromenad under lövkronorna

Nyligen hittade vi en riktig oas här i Kungälv: Guddehjälms naturreservat. Dryg 160 hektar sammanhängde ädellövskog strax utanför stan!


Det är en lisa för själen att vandra bland alla dessa knotiga bokar, ekar och björkar. Området är gammal kulturmark och det finns flera lämningar efter torpställen, liksom en kvarnplats med fyra efter varandra liggande kvarnar som en gång i tiden hörde till gårdarna i området. Lämningar efter fundamenten till alla fyra kvarnarna finns kvar, liksom några enstaka kvarnstenar.


I helgen var bäckfåran i det närmaste torrlagd, men det är inte svårt att föreställa sig att här kan forsa på bra med vatten när det regnat lite grand.

söndag 25 september 2016

Julie Otsuka, När kejsaren var gudomlig


Det är februari 1942, tre månader efter japanernas attack mot Pearl Harbor, och familjen i det vita stenhuset vid havet i Kalifornien är nu betraktade som en av fienden. Kvinnan läser kallelsen som är uppsatt utanför postkontoret och beger sig hem för att packa. I hela sitt liv har hon följt alla regler och det fortsätter hon att göra. Maken har FBI redan hämtat och nu är det hennes och barnens tur att föras till ett interneringsläger.


Kvinnan, flickan och pojken förs med tåg ut till lägret i öknen utanför Utah. Tågresan beskrivs från den 11-åriga flickans perspektiv och det följande livet i lägret från den åttaåriga pojkens. Lägret är en på alla vis torftig plats, och berättelsen om den och livet där lika torftig. Det pojken som åttaåring intresserar sig för skiljer sig mycket från det som kunde vara intressant för en vuxen läsare.

Lägret är dammigt och livet där långtråkigt, mamman tappar snabbt livsgnistan och storasyster är ute på nätterna - då allting händer, men då får inte läsaren vara med. Olika människoöden fladdrar förbi i enstaka, lösryckta meningar, men fördjupas aldrig. Det är sällan jag uppskattar romaner för vuxna skrivna ur barns perspektiv och När kejsaren var gudomlig understryker vikten av att försöka undvika dem.

Vistelsen i lägret varar i nästan tre och ett halvt år, men avklaras snabbt i boken. Snart är de hemma igen i sitt vandaliserade hus, bland rädda och misstänksamma grannar. Småningom kommer även fadern hem, kraftigt nedbruten av tiden i fångenskap. Men om hans tid där får vi heller inte veta någonting.
Han sa aldrig ett ord om åren han varit borta. Inte ett ord. Han talade aldrig om politik, eller om sitt gripande, eller om hur han kommit att tappa alla sina tänder. Han nämnde aldrig sitt lojalitetsförhör inför Enheten för kontroll av främmande fiender. Han berättade aldrig för oss exakt vad det var som han hade anklagats för. Sabotage? Att ha sålt hemligheter till fienden? Att ha konspirerat för att störta regeringen? Var han skyldig till det han anklagats för? Var han oskyldig? (Hade han ens varit där?) Vi visste inte. Vi ville inte veta. Vi frågade aldrig. Det enda vi ville göra, nu när vi var tillbaka i världen, var att glömma.
Och det är ju inte svårt att förstå, men inte blir man som läsare engagerad av att bara få veta att man ingenting får veta.

Boken avslutas med en bekännelse som blir en anklagelseakt i vilken mannen radar upp alla anklagelser som riktades mot japaner i USA under kriget och tar på sig dem alla. Syftet är väl att visa det orimliga i anklagelserna, men faller ändå platt i all sin opersonlighet, tillsammans med resten av texten.

När kejsaren var gudomlig var inte en bok för mig. För snål till både innehåll och stil för att engagera.

söndag 11 september 2016

Päron en masse

Vårt päronträd dignar av frukt!

De flesta somrar ger det gamla trädet på sin höjd ett dussintal förskrämda små päron, men så vart tredje eller fjärde år formligen exploderar det av stora frukter. I år är det så mycket frukt att vi fått stötta grenarna för att de inte skall knäckas under tyngden av alla päron.

Sorten är Dubbel-Filip och mycket god, så nu frossar vi i päron och delar ut till alla som vill ha. Att ta till vara all frukt är omöjligt och en liten önskan vore att trädet gav lite jämnare med päron från år till år. Men då det inte är något vi rår över är det bara att passa på att njuta när det bjuds.

Något nytt har jag också fått lära mig - nämligen att päronet är moget när skaftet fått en tydlig midja och är enkelt att bryta av:

Moget päron