måndag 31 oktober 2016

Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten

Det hör inte till vanligheterna att jag sträckläser en kokbok, men det var just vad som hände med Aurora Siwanders Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, närmast afsedd för det borgerliga köket. Tredje utgåvan från 1891. Dock efter att först ha fått ägna en del möda åt att knäcka det helt hopplösa typsnitt som använts. Jag har läst hyfsat mycket texter tryckta på artonhundratalet, men aldrig tidigare stött på tillnärmelsevis så otillgängliga krumelurer till bokstäver. Men som med så mycket annat ger övning färdighet.

Kokboken innehåller 600 recept och skrevs med tanke på "unga husmödrar och tjänarinnor" som önskade förkovra sig i den moderna kokkonsten. Recepten kräver dock en del grundkunskaper i matlagning då de ofta är mycket knapphändiga. Ingredienslistor med måttangivelser lyser med sin frånvaro och hur länge något skall kokas eller marineras får man lista ut själv.

Som kuriosa kan man notera att recepten konsekvent är skrivna i passiv form: sillen blötlägges, äggen sammanvispas och kalvköttet males. Idag använder kokboksförfattarna istället en aktiv och uppfordrande form: blötlägg sillen, vispa äggen och mal kalvköttet!

Men det är rätterna och råden som får mig att läsa. De allra flest av rätterna skulle fungerar alldeles utmärkt även idag och många av dem återfinns fortfarande både i den dagliga husmanskosten och på smörgåsborden, om inte annat vid högtider som jul och påsk. Även det traditionella var en gång i tiden nytt och modernt.

När man läser Siwanders råd blir det verkligen tydligt hur de tekniska framstegen i köket har gjort mathanteringen så mycket enklare. Inte minst när det gäller förvaring av färskvaror har vi det idag mycket behändigare ställt än vad de hade för 130 år sedan. Och tänk vad mycket enklare det är att baka när man kan ställa in temperaturen på ugnen med ett vred:
Ugnen provas genom att ditlägga ett stycke papper. Sotas detta är den för het, blir det brunt är ugnen "varm" och blir det gult är ugnsvärmen "svag".
Fortsättning följer - nu måste jag testa några av recepten.

söndag 23 oktober 2016

Ferrante på svenska

Nu har äntligen andra delen i Elena Ferrantes Neapelsvit kommit på svenska med titeln Hennes nya namn. Jag läste den på engelska i somras och skrev om den här.


Jag har egentligen inte mycket att tillägga till det jag skrev då, mer än möjligen att jag tyckte det var stark läsning på engelska och ännu bättre på svenska. Dels beroende på den höga kvaliteten på den svenska översättningen - en stor eloge till Johanna Hedenberg! - dels, och framför allt, på att allt, givetvis, blir klarare för mig i svensk språkdräkt. Engelskan lägger obönhörligen en hinna över min förståelse av det jag läser, slätar ut och grumlar till.

Det är svårt att riktigt sätta fingret på vad det är, men när jag läser Hennes nya namn så framstår den som mer ångestladdad än The Story of a New Name. Brutaliteten som präglar livet i kvarteret, det inre och yttre kaos som Lila försöker bemästra, Elenas både beslutsamma och trevande klassresa, allt blir skarpare i konturerna.

Det är verkligen synd att den svenska översättningen inte kommit längre.

tisdag 18 oktober 2016

Konst i bergrum

I helgen besökte vi Vattenfalls bergrum i Stenungsund och konstutställningen Resenär. Det hela började med viss förvirring när vi svängde upp mot parkeringen och möttes av parkeringsvakter i gula reflexvästar som försökte se till att alla bilar fick plats. "Vi måste kommit fel", tänkte vi, "det måste vara ett idrottsevenemang i krokarna. Inte är det sådan rusning till en konstutställning." Men se, det var det.

Vattenfalls ruffiga bergrum rymmer mycket folk, så trots tillströmningen var det inga bekymmer att få se allt ordentligt.

Det första som mötte på vägen ned i berget var robusta stålskulpturer av metallkonstnären Berth Johansson. Metall ger en speciell tyngd åt föremål, även om de är sirliga i formen, som draken som liksom svävade i luften, eller hästarna formade av järnvägsräls med mjukt rundade nackar.

Berth Johansson, Flygande drake

Lite längre ned fanns skulpturer i sten av Pontus Ersbacken, med runda, organiska former som verkligen lyfte fram lenheten i det hårda materialet.

Pontus Ersbacken, Synaps, Alabaster


Tommy TC Carlssons färgstarka målningar i trompe l'œil lurade ögat så skickligt att arrangörerna varit tvungen att sätta upp avspärrningsband och skyltar med uppmaning om att inte röra bilderna. Säkert på förekommen anledning då det var mycket frestande att sträcka ut handen för att se om de där dropparna vin som rann ned för tavlorna verkligen var målade och inte uppbyggda utanpå duken.

Tommy TC Carlsson, Amarone

Sten-Yngve Johansson visade containerfartyg. Stora pampiga marinmålningar som man hajade till inför, om inte annat så för det ovanliga motivet. Dessa världshavens grovarbetare lyftes fram i all sin fantasieggande prakt: Vart är de på väg? Vad finns i alla dessa containrar?

Sten-Yngve Johansson, Civilisation 1

Utställningens frontfigur var Kjell Engman, vars glasskulpturer på olika vis inspirerats av livets resa, med all dess glädje och smärta. Det är imponerande vad Engman kan åstadkomma med glas och alla hans effektfullt belysta glasföremål verkligen intog berget. Vackert och humoristiskt, men med mörka undertoner; livets resa kan många gånger vara vinglig.

Kjell Engman, Resenär

lördag 1 oktober 2016

Therese Bohman, Aftonland

Karolina har nyligen brutit upp från ett mångårigt förhållande med antikexperten Karl Johan och hennes liv tycks befinna sig i limbo, en tröstlös väntan på att det riktiga livet skall ta fart igen. Hur nu ett sådant liv skulle kunna se ut.


Som professor i konstvetenskap vid Stockholms universitet har Karolina möjlighet att på arbetstid grotta ned sig i sin passion för konst, en passion som dock kommit att mattas väsentligt med åren. De uppslukande konstupplevelserna tycks ligga bakom henne och det är sällan hon längre berörs på djupet av ett konstverk. Nu är det snarare den akademiska världens jakt på ett vetenskapligt scoop som kan få henne uppriktigt intresserad.

Så när hennes nya doktorand Anton kommer med både material som kan visa sig vara en riktig konstvetenskaplig hit och samma entusiasm inför stora konstverk som hon själv en gång kände ljusnar tillvaron betydligt. Relationen med Anton passerar snart det lämpligas gräns när de tillsammans besöker Thielska galleriet. Ett besök av privat karaktär som slutar hemma hos Karolina med alkohol och sex.

Alkohol och sex, dessa ständiga följeslagare vars uppgift är att mota, eller åtminstone något mildra, känslan av meningslöshet som ständigt ruvar i bakgrunden. Korta stunder av närhet och lycka. För det är väl lycka hon känner då, frågar Karolina sig ängsligt.

Att det skall vara så förbaskat svårt att bara få vara lite glad! Ha lite roligt tillsammans med någon, göra vardagliga saker som kan ge lite mening åt livet. Det där enkla och basala som ändå är så svårt och komplicerat att få till. Det där som gör en solig söndag till något att se framemot istället för att frukta.

Aftonland är lika mycket en tankebok som en roman, och mycket trevlig läsning. Det vilar ett lugn över texten som jag uppskattar, ingen flåsig dramatik för dramatikens egen skull, utan stillsam och träffsäker betraktelse av ett liv som gått i stå. Bohman tar sin tid att utveckla det hon vill ha sagt och kryddar gärna texten med utläggningar om kuriositeter inom konst, vetenskap och politik.

Karolina har lätt att känna ömhet för andra och som läsare är det lätt att känna ömhet för Karolina och hennes existentiella vilsenhet. För hur hon kämpar med att få ordning på sitt liv och göra tillvaron hanterbar. Och nog ljusnar det så småningom.