söndag 27 november 2016

Grönkål

I år har vi odlat grönkål för första gången och det har gått riktigt bra. Trots att kålfjärilarna slog till i början av sommaren och knaprade duktigt på de då ganska små plantorna. Men kålen repade sig när väl fjärilarna drog sig tillbaka och nu så här i novembers sista dagar ståtar grönkålen frodigt i ensam majestät i grönsakslandet.

"Den är bäst när den är frostbiten om vintern", påpekar Aurora Siwander i sin Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, och då vintern kom tidigt i år har vi redan hunnit njuta av soppa kokad på egen kål.

Siwander föreslår att man även skall anrätta de grova stjälkarna: "De tjocka stjälkarna skalas väl och skäras i avlånga bitar, som förvällas, doppas i rivebröd, stekas i smör och serveras till soppan."

Det ligger ju i linje med att ta allt tillvara, men jag får säga att jag är tveksam till om det är värt besväret att bearbeta de träaktiga stjälkarna. Kanske att vi ändå får prova någon gång, men nu nöjde vi oss med stekfläsk och halvförlorade ägg till soppan.

Hoppas nu att den kål som finns kvar ute i landet klarar sig till jul.

tisdag 22 november 2016

Göran Redin, En skärva hopp

En skärva hopp är Göran Redins andra bok om syskonen Karin, Erik och Anders från Lövberga gård i Östergötland. Om första boken, Ett fjärran krig (som jag skrev om här) lyfte fram möjligheter för den duglige i stormaktstidens Sverige, så slår densamma nu istället tillbaka med full kraft.


De illvilliga grannar som familjen kommit på kant med kan inte släppa sina tankar på hämnd. De är väl medvetna om att de redan dragit sina ränker alldeles för långt, men risken att ses som svag av folket i bygden driver dem vidare. De skall ha sin hämnd; så snart tillfälle ges skall de slå till mot de där förbannat präktiga Lövbergaborna! Och det är just deras duglighet som skall vändas emot dem, för som gamle Sigurd uttrycker det: "Det finns många sorters människor som är illa omtyckta, men det är de duktiga som blir riktigt hatade."

En sanning som syskonen från Lövberga snart skall få känna på, var och en på sitt vis.

Karin kämpar på vid bruket i Finspång. Husbonden Koeman är en trist figur på alla sätt och vis, men hans chef de Geer uppmärksammar Karins begåvning och ser till att hennes idéer för hur man kan hålla bättre reda på brukets logistik implementeras. Men den glädjen blir kortvarig. Karins kunskaper inom läkekonsten, hennes förmåga att snabbt lära sig språk och hennes handlag med siffror, allt vänds emot henne och hon blir anklagad för häxeri och att vara i förbund med Djävulen. Ett brott som straffas med döden.

Äldste brodern Anders är kvar på gården och gifter sig med sin stora kärlek Lovisa. Deras lycka och framtidstro slås dock snabbt i spillror när Anders blir anklagad för dråp och döms till döden.

Erik far med sitt ryttarregemente till det stora kriget i Tyskland. Han uppmärksammas för sin duglighet och blir befordrad till korpral. Något som inte ses med blida ögon av alla. Erik blir anklagad för att ha stulit kyrksilver och även han döms till döden.

Det blir helt enkelt ett eländes elände för dem alla tre. Oskyldigt anklagade för olika brott står de med döden hängande över sig och vanmakten inför orättvisorna är nästintill omöjlig att bryta. Men som bokens titel antyder finns det ändå en skärva hopp om att få rättvisa, även i stormaktstidens nyckfulla rättsskipning.

Redin kan sin historia och trivs med att beskriva hur saker och ting gick till och fungerade på 1600-talet. Skickligt levandegör han tiden och delar med sig av sina kunskaper i stort och smått om seder och bruk, tekniska finesser, krigsstrategier, kosthållning och hästhållning och jag vet inte allt. Det är tvära kast och jag kan inte låta bli att tveka lite inför hur snabbt både Karin och Anders överges i sina hålor till häkten för muntra beskrivningar av än det ena än det andra. Men dessa små hack i läsningen är inte mycket att hänga upp sig på när helheten flyter så fint.

Det är tre illa tilltygade syskon vi lämnar för den här gången och kanske går det lite bättre för dem i nästa bok, Ett bräckligt liv.

lördag 12 november 2016

Lars Jonsson, Vinterfåglar

Vintern kom tidigt i år och fågelmatningen utanför köksfönstret fick en rivstart. Blåmesarna var på plats bara någon minut efter att vi hängt ut den första omgången med fröer, jordnötter och talgbollar. De måste ha suttit i häcken och väntat. Snart hade de fått sällskap av ett par nötväckor, några talgoxar och en rödhake. Och gänget med pilfinkar och gråsparvar så klart.

Fåglarna piggar verkligen upp tillvaron med sin energi och sitt tjatter. Dock även för grannens katt. Hon smyger ofta kring vårt förråd, oftast på jakt efter möss, men en och annan fågel lär också stryka med. För några veckor sedan hade kattan använt bänken i förrådet till matplats och lämnat fullt av fjädrar efter sig. Fåglarna får lära sig att se upp, även om de större inte räds en aldrig så kaxig katt.

I morse fräste hon ordentligt på en skata som bara blängde tillbaka utan att flytta på sig. Efter en stund var det katten som, riktigt förnärmad, drog sig tillbaka.

Att studera fåglarna utanför fönstret blir än trevligare, och definitivt mer lärorikt, med några bra fågelböcker till hands. I år har vi kompletterat samlingen med Lars Jonssons Vinterfåglar och den har redan blivit en favorit.


Jonsson har ägnat decennier åt att studera och måla fåglar, både de som uppehåller sig kring hans ateljé på södra Gotland och de han sett vid sina resor runt om i världen. I Vinterfåglar ägnar han sig åt ett sextiotal fågelarter som är vanliga kring de skandinaviska fågelborden.

Som målare får han hela tiden anledning att fundera över hur fåglarna egentligen ser ut. Även de vanligaste arterna, som man stöter på i det närmaste dagligdags, kan vara en utmaning när de väl skall avbildas. Proportioner, färger och strukturer, skillnader mellan unga och gamla fåglar, mellan hanar och honor, mellan olika årstider. För att inte tala om det huvudbry de individuella variationerna kan skapa.

Jonsson skriver utförligt om sitt arbete med att göra de olika fåglarna rättvisa i sina målningar. Hur han arbetar för att fånga nyanserna i färgen, stoffkänslan i fjäderdräkten och uttrycken i hållningen. Det är tekniskt på ett personligt sätt och hjälper även mig som läsare att upptäcka de olika fåglarna igen. Och det är väl en av anledningarna till att fåglar aldrig upphör att fascinera - ju mer man tittar och lyssnar och lär sig, desto mer vill man se, höra och lära sig.

Vinterfåglar är informativ på ett egensinnigt vis och innehåller många vackra målade bilder av de fåglar som gärna dyker upp vid fågelmatningarna runt om i Sverige och övriga Skandinavien.

söndag 6 november 2016

Göran Redin, Ett fjärran krig

På den lilla gården Lövberga i Östergötland föds tvillingarna Karin och Erik. Året är 1610 och de växer upp med gårdens dagliga slit och strävanden till två friska och försigkomna ungdomar. Fadern Jon kan dock inte låta bli att oroa sig för dem, och då kanske främst för Erik. Äldste sonen Anders är stark och strävsam och lik sin något inbundne far i mångt och mycket. Det är Anders som skall ta över gården en dag och ingen säger annat än att han är väl lämpad för den uppgiften.

Men vad skall Jon ta sig till med Erik? Pojken som fötts till den olyckliga lotten som yngre bror, och som dessutom är klent bygd och med ett förstånd och sinnelag som Jon rakt inte förstår sig på.


Även sockenprästen uppmärksammar Eriks begåvning och tar sig an att undervisa honom, till sockenbornas förvåning. Vad skall det nytta till att lära en bondpojke tyska, matematik och geografi? Samtidigt får Karin ta del av farmor Ebbas kunskaper i hur man botar sjuka, stämmer blod och hjälper barn till världen. Syskonen delar med sig av sina kunskaper till varandra, något som visar sig avgörande när familjen råkar ut för hot och utpressning av illvilliga grannar.

Sönerna riskerar att tas ut till fotfolk i armén och Karin lovas bort till ett giftermål hon inte kan känna annat än fasa inför.

Livet i socknen har sina egna intriger och de ständiga krigen långt där borta i fjärran påverkar alla i riket, med skatter och utskrivningar, men öppnar även upp möjligheter att finna nya vägar i livet för dem med tåga och snille. Med hjälp av prästen och det egna drivet hittar både Erik och Karin vars en väg ut. Erik blir mönstrad som ryttare i kavalleriet och Karin får plats som hushållerska hos herr Koeman i Finspång, där järnbruket blomstrar med hjälp av nederländskt kunskap och kapital.

Redin skriver med både inlevelse och omsorg om livet på gårdar och bruk, på övningsfält och slagfält, prästgårdar och kungagemak. Barnafödslar och masugnsreparationer, byskvaller och krigsstrategier, allt knyts samman med lätt hand och jag dras snabbt in i denna livfulla skildring av den svenska stormaktstiden. 

Ett fjärran krig är den första boken av hittills tre om syskonen från Lövberga och andra delen, En skärva hopp, är redan bokad på biblioteket.

tisdag 1 november 2016

Äpplesoppa

Vi har fortfarande en del äpplen kvar från årets skörd och igår provade jag att koka äpplesoppa efter ett recept i Aurora Siwanders Kortfattad handbok i den nyare kokkonsten, (som jag skrev om här).


Jag skalade tre ganska stora äpplen, kärnade ur och delade dem i bitar. Sedan fick de koka en stund i vatten, med lite citronsaft och en bit hel kanel. Istället för att pressa äpplegröten genom en sikt tog jag ur kanelstången och mixade med en mixerstav. Sedan i med lite mer vatten och vitt vin, ett uppkok och så var det klart. Hoppade över sockret då jag tyckte det var sött nog ändå.

Siwander föreslår att man skall servera med bitterbröd, men då jag inte lyckats lista ut vad som avses hade vi istället mandelskorpor till.

Riktigt gott som efterrätt tyckte familjen, så nu går vi vidare och provar fler av recepten.