tisdag 27 december 2016

Hilary Mantel, Frihet

Efter att ha läst Hilary Mantels fantastiska historiska romaner om Cromwell så var det med stor entusiasm jag började läsa första delen i Mantels romantrilogi om franska revolutionen: Frihet. Här får vi följa tre av de män som kom att bli revolutionens förgrundsfigurer: George-Jacques Danton, Maximilien Robespierre och Camille Desmoulins. De växer upp, går i skolan, gör mer eller mindre framgångsrika karriärer inom juridiken (Danton och Robespierre) och som skribenter (Desmoulins), och blir allt mer involverade i den rörelse som krävde samhällsförändring. När vi lämnar dem för denna gång är vi framme i juli 1789 och Bastiljen har just stormats.


Franska staten är i det närmaste bankrutt, klyftorna i samhället avgrundsdjupa, brödpriserna temperaturmätaren på folkets möjligheter att äta sig någorlunda mätta. Missnöjet sjuder och idéer om ett helt annat samhällsbygge sprider sig och får allt mer fast form.

Det är de människor som tog de samhällsomvälvande idéerna till handling som Mantel intresserar sig för. Dessa på många vis vanliga människor, med samma bekymmer och glädjeämnen i livet som de flesta andra av oss, men som kom att spela en så avgörande roll i händelser vars verkningar vi känner av ännu idag.

Vi får följa dem i korta scener, i hemmet, i skolan, på kaféer och i rättegångssalar, tillsammans med familj, älskarinnor, kollegor och revolutionskamrater. Det är snabba replikväxlingar och många inblandade. Tillsammans med att de övergripande sammanhangen och skeendena ofta bara är antydda gör detta Frihet till stundtals förvirrande läsning. Det är som att romanen inte riktigt står på egna ben utan kräver ganska gedigna förhandskunskaper i alla turer i franska revolutionen för att riktigt komma till sin rätt.

Frihet är inte i klass med senare verk av Mantel, som Wolf Hall och För in de döda, men det är ju fortfarande Mantel som håller i pennan och nu har gnistan tänt elden, revolutionen har startat och jag följer med in i Jämlikhet.

fredag 9 december 2016

Dörte Hansen, Körsbärslandet

Altes land, eller Olland som det heter på plattyska är ett område i de tyska delstaterna Hamburg och Niedersachsen som är känt för sina fruktodlingar, framförallt av äpplen, men även av körsbär. Korsvirkeshusen har stått i generationer och floden Elbe är ständigt närvarande med sitt försåtliga lugn. Elbe som plötsligt kan svämma över alla bredder och hemsöka både folk och fä. Ett gammalt kulturlandskap statt i stor förändring.


I krigets slutskede kom Vera Eckhoff till Olland tillsammans med sin mor Hildegard som flykting från Ostpreussen. Modern lämnade småningom Olland för att starta ett nytt liv med en ny man, men Vera blev kvar. I över sextio år har hon bott i det allt mer förfallna gamla korsvirkeshuset med den suggestiva inskriptionen på husgaveln: Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt. Snärjd i flyktens fasor har hon aldrig känt sig riktigt hemma, men heller aldrig förmått, eller kanske ens riktigt önskat sig, någon annanstans.

Så en dag står systerdottern Anne med sin son Leon utanför Veras dörr. Anne har hals över huvud lämnat Hamburg, där hennes man lämnat henne för en annan kvinna, och där hon ändå aldrig känt sig passa in bland alla superambitiösa stadsbor med fina karriärer och söndercurlade telningar.

Vera och Anne är ett omaka par, men på något vis skapar de ändå en vardag tillsammans i det gamla huset, och allt eftersom en trygghet i tillvaron som de båda inte trott var möjlig. Och det är här som boken börjar bli intressant, men tyvärr också här den tvärt klipps av. Snopet, då jag gärna hade läst så mycket mer om Vera och Anne än om alla de andra figurerna som stoppats in som någon slags pittoresk utfyllnad, mest bara för att kunna hånas.

För Körsbärslandet är fylld med bifigurer som tycks ha kommit med enkom för att författaren skall kunna plocka enkla poäng på deras bekostnad. Visst finns det mycket i samtiden att skratta åt, men Hansens satir slår liksom gärna över. Vassa iakttagelser och torra dråpligheter staplas på varandra i det oändliga, och det som kunde vara roligt blir snart bara tröttsamt. Till slut rent av elakt. Bönderna är oborstade tölpar och de inflyttade stadsborna som söker lugnet och sig själva på landet så löjliga att Hansen inte vet till sig i sin iver att klanka på allt de kan tänkas ta sig för eller stå för. För att inte tala om hipsterfolket i Hamburg, jisses vilka urbota idioter...

Så det är med tvehågsenhet jag lägger Körsbärslandet ifrån mig. En roman som kunde blivit något fint och tänkvärt om en landsbygd i förändring; om flykt, rotlöshet och hemkänsla; om minnen som både kan knyta ihop generationer och stöta dem ifrån varandra; en roman om livets allmänna knölighet. Men tyvärr slarvas detta bort när pennan vässas allt för hårt och hånfullheten istället för inkännandet får ta överhanden.

torsdag 1 december 2016

Charlotta von Zweigbergk, Fattigfällan

Beata bor i en trevlig lägenhet i Stockholm, hon har ett arbete hon trivs med, många vänner och fyra utflugna barn. Som egenföretagare har hon aldrig haft några stora inkomster, men hon har fått ekonomin att gå ihop. Så blir hon sjuk och kan inte arbeta under sjukdomsperioden. Samhällets skyddsnät visar sig ha stora maskor och efter bara ett par månader har Beatas ekonomi helt raserats. Trots att hon söker stöd dras hon bara djupare och djupare ned i fattigdomsträsket.


Beatas sjukdomstid blir lång. Månad blir till år och den ständiga bristen på pengar får hela hennes liv så som hon känt det att omkullkastas. Fattigdomen tär på henne som person och på hennes sociala liv. Kampen för att bli frisk underlättas inte av att ständigt behöva oroa sig för att bli vräkt, för att få mat på bordet och kunna betala räkningarna för el, vatten och telefon. Inte heller av att stångas mot socialen och försöka parerar förnumstigheter från vänner och släktingar som alla verkar ha så förtvivlat svårt att förstå att har man inga pengar så har man inga pengar. Att det faktiskt finns djup fattigdom i Sverige idag.

Fattigfällan baserar sig på ett verkligt fall och är en inträngande och uppfordrande roman om akut brist på pengar och vad det gör med den som drabbas. Utsattheten och förnedringen i alla kontroller och ifrågasättanden, skammen i att inte klara sin ekonomi, allt är starkt skildrat och som läsare får man verkligen kalla kårar av det bemötande Beata får av de som borde hjälpa men i praktiken snarare stjälper.

Författarens engagemang för de som samhället sviker och frustrationen över situationen går inte att ta miste på och är lätt att dela. Fattigfällan är lika mycket stridsskrift och debattartikel som roman, men jag tänker att boken hade vunnit en hel del på om Zweigbergk hade litat mer på läsarens egen förmåga att ta till sig Beatas öde och dra egna slutsatser om vad som går snett och vad som borde kunna göras istället.

Men det är ändå en randanmärkning, till syvende och sist är Fattigfällan en mycket viktig bok som jag hoppas får många läsare. Vem som helst kan bli fattig och det är stor förbannad skam att stödet till de drabbade kan fallera så kapitalt som det gör för Beata.