torsdag 13 juli 2017

Fina sockerärtor

Det är en härlig tid i köksträdgården nu när allt mer börjar mogna. En nyhet här i år är de purpurfärgade sockerärtorna som visat sig vara både goda och dekorativa. Och man blir lika blå på tungan som när man äter blåbär!

Pisum sativum "Shiraz"

måndag 3 juli 2017

Ett bedårande foto

Eva Brandin. Maja och Thytur
Ramlade av en slump över detta fina foto av Eva Brandin. Hon ställer ut på Abecita konstmuseum i Borås i sommar. Det får nog bli ett besök...

söndag 2 juli 2017

Martin Engberg, En enastående karriär

Jonas plan var att skriva en fantastisk avhandling, en sådan där som förskjuter hela ämnet, som alla som vill göra sig ett namn måste referera till. En avhandling som skulle bli avstampet till en helt enastående karriär som forskare i litteraturvetenskap.


Men nu går ju inte allt alltid som man tänkt sig.

Avhandlingen sågas totalt av opponenten, betygsnämnden bryr sig inte ens om att sammanträda, kollegorna undviker honom generat och förhållandet till flickvännen spricker.

Så där står han, Jonas, i sitt eget limbo, försörjer sig på att plocka fram skrifter ur bibliotekets magasin och bidar sin tid, för på något vis skall han tillbaka, han skall svinga sig upp på parnassen. Om inte annat skall han se till att ta hämnd på de som, i hans ögon, verkligen ligger bakom misslyckandet med avhandlingen.

Hämnd tar han och en karriär blir det, om än kanske inte så enastående som det var tänkt, och riktigt roligt att läsa om det är det. Engberg skriver koncentrerat och rakt på sak. Det är många akademiska och mänskliga egenheter som får sin släng av sleven, och även om det är kanske är lite väl flyhänt i bland så är det riktigt underhållande och En enastående karriär passar perfekt som lektyr för ett par timmar i hängmattan.

lördag 1 juli 2017

Dagar i Dalarna

Hemma igen efter några fina dagar i Dalarna tillsammans med familjen. Vi bodde på ett mysigt B&B i Falun och betade av tre av Dalarnas mest kända sevärdheter: Världsarvet kring Faluns koppargruva; Carin och Carl Larssons Sundborn; Zorngården och Zornmuseet i Mora. Och alla tre visade sig vara väl värda att besöka.

Zorngården i Mora

Tidigare har jag bara varit i Dalarna vintertid och det var riktigt roligt att få se landskapet i sommarskrud. Det var ungefär som jag föreställt mig med röda stugor och fullt av björkar och sjöar. Dessutom var det massor med tallar och lupiner, jisses vad lila det var i vägkanterna!

Lupiner

Veckan efter midsommar är toppen att semestra i Sverige: allt har öppnat, men det är ännu ingen trängsel. Förra året var vi på Gotland, i år alltså Dalarna och nästa år får det bli ett annat landskap och vips har vi en tradition.

söndag 25 juni 2017

Hilary Mantel, Broderskap

Så har det hänt igen: jag har tagit mig igenom en roman som jag tyckte illa om från första sidan. Slösat bort lästid som aldrig kommer igen. Suck och stön...

Jag var inte vidare förtjust i de två tidigare delarna av Hilary Mantels trilogi om några av Franska revolutionens frontfigurer och anledningen till att jag läste Broderskap får väl hänföras till fullständighetskontot, vilket inte är mycket till tröst. Och en fåfäng förhoppning om att det skulle ta sig; att åtminstone något av den fantastiska författare Mantel visat att hon är i andra verk skulle få genomslag även här, men icke.


Vi har i alla fall kommit fram till 1793 och det är nu revolutionen verkligen urartar i ett allas krig mot alla. Att leva idealen om frihet, jämlikhet och broderskap visar sig vara svårt och misstänksamhet och angiveri upptar allt mer av revolutionärernas tid. Lösningen blir, återigen i denna härva, giljotinen.

Mantel bryr sig inte om att teckna de stora dragen och revolutionärernas interna käbbel sätts inte i något sammanhang. Och det skall till ett förbaskat intressant käbbel för att det skall hålla. Om de första böckerna var förvirrande så är den här bara rätt och slätt tråkig. Sida upp sida ned med tomma dialoger, några rader om slabbet vid avrättningarna, många namn som nämns, och inte mycket mer.

Kanske är det tänkt att allt viktigt och gripande skall utläsas mellan raderna, men det orkar i sådana fall aldrig träda fram utan drunknar i trivialiteter.

Jacques-Louis David, Marats död (1793)
Nåja, bara att lägga undan och hoppas att den utlovade tredje boken om Cromwell snart kommer ut.

torsdag 8 juni 2017

Sjöväderspoesi

Sjövädret från SMHI sänds i radions P1 fyra gånger om dagen, med utsikter och observationer från farvatten och kuststationer. Att lyssna på de lugna, sakliga rapporterna är som att lyssna på kantig, men charmerande poesi, med namnen på farvattnen och kuststationerna som fasta punkter och benämningarna av olika väderfenomen som teman med variationer. Det är ganska få ord och uttryck som används, men de kan kombineras på många vis och inrymmer såväl stillhet som dramatik.

Måseskärs fyr sedd från Käringön

Namnen på farvattnen och kuststationerna blir snart välbekanta och vissa ligger nära och berör ens sommarliv, som Skagerack och Kattegatt, Måseskär och Vinga för min del, medan andra känns hemtama bara av upprepningens magi, som Syd Utsira och Kvarken, Skagsudde och Stora Högarna.

I sin bok Utsikt över sjödistrikt från 1984 tar Bertil Kumlien fasta på alla dessa namn och tecknar ett litet porträtt av dem vart och ett. Rapportstationerna tycks alla höra ihop med en fyr och det är framförallt dessa som beskrivs. Texterna är korta och anekdotiska, med fina illustrationer av Kumlien själv, och trevliga att läsa, om än inte särskilt informativa.


Boken berör hur det såg ut 1984 och både rapportstationer och prognosdistrikt ändras; några faller bort och andra tillkommer, men mycket är sig ändå likt så här drygt tre decennier senare. I alla fall vad det gäller namn och rapporternas utformning. Vad det gäller bemanning av fyrar liksom data- och telekommunikationsmöjligheter så är det en helt annan värld idag.

Jag läste det mesta av boken vid ett besök på Käringön, medan jag satt i lä i en klippskreva med utsikt över Måseskär, drack te och lyssnade på måsarna - som var mycket upptagna med sina häckningar på skäret nedanför - och omgivningen gav sitt saltstänkta bidrag till läsningen av denna trevliga bagatell till bok.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldag och akvarellmåleri

Nationaldagen firade vi genom att åka till Skärhamn och titta på minnesutställningen av Arne Isacsson. Isacsson är en verklig förgrundsgestalt inom svenskt akvarellmåleri. Han startade Gerlesborgsskolan 1944 och var en drivande kraft bakom tillkomsten av Akvarellmuseet, som i år alltså hedrar honom med en utställning, hundra år efter hans födelse.

Arne Isacsson, Les marais, Camargue, 2003

Isacsson målade gärna landskap och utvecklade också en egen akvarellteknik, monotypin, där vattenfärgens vattnighet utnyttjas för att i lager på lager och tryck på tryck få fram de karga landskapens särpräglade struktur, om det så gäller Bohusläns klipphällar, höstens åkrar eller Islands lavafält. Och just hans monotypiverk var de som gjorde starkast intryck på utställningen.

Arne Isacsson, Vinterpoem, 2003

Vi avrundande med en god lunch på restaurang Vatten och njöt åter igen av det fina läget. Att Nordens museum för akvarellkonst placerats just här är ett lyckokast, förverkligat av eldsjälar som Isacsson.

måndag 15 maj 2017

Carola Hansson, Masja

Godset Jasnaja Poljana är hemvist för den hyllade författaren Lev Tolstoj, hans stora familj och tjänarstab, liksom de många lärjungar som attraheras av Tolstojs radikala idéer och asketiska levnadssätt.

Det är senare delen av 1800-talet och Ryssland präglas av stora klyftor och sociala spänningar. Några få lever i lyx medan de allra flesta lever i fattigdom, ja i ren misär. Den sociala och andliga nöden i landet upptar mycket av Tolstojs tid och tankar och hans radikala idéer både inspirerar och provocerar. Själv ser han sig som den självklara mittpunkten i den vida krets av familj, tjänare och lärjungar som omger honom, och med en patriarkal rätt att lägga sig i precis allt.

Den enda som tycks stå upp emot honom är hans hustru, med ständiga gräl och uppträdanden som följd, och föräldrarnas bittra strider sätter djupa spår hos barnen.


I denna korseld av idéer och uppträdanden finns dottern Masja. Hon hjälper sin älskade far i hans arbete, både på fälten och i skrivkammaren, och försöker med all kraft följa hans stränga och ofta nyckfulla ideal för hur man bäst skall leva sitt liv. Samtidigt som hon så gärna vill vara nära fadern och vara honom till lags försöker hon ändå hitta en egen väg i livet, något fadern inte tvekar att svartsjukt sätta käppar i hjulet för.

Hanssons porträtt av Masja, en intelligent och sökande ung kvinna med en sårbar personlighet som hon kämpar med att härda i faderns anda, är både gripande och fascinerande. Hansson skriver med en eftertänksam stil och levandegör människorna och platserna, tiden och idéerna. Ibland är hon kanske lite väl försiktig - det är ju ändå en roman - och hon viker gärna undan om det finns minsta tvivel om hur något verkligen förhöll sig.

Det finns många foton av familjen Tolstoj, från ateljéer men också privata, de senare ofta tagna av modern som gärna ställde sig bakom kameran. Hansson beskriver utförligt flera av dessa foton och det är en stor brist att de foton som omnämns inte finns tryckta i boken.

Masja är den tredje delen i Hanssons triptyk om familjen Tolstoj. Jag har inte läst de andra två, men skulle gärna göra det.

onsdag 26 april 2017

Tove Jansson, Sent i november

Familjen är kvar på Mumintrollets pappas ö längst ut i kustbandet, dit de for i förra boken, Pappan och havet. Hösten kommer och det är en tid att boa in sig eller ge sig av. Filifjonkan och Hemulen, Mymlan, Onkelskruttet och lilla homsan Toft, alla dras de till Mumindalen. Dalen som visar sig vara så annorlunda nu på hösten och med familjen frånvarande. Även Snusmumriken avbryter sin vandring och kommer tillbaka för att finna reda på någonting viktigt som han glömt kvar.


Titeln, Sent i november slår an den vemodiga tonen i denna avskedsbok. Mumintrollet, mamman, pappan och Lilla My har lämnat. Familjen finns bara kvar som vaga, varma minnen.

Så vad skall man ta sig till när löven faller?
Vad skulle Mumintrollets mamma gjort?

De vilsna själar som samlas i Muminhuset denna höst får försöka reda sig själva och varandra bäst de kan. Var och en efter sin bestämmelse. Jansson fångar dem alla så fint, liksom det speciella och läkande i den Muminvärld hon själv skapat. Åter igen slås jag av hur hennes både känsliga och sakliga stil talar så direkt till läsaren. Utan att krångla till det får hon fram det lätta och det svåra, det glada och det ledsamma, det självklara och det obegripliga i tillvaron.


En eftermiddag tände Snusmumriken sin pipa och tog vägen ner till havet. Han gick långsamt och för första gången kände han sig ensam. Han gick ända ut till badhuset och öppnade den smala, gistna dörren. Där luktade mögel och tång och gamla somrar, en vemodig lukt. O alla hus, tänkte Snusmumriken. Han satte sig på den lilla branta trappan som gick ner i vattnet. Havet var lugnt och grått och utan öar. Det är kanske inte så svårt att ta reda på dem som gömmer sig och få hem dem igen. Öarna finns på sjökortet. Jollen kunde tätas. Men varför? tänkte Snusmumriken. Låt dem hållas. Kanske de också behöver få vara ifred.
Så var den sista av Muminböckerna läst och vi lämnar dem ifred, även om det visst kan kännas lite ensamt.

tisdag 18 april 2017

Tove Jansson, Pappan och havet

Det är där vi skall bo, upprepade mamman. Det är pappas ö. Pappa skall ta hand om oss. Vi skall flytta dit och bo där hela vårt liv och göra om allting från början.
Muminpappan trivs inte längre med livet i Mumindalen. Han känner sig överflödig. Familjen behöver honom inte längre; han är inte den mittpunkt och klippa i familjen som han anser att en pappa skall vara. De är helt enkelt inte beroende av honom och det kan han inte tåla.


För att råda bot på saken tar han familjen med och far ut till en ö längst ut i havsbandet, med en släckt fyr, en ensam fiskare på en udde och träd som hukar i vinden. Havet är ständigt närvarande och pappan vill så gärna förstå sig på det.

På ön skulle allt bli bra, men de känner sig bara vilsna allihop, utom möjligen Lilla My som tycks finna sig var som helst helst, och det blir snart mest trist och oroligt. Ensligheten och det oförklarliga havet dränker dem, om inte bokstavligen så åtminstone deras sinnen.

Pappan och havet gjorde mig faktiskt riktigt besviken. Kanske för att hela upplägget känns förlegat, med pappan som egenkärt styr och ställer och familjen som underdånigt försöker hålla honom på gott humör.

Åh, Mumintrollets mamma, varför sätter du inte ned foten för en gångs skull? Varför slätar du hela tiden över tråkigheterna som följer på den manliga fåfängas nycker? Varför låter du dina prunkande trädgårdsdrömmar förtvina på Muminpappas stenöken till ö?

Muminvärlden som hittills varit en plats där alla tillåtits blomma på sitt eget vis, där alla varit fria i gemenskapen, blir här plötsligt trång och unken. Mammans trötta resignation när hon inte ens längre förmår längta hem till sin trädgård är så sorglig att det riktigt skär i hjärtat.

Men nu ett djupt andetag och så blickar vi framåt, mot finalen - Sent i november

fredag 7 april 2017

Tove Jansson, Det osynliga barnet

I Det osynliga barnet har Tove Jansson samlat nio korta berättelser som utspelar sig i hennes autonoma muminvärld, och ju längre in i muminserien man kommer, desto tydligare blir det att Jansson vänder sig till både till barn och vuxna.


Familjens betydelse är ett återkommande tema i novellerna, representerad av den brokiga muminfamiljen där alla är både fria och sammansvetsade; där egenarten frodas samtidigt som omtanken om varandra aldrig sviktar.

Som i titelnovellen "Berättelsen om det osynliga barnet" där Tooticki kommer med flickan Ninni som helt har bleknat bort av att leva omgiven av iskall ironi. Tooticki lämnar Ninni hos muminfamiljen i hopp om att de skall få henne synlig igen. Vilket de får, med hjälp av mormors huskur och sitt rättframma vis att vara mot varandra. I muminfamiljen får var och en vara som de är, där skrattar och gråter man, blir glad och arg och glad igen, och det är så det är.

Ingen förminskas och tilliten är total. Även om det inte alltid är enkelt att leva tillsammans och uppskatta det man har. Ibland vill man känna sig fri och äventyrlig, som Mumintrollets pappa i "Hattifnattarnas hemlighet".
Det var på den tiden, för länge sen, när Mumintrollets pappa gav sig av hemifrån utan att förklara nånting och utan att ens själv förstå varför han måste ge sig av.
   Efteråt sa mamman att han hade varit underlig en lång tid, men antagligen var han inte underligare än vanligt. Det är bara sånt där man hittar på efteråt när man är förbryllad och ledsen och vill ha en förklaring att trösta sig med.
[...]
Ingen var orolig och det var en bra sak. De hade beslutat att aldrig vara oroliga för varann; på det viset gav de varandra ett gott samvete och så mycket frihet som möjligt.

Pappan slår följe med några hattifnattar, på en färd vars mål och mening han inte förstår, men som till en början fyller honom med ro och förväntan. Småningom blir det dock plågsamt tydligt för honom att hattifnattarnas strävanden inte är hans, att han låtit sig bländas av det främmande; det är så lätt att det man inte förstår får en särskild och lockande glans, som inte håller vid närmare granskning.
Och där satt jag i min vik och tyckte att de vara så märkvärdiga och fria bara för att de ingenting sa och bara for vidare. De hade ingenting att säga och ingenstans att fara.
[...]
Mumintrollets pappa längtade efter sin familj och efter sin veranda. Han tyckte plötsligt att först där skulle han kunna vara så fri och äventyrlig som en riktig pappa skall vara.

Det märkvärdiga och spännande finns ofta närmare än vi tror och Janssons förmåga att gestalta det stora i det lilla, förmågan att se och lyfta fram det enastående i det vardagliga är fantastisk.

Och så kan hon vara så förbaskat rolig också! Som i novellen "Cedric", där det lilla djuret Sniff har givit bort sin plyschhund och genast bittert ångrar sig.
Han åt inte, han sov inte, han talade inte. Han bara ångrade sig.
   Men kära lilla Sniff, sa Mumintrollets mamma bekymrad, om du nu älskade Cedric så där förskräckligt kunde du väl åtminstone ha gett honom till nån du tycker om och inte åt Glafsans dotter?
   Äsch, mumlade Sniff och stirrade i golvet med sina stackars rödgråtna ögon, det var Mumintrollets fel alltihop. Han sa att om man ger bort nånting som man tycker om så får man det tillbaka tio gånger om och känner sig underbar efteråt. Han lurade mig.
   Å, sa mamman. Jaja. Hon hittade inget bättre att säga just då. Hon måste sova på saken.
Det blir istället Snusmumriken som får försöka trösta Sniff med en historia om att det där med ägodelar inte är så himla viktigt. Ett budskap Sniff har mycket svårt att ta till sig.


Det finns mycket att säga om alla berättelserna i Det osynliga barnet, men nu nöjer jag mig och läser vidare; muminäventyret är långt ifrån slut ännu.

måndag 3 april 2017

Knutte Wester, Horungen

Knutte Wester har vuxit upp med farmor Hervors berättelser om en barndom märkt av ett utanförskap så skarpt och orättfärdigt att det är svårt att ta in. Men under sina resor runt om i världen möter han nutida utsatta barn och farmoderns historia kommer nära. Wester börjar intervjua sin farmor och under tre år målar han varje dag en bild som illustrerar det hon berättat.


Med bilderna som grund skapar han filmen Horungen, som på ett lågmält och samtidigt glasklart vis gestaltar Hervors uppväxt i Fattigsverige.

Hervor föds 1909 i Stockholm, mamman är ogift och följaktligen klassas hennes barn som horunge, med det stigma som följer med epitetet. Horor och deras horungar skall hållas kort, är omgivningens enkla och obönhörliga inställning. Det är en historia som, tyvärr, på inga vis är unik, men som här är berättad på ett både uppfordrande och gripande vis som inte går att värja sig ifrån.


För Hervors mamma finns det inga vägar ut. Hon är stämplad och dömd, och överallt finns det folk som är raska att påminna och se till att hon aldrig kan få en andra chans i livet. Scener som när hon tar med sig Hervor ut på isen i Hammarbyhamnen för att göra slut på det hela i en iskall vak och det enda som håller dem vid liv är isens hårdhet, går inte att värja sig ifrån.


På utställningen på Nordiska akvarellmuseet i Skärmhamn visas filmen Horungen tillsammans med de 670 teckningar och akvareller som filmen bygger på. Och resultatet är en av de starkaste konstupplevelser jag haft på länge.

Att så mycket går att uttrycka med några bilder och väl valda ord.


Utställningen pågår till 23 april och är värd många långa omvägar.

torsdag 30 mars 2017

Tove Jansson, Trollvinter

De hade alltid sovit från november till april, för det hade deras förfäder gjort och mumintroll håller på traditionen. Allihop hade granbarr i magen, precis som deras förfäder hade haft, och bredvid sängarna hade de hoppfullt lagt fram allt som kan behövas tidigt om våren. Spadar, solglas och filmremsor, vindmätare och liknande ting.
    Tystnaden var lugn och förväntansfull.
    Ibland suckade nån och rullade sig djupare ner i sin sovgrop.
    Månstrimman vandrade över gungstolen till salongsbordet, kröp över sänggavelns mässingsknoppar och lyste rakt in i Mumintrollets ansikte.
    Och sen hände nånting som aldrig hänt sen det första mumintrollet gick i ide. Han vaknade och kunde inte somna om.


Vintern både skrämmer och fascinerar Mumintrollet, med snö, kyla och mörker. Till tröst vaknar även Lilla My som genast omfamnar vintern med sin ilskna nyfikenhet. Snart nog gör Mumintrollet ändå nya bekantskaper: Too-ticki som bor i badhuset om vintrarna tillsammans med sina osynliga möss, Snöhästen som levandegörs ur snön, hunden Ynk som drömmer om att bli vän med vargarna och en frisksportande hemul som försöker få alla i sin omgivning att förstå det härliga med frisk luft och skidåkning.

När Isfrun med den stora kölden dragit fram och får de besök i Muminhuset av många av dalens invånare som inte längre har någon mat eller klarar att hålla kölden stången. Muminmammans syltkällare blir räddningen, och i huset finns det plats för alla som behöver vila och värme.

Men vintern kan vara farlig på riktigt och i Trollvinter gör döden sitt intåg i muminberättelsen. En oaktsam ekorre får sätta livet till när han glömmer att söka skydd för Isfrun och hennes stora köld.

söndag 26 mars 2017

Tove Jansson, Farlig midsommar

Våren har kommit åter till Mumindalen och mumintrollen vaknar upp från sin vinterdvala. Snusmumriken syns dock inte till och framåt försommaren blir Mumintrollet riktigt bekymrat. Kan vännen ha drabbats av någon oöverstiglig farlighet på sin vandring i världen?

Även på närmare håll finns det bekymmer. Ett stort berg vaknar till och börjar spruta eld, värmen stiger, sotflagorna yr och ett ordentligt utbrott orsakar en flodvåg som dränker hela Mumindalen i vatten.


Muminfamiljen får ge sig iväg när vattnet svämmar över deras hus och finner ett nytt hem i en konstig farkost. Ett spökhus med stora röda gardiner, tavlor man kan hissa ned från taket, ett golv som vrider sig och massor med konstiga kläder och prylar.

Det visar sig vara en hel teater de flyttat in i, med den framlidna scenmästaren Filifjonks hustru Emma som enda inneboende. Emma vars hela liv andas teater:
Teater är det viktigaste i världen för där visar man folk hur de kunde vara, och vad de längtar efter att vara fast de inte törs, och hur de är.
   En uppfostringsanstalt, utbrast Muminmamman förskräckt.
Juni är den ljusa månaden med sin speciella magi och egna farligheter. Midsommarkvällen blir omtumlande för alla inblandande och det blir teatern som hjälper dem igenom, var och en på sitt vis.

Farlig midsommar visade sig vara ännu en härlig muminbok. Som dessutom stärkte min bild av att teatern är en fantastisk institution för teaterfolket, men mer sällan för publiken. I det här fallet blir det dock en tillställning där gränsen mellan föreställning och verklighet snart suddas ut och alla närvarande blir indragna i spektaklet.

Och Snusmumriken, han dök ju upp igen till slut, till Mumintrollets stora glädje.

tisdag 21 mars 2017

Tove Jansson, Muminpappans memoarer

I de första böckerna om Mumintrollet syntes Muminpappan knappt till, om inte annat för att han mest ägnade sig åt att skriva om sin ungdomstid, och nu har det blivit dags för honom att läsa upp resultatet för den mer eller mindre förstående familjen.

Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och i synnerhet min son till fröjd och lärdom. Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.
Om då sanningen inte är för tråkig förstås, då får man ju skarva lite.

Hur som helst, självupptagen, känslosam och ständigt på jakt efter storslagna äventyr är Muminpappan helt hopplöst underbar. Det är svårt att inte låta bli att tänka på dagens populära autofiktiongenren, även om det är den då vanliga självbiografin som parodieras. Men på ett snällt vis, man skrattar med Muminpappan, inte åt honom.

Och med Muminmammans nyktra saklighet och Mumintrollet, Sniff och Snusmumrikens osentimentala och klarögda frågor, är det svårt för Muminpappan att helt tappa markkontakten även när han själv låtit sig dras med ordentligt i beskrivningen av sin oförstådda barndom, sina ärorika räddningsbragder, eller har givit ännu ett prov på sin egen utomordentliga intelligens.

Rasande roligt att läsa är det. Och ofta tänkvärt. Jansson underfundiga humor och finurliga formuleringar är någonting för både barn och vuxna, och muminvärlden blir allt härligare och intressantare ju mer man läser om den.

fredag 17 mars 2017

Tove Jansson, Trollkarlens hatt

Efter de stora farligheterna med en översvämning och en komet är det en lugnare sommar i Mumindalen som skildras i Trollkarlens hatt. Mumintrollet och hans vänner, som här kompletteras med att Tofslan och Vifslan gör entré, ger sig ut på lite lagom farliga äventyr, upptäcker nya öar, badar och fiskar och har det fint och vanligt på muminvis.


En dag finner Sniff en stor, svart hatt. En hatt som visar sig kunna trolla helt på egen hand och sommarlunken i Mumindalen friskas upp av oväntade och otroliga upptåg.

Trollkarlens hatt uppfattade jag som ganska intetsägande, men Tove Janssons egna och finurliga sätt att formulera sig gör den ändå till roande läsning även för en vuxen läsare.

söndag 12 mars 2017

Tove Jansson, Kometen kommer

Om den första boken om Mumintrollet, Småtrollen och den stora översvämningen, var en smula trevande i både text och bild, så är nummer två i serien, Kometen kommer, mer fullfjädrad rakt igenom. Åtminstone i den omarbetade version som jag har läst. Muminvärlden börjar finna sina former, både i tilltalet i texten, i illustrationerna och i det rika galleriet av finurliga figurer.


Mumintrollet och det mycket lilla djuret Sniff söker sina äventyr i och kring den trygga Mumindalen. Men så närmar sig den stora farligheten. Det börjar som ett regn som lägger sig som en olycksbådande grå hinna över allting. Och uppe i det svarta, oändliga himlavalvet börjar ett lysande klot ta form, stort och obegripligt i all sin hemskhet.

Småningom får farligheten ett namn - Kometen. Kometen som hotar att orsaka jordens undergång.

Kometen kommer skrev Tove Jansson under krigsåren och det är inte svårt att läsa in en allegori över kriget, där Mumintrollet och Sniff försöker förstå och hantera allt det hemska med de medel de har - fantasin och leken. Med Muminmamman i bakgrunden, som den tillvarons trygghet man ständigt kan återkomma till.
Mumintrollet betraktade det dystra landskapet och tänkte på hur rädd jorden måste vara när den såg det lysande eldklotet närma sig. Han tänkte på hur förfärligt mycket han älskade allting, skogen och havet, regnet och vinden, solskenet och gräset och mossan och hur omöjligt det vore att leva utan alltsammans.
    Men sen tänkte han, mamma vet nog hur alltihop ska kunna räddas.
Kometjakten kom ut första gången 1946, och sedan i en omarbetad version, Kometen kommer 1968.

söndag 5 mars 2017

Tove Jansson, Småtrollen och den stora översvämningen

Efter att ha sett Tove Jansson-utställningen (som jag skrev om här) gick jag hem och plockade fram böckerna om mumintrollet ur dotterns bokhylla. Varje dag läser jag en muminseriestrip i morgontidningen, men nu är jag riktigt nyfiken på böckerna. Vet faktiskt inte om jag verkligen har läst dem. Muminvärlden är så spridd och möter en i många olika sammanhang, så det är lätt att tro att man läst mer än man verkligen har gjort.


Första boken om mumintrollet började Jansson skriva krigsvintern 1939. Arbetet med att göra bilder låg mer eller mindre nere.
Kanske var det begripligt att jag plötsligt fick lust att skriva ner någonting som skulle börja med "Det var en gång". Fortsättningen måste ju bli en saga, det var ofrånkomligt, men jag ursäktade mig genom att undvika prinsar, prinsessor och små barn, och valde i stället min arga signaturfigur från skämtteckningarna och kallade honom mumintrollet.
Berättelsen om mumintrollet blev dock liggande halvfärdig i flera år, men 1945 skrev hon klart och illustrerade sin text och samma år kom den första av det som skulle bli nio böcker ut.

Mumintrollet och hans mamma har lämnat den trygga tillvaron bakom en kakelugn och är på jakt efter mumintrollets pappa som narrats av de ständigt kringströvande hattifnattarna att ge sig ut i världen. Sökandet går genom mörka skogar och höga berg, och längs vägen stöter de på de mest egendomliga varelser. Somliga snälla, andra otäcka.

Det är en historia med lyckligt slut. En saga till tröst, sprungen ur en orolig och skrämmande tid. En historia som började som ett infall och blev starten på något riktigt stort.

torsdag 2 mars 2017

Göran Redin, Ett bräckligt liv

När vi senast lämnade syskonen från Lövberga hade de alla tre med nöd och näppe klarat sig undan galgen. Att rättssäkerheten i 1600-talets Sverige var skral råder det inget tvivel om, men nu är det dags för nya tag.


Karin har fått vila upp sig hos sin arbetsgivare De Geer och tillbringar vintern hemma på gården, där svälten lurar efter ett år av allvarlig missväxt. Karin har dock även andra bekymmer då hon är gravid efter en våldtäkt i fängelset. Men med hjälp av de kunskaper hon fått av sin farmor klarar hon sig ur knipan. Hon får tjänst på De Geers bruk i Leufsta och äntligen får hennes kunskaper komma till sin rätt.

Erik fortsätter att kriga med den svenska armén nere i Tyskland och får en oväntad vän i Ture Gabrielsson av ätten Oxenstierna. Just styrkan i vänskapen med vapenbröderna är det som gör tillvaron i fält uthärdlig, och det skildrar Redin på ett fint sätt. Annars får jag ju erkänna att de utdragna och detaljerade skildringarna av kriget och livet i fält inte är min likör.

Att detta krig är ett meningslöst spektakel som bara skapar lidande råder det ingen tvekan om, och till slut är det svårt att engagera sig i alla dagliga turer kring Erik och hans mannar. Ni skulle stannat hemma, tänker jag. Och mot slutet får Erik faktiskt vända hemåt, och med både krigsbyte i bagaget och den nära vänskapen med Ture som språngbräda är det inte tillbaka till ett liv som bonddräng.

Hemma på gården i Lövberga stretar Anders och Lovisa på och försöker hålla svälten borta så gott det går. Förutom missväxten ligger fortfarande den gamla fejden med ett par av grannarna och pyr, och att försöka få slut på den synes tröstlöst.

Redin skriver inlevelsefullt och detaljerat om livet i stormaktstidens Sverige och ju mer jag läser om syskonen från Lövberga, desto mer vill jag läsa. Att texten på sina ställen balanserar slakt mellan fyllig och omständlig får man ta, och det viktigaste är ändå att Redin verkligen lyckas levandegöra tiden och dess människor i deras egen rätt. Jag hoppas innerligt att det blir fler böcker i Lövbergaserien.

torsdag 23 februari 2017

Tove Jansson på Göteborgs konstmuseum

Tove Jansson hade många strängar på sin lyra och under våren visar Konstmuseet i Göteborg upp bredden i detta fantastiska konstnärskap under den talande titeln Lusten att skapa och leva.

Jansson började tidigt publicera illustrationer i olika tidningar, bland annat för satirtidskriften Garm som hon tecknade för under krigsåren. Hon illustrerade även olika författares verk, som Lewis Carrolls Alice i underlandet och Tolkiens En hobbits äventyr. Och sina egna muminböcker förstås, denna rika och mångfasetterade muminvärld som Jansson skrev och tecknade fram i olika former under många år.

Tove Jansson, Självporträtt, 1975

Det första verk vi mötte på utställningen var dock en målning: hennes sista självporträtt, målat 1975, samma år som hon lade ned sina penslar för gott. Och det var framförallt målningarna jag fastnade för på utställningen.

Jansson satte måleriet högt och det var länge framförallt som målande konstnär hon såg sig själv, även om måleriet ofta fick stå tillbaka när arbetet med böckerna, serierna och illustrationerna slukade det mesta av hennes tid.
Tove Jansson, Åtta beaufort, 1966

Hon målade sagolika och dramatiska landskap och scener, självporträtt och och stilleben, vänner och familj, och det älskade havet. Med en förkärlek för grönt, en färg jag också är mycket svag för.

Tove Jansson, Sovande bland trädrötterna, 1930-talet

Att alla sidor av Janssons skapande visas tillsammans lyfter fram både hur mångfasetterad men samtidigt konsekvent hon var, som hennes förmåga att fånga linjer och uttrycka så mycket med bara några få drag, om det så var med pennan eller penseln.

Tove Jansson, Kvinna (Självporträtt), 1942

Att måleriet var så viktigt för Tove Jansson och att hennes tavlor var så kraftfulla, färggranna och uttrycksfulla var nytt för mig, och målningarna blev den verkligt stora behållningen av utställningen. Som för övrigt pågår till 21 maj.

torsdag 16 februari 2017

Kristine Naess, Bara en människa

I det fina villaområdet i Oslos utkanter bor Bea Britt i ett stort gammalt hus med eftersatt underhåll. I trädgården ryms faderns kvarlämnade saker under spruckna presenningar, som en inmutning av det hus som hans föräldrar byggde och där han själv växte upp i skuggan av ett äktenskap i tärande söndring.


En morgon upptäcker Bea Britt att några män i färgglada västar genomsöker hennes tomt. Det visar sig att flickan Emelie försvunnit under en promenad med sin hund. Snart dyker det upp tillhörigheter efter Emelie i Bea Britts trädgård och varken hon eller polisen vet vad de skall tro. Historien med Emelie går hårt åt Bea Britt och hennes redan sköra existens hotar att implodera.

Parallellt med att Bea Britt försöker hålla styrfart i livet berättas historien om farmodern Cessi. En plågsam studie i bitterhet, där livets besvikelser tas ut på barnen och då framför allt äldste sonen Finn.

Det är Bea Britt och Cessi som får mest utrymme och Naess porträtt av dem är originella och välskrivna. Porträtten ger dock ingen större näring åt varandra och kriminalhistorien om den försvunna flickan Emelie behandlas förvånansvärt styvmoderligt. Men att helheten haltar uppvägs i det här fallet mer än väl av de många fina delarna. Framförallt är det Naess sätt att skriva som jag fastnar för: klarheten i språket, känslan för vilken ton berättelsen kräver och den lågmälda men ändå pockande energin som driver texten framåt.

Bara en människa har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Naess har gett ut flera romaner och diktsamlingar, men Bara en människa är den första att bli översatt till svenska. Jag hoppas det blir mer. Eller så får man väl helt enkelt ta sig i kragen och läsa på norska.

onsdag 8 februari 2017

Längtar efter vår

Än är vindarna kalla, men snart, snart ...

Carl Fredrik Hill, Blommande äppelträd, 1864

söndag 5 februari 2017

Jane Austen, Lady Susan

Jane Austen skrev den korta brevromanen Lady Susan 1795 för att roa den närmsta bekantskapskretsen. Austen försökte aldrig få Lady Susan utgiven, men den publicerades ändå 1871 och 1993 kom den även ut i en svensk översättning av Eva Liljegren. Romanen filmatiserades förra året med With Stillman som regissör och fick namnet Love & Friendship efter en annan brevroman som Austen skrev redan i de tidiga tonåren.

Lady Susan Vernon är en vacker och förslagen kvinna. Nybliven änka och ständigt på jakt efter romantiska erövringar. Hon är totalt skrupelfri vad det gäller andras känslor, inklusive dottern Fredericas och hon utnyttjar sitt vinnande sätt för att säkra sig själv en behaglig tillvaro, men också bara för nöjet att i stunden få sin vilja och sina nycker igenom.

Efter att ha gjort sig omöjlig hos sina vänner på godset Langford, ger hon sig hastigt av till sin svågers lantställe. Till Lady Susans förtjusning är även svägerskans yngre bror, Reginald De Courcy på besök. Samtidigt som hon inleder en flört med Reginald ser hon till att underhålla intresset från såväl den stenrike, men ack så korkade sir James Martin - som hon tänker sig att dottern kan gifta sig med -, liksom den man hon ändå föredrar framför alla andra, Mr Manwaring gift med arvtagerskan till Langford.

Kate Beckinsale som Lady Susan och Xavier Samuel som Reginald De Courcy
Lady Susan spelar högt och diskuterar gärna sina strategier och ränker med sin amerikanska väninnan Mrs Johnson, som gärna tar en aktiv del i Lady Susans intriger, om inte annat så för att sätta lite färg på sin egen trista tillvaro, framliden i London under ständig övervakning av sin buttre make.

Det är mycket som känns igen från Jane Austens andra romaner, både vad gäller stil och teman, men det är också saker som sticker ut. Lady Susan är inte den som sitter hemma och väntar på att saker och ting skall hända utan är den drivande parten som styr och ställer helt efter eget huvud; en betydligt mer aktiv och driven hjältinnan än Austens övriga. Lady Susans flörtande med och framgång hos betydligt yngre män skiljer sig också från Austens andra romaner, liksom överseendet med otrohet - i en senare roman som Mansfield Park straffas otrohet hårt, men i Lady Susans fall kommer hon och älskaren ganska lindrigt undan med det.

Whitmans film Love & Freindship är trogen Austens roman i det mesta och lyckas verkligen krama ut det bästa ur den ganska tunna berättelsen. Kate Beckinsale gör en fin insats som Lady Susan, flankerad av flera andra skickliga skådespelare. Engelsmännen kan det här med kostymdramer och både kläder och interiörer är riktigt ögongodis.

Lady Susan når inte upp till samman nivå som de romaner Jane Austen själv valde att försöka få publicerade, men för en Austennörd som undertecknad var det roligt att läsa den och filmen kan säkert uppskattas av många.

måndag 30 januari 2017

Fågelräkning 2017

I helgen räknade vi traditionsenligt fåglarna som kom till fågelmatningen utanför köksfönstret, som en del i Sveriges Ornitologiska Förenings årliga fågelräkning Vinterfåglar inpå knuten.

Bruno Liljefors, Domherrar
I år hade vi följande fåglar på besök under räkningshelgen:
Gråsparv, 10 stycken
Pilfink, 6 st
Grönsiska, 6 st
Blåmes, 4 st
Domherre, 4 st
Kaja, 4 st
Tamduva, 4 st
Koltrast, 3 st
Talgoxe, 2 st
Rödhake, 2 st
Skata, 1 st

Två rödhakar är inte ofta man ser samtidigt, speciellt inte utanför parningssäsong, och de två som var här i helgen var verkligen inte sams. Den ene kämpade ihärdigt med att få den andre att ge sig av, och efter någon timme var lugnet återställt och en av rödhakarna ensam herre på täppan igen.

söndag 29 januari 2017

Hilary Mantel, Jämlikhet

Jämlikhet är titeln på andra delen i Hilary Mantels trilogi om Franska revolutionen. När vi lämnade senast hade Bastiljen stormats och revolutionen inletts . Tiden var kommen för en ny samhällsordning, präglad av Frihet, Jämlikhet och Broderskap. Hur denna samhällsordning skall se ut och fungera i praktiken blir nästa steg.


Fortfarande är det Danton, Camille, Robespierre och deras närmaste som står i centrum för berättelsen, mer så än i första boken, vilket gör texten välkommet mer fokuserad; tiderna som skildras är förvirrande, de som levde mitt under revolutionen hade ju givetvis ingen aning om hur det skulle gå, men läsningen är mindre förvirrande och mer gripande än i första delen.

Hur skall landet styras och organiseras? Finns det någon plats för monarkin eller är en republik nästa steg? I grannländerna mullrar det: skall man intervenera för att inte riskera att revolutionen sprider sig? Tiden går utan att några tydliga svar utkristalliserar sig och i den osäkerhet som råder blir våldsamma och blodiga lösningar allt mer aktuella. Doktor Guillotin presenterar sin maskin för effektiva avrättningar och den tas raskt i bruk. Året har hunnit bli 1792 och den febriga frågan om vem som är vän och vem som är fiende till revolutionen blir allt hetare.

Maximilien Robespierre, ca 1790, konstnär okänd

Berättarperspektiven i Jämlikhet växlar snabbt och historien kränger hit och dit. Huvudpersonerna ställs ständigt inför ny information, sann så väl som falsk, och även det som startade som ett rykte kan snart bli en självuppfyllande profetia. Oklara händelser, stora som små, vänner och fiender huller om buller, bundsförvant och förrädare, ibland i samma person. Att navigera i detta tumult är inte lätt, men Mantels skildring av revolutions huvudrollsinnehavare blir allt mer övertygande ju längre in i texten vi kommer, i deras övertygelse och nit, såväl som i deras tvekan, rädslor och nycker.

Sista delen i trilogin, Broderskap, är redan bokad på biblioteket.

söndag 22 januari 2017

Odlingsåret slutar och börjar på nytt

I veckan skördade jag de sista av förra årets grönsaker: några stånd grönkål som tåligt härdat ut i vinterns mörker och kyla.

Och så har jag prövat på något nytt, nämligen vintersådd utomhus. I en av odlingsbänkarna ligger nu frön av sommarmorot, piplök, dill, persilja, spenat, plocksallat och rucola. Tanken är att fröna skall göra sig startklara i vårvinterkylan och sätta i gång att gro så snart den första värmen kommer. Resultatet blir förhoppningsvis en tidig skörd av späda primörer. För att underlätta lite har jag satt ett egentillverkat tunnelväxthus över bädden. Är mycket nyfiken på hur det kommer att gå.

Även inomhus har jag börjat så, mest med tanke på senare utplantering: tomat, paprika, chili, rotselleri och purjolök har kommit i jorden, och allt utom rotsellerin har redan börjat gro. För omedelbar skörd har vi vitlöksblast och ärtskott.

Ärtskott är också nytt för mig i år och verkligen något att rekommendera. Enkelt att odla på fönsterbänken och riktigt gott att äta. Ta ett fat med lite kant, lägg på ett två centimeter tjockt lager jord, sprid ut torkade gula ärtor, vattna, placera på fönsterbrädan (gärna över ett element) och snart skjuter ärtorna upp sina mjälla, ljusgröna och goda små rankor.

fredag 13 januari 2017

Xenofon, Om hästar och ridning

Xenofon föddes i Aten ungefär 430 f.Kr. och var en av Sokrates lärjungar. Efter studierna deltog han i det långvariga och förödande peloponnesiska kriget, vilket slutade illa för atenarna. Därefter anslöt han sig som kavallerist till en grekisk legohär som marscherade från Egeiska havet till Mesopotamien och vidare upp till sydöstra hörnet av Svarta havet och småningom, under många strider och stora svårigheter tog man sig tillbaka till grekiskt område.

Sina äventyr i Asien beskrev Xenofon senare i Anabasis, en av de första självbiografierna. Han skrev även flera andra verk i olika ämnen och bland dessa finns den kortfattade handboken Om hästar och ridning, vilken är den äldsta bevarade boken som skrivits om just hästar och ridning.


Xenofon bygger sin bok på de kunskaper och erfarenheter han samlat på sig under sina år i kavalleriet, där han också fått möjlighet att studera persernas ridkonst. Det är ridning för strid och parader som är Xenofons område och det är också framtida kavallerister som är de "yngre vänner" han vänder sig till med sina råd. Kanske inspirerade han självaste Alexander den store? I alla fall är det något sådant här Xenofon tänker sig att det skall se ut när man rider till strid:

Alexander den store

I boken går Xenofon igenom vad man skall tänka på när man köper och utrustar hästar, sköter och dresserar dem. Stilen är ledig och rättfram, som när han skriver om att tämja unghästar:
Hur man tämjer en unghäst anser jag inte att jag behöver beskriva. Alla städer rekryterar ju sina ryttare bland dem som har störst förmögenhet och betyder något i samhället. De unga skall inte arbeta som hästtämjare; för dem är det mycket viktigare att de bygger upp sin egen fysik och lär sig rida eller, om de redan kan det, utbildar sig vidare i ridkonsten. Och de äldre skall ägna sig åt hus och vänner och åt politik och militära frågor och inte hålla på med att tämja unghästar.
Det är givetvis mycket som har hänt inom hästvärlden sedan Xenofons dagar, vad gäller såväl användning och utrustning som skötsel av hästar. Men hästar är fortfarande hästar och i sin grundläggande inställning till hur hästen skall behandlas är Xenofon fortfarande rätt ute. Xenofon förespråkar att man skall använda mjuka metoder och se till att få hästen att villigt göra det man ber den om. Hästen skall belönas när den gör rätt, lugnas när den är rädd och den egna ilskan får på inga villkor tas ut på hästen:
Man ska aldrig handskas med hästen i vredesmod. Att lära sig det och att vänja sig vid det är viktigast av allt för den som umgås med hästar. Ty vreden är blind och åstadkommer ofta sådant som man sedan får ångra.
Så sant som det är sagt.

lördag 7 januari 2017

Sara Bäckmo, Skillnadens trädgård

Förra året torkade ganska mycket av vårsådden i våra köksodlingarna bort och sedan kom vi liksom inte riktigt igång igen. I år skall det bli annat och för att få inspiration botaniserar jag bland olika trädgårdsböcker. Och hittar en riktig pärla i Sara Bäckmos Skillnadens trädgård.


I boken berättar Bäckmo om hur hon omvandlar en till synes hopplöst igenvuxen bit mark till en prunkande köksträdgård som förser familjen med grönsaker, frukter och bär under större delen av året.

Det hela börjar med att Bäckmo under en promenad får syn på ett övergivet hus och genast känner att här vill jag bo. Efter lite initialt trassel blir huset hennes och med det en stor tomt. Med hjälp av en granne och dennes grävskopa tas de första, rejäla kliven till att börja odla på allvar.

För här är det rejält vi talar om. Tvärt emot många välmenta råd om att börja försiktigt och utöka successivt börjar Bäckmo så stort och yvigt hon kan. Och resultatet blir fantastiskt.

Det gror och växer och med de ymniga skördarna blir det till att ta nya steg: hur sprida skörden under så stor del av året som möjligt? hur hittar man tid till odlandet? hur ta allt till vara?

Bäckmo skriver enkelt och tänkvärt om frågor och utmaningar som möter den som på allvar vill odla mat till sin familj utan att för den skull bli lantbrukare. Det är intressant att läsa hur hon och hennes familj har gjort och det finns mycket jag kan ta till mig rakt av. Och så smittar hennes entusiasm och glädje över trädgården verkligen av sig.

Bäckmo skriver även om sin trädgård och sina odlingar på sin blogg Skillnadens trädgård.

måndag 2 januari 2017

Roy Jacobsen, Vitt hav

Vitt hav är en fristående fortsättning på De osynliga (som jag skrev om här). Det är hösten 1944, andra världskriget är inne på sluttampen och det ockuperade Norge och dess invånare är hårt slitna. Ingrid återvänder till barndomens Barrøy, långt ute i havsbandet. Varför hon återvänder, helt ensam, vet hon nog knappt själv. Hon rustar för vintern och inspekterar sin ö. Vandrar längs de välbekanta stigarna och hoppas att det skall kunna gå att väcka liv i den slumrande ön och att familjen åter skall kunna samlas.


Ute till havs bombas fångfartyget M/S Rigel, en katastrof som ockupationsmakten gör vad den kan för att tysta ned. Men dess offer går inte att dölja och på Barrøy sker ett oväntade möte som varar under några korta men intensiva vinterveckor och som kommer att påverkar Ingrids liv för all framtid.

Men krigets hantlangare och deras långa tentakler når ända ut till Barrøy och Ingrid blir snart hårt ansatt om sina eventuella kontakter med överlevande från Rigel. Hon vaknar upp på mentalsjukhus, med dagarna av förlust och misshandel som tomma, svarta fläckar i minnet. Men "det var inget fel på henne", menade läkaren, "som det hade varit med hennes mor, han hade behandlat henne också; nu tydde tvärtom allt på att Ingrid hade drabbats av kriget, som så många andra [...], han hade redan alltför många av dem här och skulle gärna haft en diagnos som hette kriget, så det kunde uppstå något slags sanning i hans papper."

Så snart hon är stark nog återvänder Ingrid till ön och med henne där kommer det fler: fastern Barbro, de evakuerade finnmarkspojkarna, adoptivdottern Suzanne med sin lille son och småningom även kusinen Lars med sin familj. Byggnader repareras, ängar röjs, kriget tar slut och livet börjar åter spira på Barrøy.

Jag tyckte mycket om De osynliga, och ännu mer om Vitt hav. En gripande historia om krigets oreda, människor på drift och hemlängtan så stark att den trotsar allt förnuft. En historia skriven i en stil så tonsäker i förhållande till de människor, miljöer och händelser som skildras att man nästan tappar andan.