måndag 2 januari 2017

Roy Jacobsen, Vitt hav

Vitt hav är en fristående fortsättning på De osynliga (som jag skrev om här). Det är hösten 1944, andra världskriget är inne på sluttampen och det ockuperade Norge och dess invånare är hårt slitna. Ingrid återvänder till barndomens Barrøy, långt ute i havsbandet. Varför hon återvänder, helt ensam, vet hon nog knappt själv. Hon rustar för vintern och inspekterar sin ö. Vandrar längs de välbekanta stigarna och hoppas att det skall kunna gå att väcka liv i den slumrande ön och att familjen åter skall kunna samlas.


Ute till havs bombas fångfartyget M/S Rigel, en katastrof som ockupationsmakten gör vad den kan för att tysta ned. Men dess offer går inte att dölja och på Barrøy sker ett oväntade möte som varar under några korta men intensiva vinterveckor och som kommer att påverkar Ingrids liv för all framtid.

Men krigets hantlangare och deras långa tentakler når ända ut till Barrøy och Ingrid blir snart hårt ansatt om sina eventuella kontakter med överlevande från Rigel. Hon vaknar upp på mentalsjukhus, med dagarna av förlust och misshandel som tomma, svarta fläckar i minnet. Men "det var inget fel på henne", menade läkaren, "som det hade varit med hennes mor, han hade behandlat henne också; nu tydde tvärtom allt på att Ingrid hade drabbats av kriget, som så många andra [...], han hade redan alltför många av dem här och skulle gärna haft en diagnos som hette kriget, så det kunde uppstå något slags sanning i hans papper."

Så snart hon är stark nog återvänder Ingrid till ön och med henne där kommer det fler: fastern Barbro, de evakuerade finnmarkspojkarna, adoptivdottern Suzanne med sin lille son och småningom även kusinen Lars med sin familj. Byggnader repareras, ängar röjs, kriget tar slut och livet börjar åter spira på Barrøy.

Jag tyckte mycket om De osynliga, och ännu mer om Vitt hav. En gripande historia om krigets oreda, människor på drift och hemlängtan så stark att den trotsar allt förnuft. En historia skriven i en stil så tonsäker i förhållande till de människor, miljöer och händelser som skildras att man nästan tappar andan.

Inga kommentarer: