torsdag 16 februari 2017

Kristine Naess, Bara en människa

I det fina villaområdet i Oslos utkanter bor Bea Britt i ett stort gammalt hus med eftersatt underhåll. I trädgården ryms faderns kvarlämnade saker under spruckna presenningar, som en inmutning av det hus som hans föräldrar byggde och där han själv växte upp i skuggan av ett äktenskap i tärande söndring.


En morgon upptäcker Bea Britt att några män i färgglada västar genomsöker hennes tomt. Det visar sig att flickan Emelie försvunnit under en promenad med sin hund. Snart dyker det upp tillhörigheter efter Emelie i Bea Britts trädgård och varken hon eller polisen vet vad de skall tro. Historien med Emelie går hårt åt Bea Britt och hennes redan sköra existens hotar att implodera.

Parallellt med att Bea Britt försöker hålla styrfart i livet berättas historien om farmodern Cessi. En plågsam studie i bitterhet, där livets besvikelser tas ut på barnen och då framför allt äldste sonen Finn.

Det är Bea Britt och Cessi som får mest utrymme och Naess porträtt av dem är originella och välskrivna. Porträtten ger dock ingen större näring åt varandra och kriminalhistorien om den försvunna flickan Emelie behandlas förvånansvärt styvmoderligt. Men att helheten haltar uppvägs i det här fallet mer än väl av de många fina delarna. Framförallt är det Naess sätt att skriva som jag fastnar för: klarheten i språket, känslan för vilken ton berättelsen kräver och den lågmälda men ändå pockande energin som driver texten framåt.

Bara en människa har varit nominerad till Nordiska rådets litteraturpris. Naess har gett ut flera romaner och diktsamlingar, men Bara en människa är den första att bli översatt till svenska. Jag hoppas det blir mer. Eller så får man väl helt enkelt ta sig i kragen och läsa på norska.

Inga kommentarer: