tisdag 21 mars 2017

Tove Jansson, Muminpappans memoarer

I de första böckerna om Mumintrollet syntes Muminpappan knappt till, om inte annat för att han mest ägnade sig åt att skriva om sin ungdomstid, och nu har det blivit dags för honom att läsa upp resultatet för den mer eller mindre förstående familjen.

Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och i synnerhet min son till fröjd och lärdom. Mitt en gång goda minne har visserligen blivit lite dimmigt. Men med undantag för några små överdrifter och förväxlingar som säkert bara höjer lokalfärg och eldighet skall den här självbiografin bli fullständigt sanningsenlig.
Om då sanningen inte är för tråkig förstås, då får man ju skarva lite.

Hur som helst, självupptagen, känslosam och ständigt på jakt efter storslagna äventyr är Muminpappan helt hopplöst underbar. Det är svårt att inte låta bli att tänka på dagens populära autofiktiongenren, även om det är den då vanliga självbiografin som parodieras. Men på ett snällt vis, man skrattar med Muminpappan, inte åt honom.

Och med Muminmammans nyktra saklighet och Mumintrollet, Sniff och Snusmumrikens osentimentala och klarögda frågor, är det svårt för Muminpappan att helt tappa markkontakten även när han själv låtit sig dras med ordentligt i beskrivningen av sin oförstådda barndom, sina ärorika räddningsbragder, eller har givit ännu ett prov på sin egen utomordentliga intelligens.

Rasande roligt att läsa är det. Och ofta tänkvärt. Jansson underfundiga humor och finurliga formuleringar är någonting för både barn och vuxna, och muminvärlden blir allt härligare och intressantare ju mer man läser om den.

Inga kommentarer: