torsdag 30 mars 2017

Tove Jansson, Trollvinter

De hade alltid sovit från november till april, för det hade deras förfäder gjort och mumintroll håller på traditionen. Allihop hade granbarr i magen, precis som deras förfäder hade haft, och bredvid sängarna hade de hoppfullt lagt fram allt som kan behövas tidigt om våren. Spadar, solglas och filmremsor, vindmätare och liknande ting.
    Tystnaden var lugn och förväntansfull.
    Ibland suckade nån och rullade sig djupare ner i sin sovgrop.
    Månstrimman vandrade över gungstolen till salongsbordet, kröp över sänggavelns mässingsknoppar och lyste rakt in i Mumintrollets ansikte.
    Och sen hände nånting som aldrig hänt sen det första mumintrollet gick i ide. Han vaknade och kunde inte somna om.


Vintern både skrämmer och fascinerar Mumintrollet, med snö, kyla och mörker. Till tröst vaknar även Lilla My som genast omfamnar vintern med sin ilskna nyfikenhet. Snart nog gör Mumintrollet ändå nya bekantskaper: Too-ticki som bor i badhuset om vintrarna tillsammans med sina osynliga möss, Snöhästen som levandegörs ur snön, hunden Ynk som drömmer om att bli vän med vargarna och en frisksportande hemul som försöker få alla i sin omgivning att förstå det härliga med frisk luft och skidåkning.

När Isfrun med den stora kölden dragit fram och får de besök i Muminhuset av många av dalens invånare som inte längre har någon mat eller klarar att hålla kölden stången. Muminmammans syltkällare blir räddningen, och i huset finns det plats för alla som behöver vila och värme.

Men vintern kan vara farlig på riktigt och i Trollvinter gör döden sitt intåg i muminberättelsen. En oaktsam ekorre får sätta livet till när han glömmer att söka skydd för Isfrun och hennes stora köld.

2 kommentarer:

Anna Johansson sa...

Mina absoluta favoritbok i Mumindalen!

Petra Rhodin sa...

Visst är den bra! Vågar dock inte utnämna en favorit ännu då jag har några böcker kvar och det bara tycks bli bättre och bättre...